Tandläkarkliniken Borr och Tång i Gävle

Mina damer och herrar. Jag måste högtidligen meddela att jag varit på mitt första positiva tandläkarbesök i vuxen ålder.

Jag satte mig inte upp, jag hindrade ingen från att göra något alls. Jag tittade bara in i ett par vänliga tant-ögon som insisterade på att det mystiska föremålet som skulle in i munnen bara var en sugslang och inget mördartillhygge. Det var en vädigt befriande upplevelse. Mitt senaste minne för tre år sedan var hemskt med irriterade tandläkare och en total känsla av att vara utelämnad och inte ens omtyckt. Det var smärta och råbarkade nävar i plastöverdrag som stack med vassa föremål på tänderna och klagade på att jag inte var en bra människa. Det var en man med stränga ögonbryn och en kvinna med ett falskt leende som frågade om jag inte bara kunde skärpa mig, när jag kände paniken växa.

Men så var det inte på tandläkarkliniken Borr & Tång. En tant höll en hand på min axel och tyckte jag var jätteduktig. Jag kunde slappna av riktigt bra. Dessutom hittade de en liten matbit där mitt inne i inflammationen som de lyckades lirka bort. Det stack till rejält, men sedan kom en omedelbar lättnad. Det var troligtvis den som orsakade inflammationen. Jag behövde varken bedövning eller alvedon efter detta. Jag som knaprat alvedon som smågodis i snart en hel vecka, kände mig nästan helt bra efter bara två timmar.

Sedan sa de att jag hade oförskämt fina tänder och fint tandkött. Eventuellt hade jag skadat tandköttet lite under morgonens borstning då jag borstade i ren hysteri och skräck över att få klagomål, men annars var det finfint. Jag blev så innerligt glad över att slippa höra den vanliga salvan om att jag inte tar hand om mig. Det kanske också beror på att jag börjat bli bättre på det, också.

Sedan beskrev de min visdomstand som en fin och snäll liten tand med formen av en tomteluva (pedagogiskt!) och helt plötsligt lät det inte så läskigt när de förklarade att den där lilla tomteluvan skulle gå så lätt att peta ut. Det var absolut ingen djup kloformad mardrömsvisdomstand som krävde kross och tång, utan bara en oskyldig tomteluva som jag inte knappt skulle märka om den försvann.

För absolut första gången i mitt liv övervägde jag att faktiskt frivilligt dra en visdomstand.

Ja, undrens tid är inte förbi...