Micke var glad och trött långt efter den avslutade turen på 11 mil i terräng. Jag är stolt över honom, och att han är miiiiin. Han ser inte bara snygg ut, han plockade vilda hallon åt mig förra veckan. Vad mer kan en flicka begära?
Saturday, August 16, 2008
Finnmarksturen 2008
Happymtb:s Alias "42Hz" lyckades fånga Micke på bild under finnmarksturen. Tack för fotot!
Micke var glad och trött långt efter den avslutade turen på 11 mil i terräng. Jag är stolt över honom, och att han är miiiiin. Han ser inte bara snygg ut, han plockade vilda hallon åt mig förra veckan. Vad mer kan en flicka begära?
Micke var glad och trött långt efter den avslutade turen på 11 mil i terräng. Jag är stolt över honom, och att han är miiiiin. Han ser inte bara snygg ut, han plockade vilda hallon åt mig förra veckan. Vad mer kan en flicka begära?
Intervallpass med Kattis
För att vara smart så är jag ganska dum. Är man dumsmart så är det viktigt att influeras av smarta människor så att den dumma sidan av min personlighet förpassas till någon mindre aktiv del av mitt medvetande.
En typisk dum grej jag pysslat med är att jag inte tränat intervaller särskilt mycket. Micke har påtalat det en sisådär 20 gånger under senaste året, och Kattis har varmt rekomenderat de positiva effekterna av intervallträning minst tiotalet gånger. Jag har inte riktigt orkat ta till mig detta. Dels för att mina knän pajade förra året vilket gjorde mig feg för explosiv löpning, och dels för att jag vid mitt första intervallförsök med Micke i kuperad terräng inte förstod hur viktigt det var att återhämta sig mellan intervallerna utan körde slut på mig och blev illamående utan att klara av banan. Då tappade jag självförtroendet.
Så jag har kört mina egna slags intervaller. Jag har spurtat uppför backar och sett till att få upp pulsen ordentligt ett par gånger per pass. Men att följa ett strikt intervallprogram...? "JA!" har Micke och Kattis hävdat. Jag har gnällt lite och surmulet glidit undan. Sedan så har månaderna gått och jag har inte riktigt kommit mig för...
Skönt att Kattis tog itu med mitt undanglidande en gång för alla. Inbokad intervallträning under fredagen. Ta med MP3-spelaren. Sedan styrde hon och Per upp allt kanonbra. Jag fick låna ett musik - och röstprogram som berättade i detalj vad jag skulle göra och när, och så studsade Kattis med och hejjade på mig och deklarerade hur oerhört imponerad hon var över min flåsande insats. Vi sprang i en park och jag fick koncentrera mig på att hålla benen i rörelse samtidigt som hon guidade vägen. Det var kanonväder och mysiga gångvägar. Efter sista intervallen stod jag ihopvikt som en fällkniv och flåsade mig högröd i ansiktet samtidigt som Kattis glatt studsade runt som en gummiboll och såg oberörd ut av ansträngningen. Hon hävdar att det är just de regelbundna intervallpassen som fått fart på henne, och jag hoppas att det stämmer!
Efter att vi tränat färdigt var Per färdig med min MP3-spelare och hade laddat intervallprogrammet i lurarna, så jag kunde fortsätta intervallträna på egen hand. Riktigt bra service, med andra ord.
Nu känner jag mig inspirerad att fortsätta på intervallträningen. Få den mer koncentrerad och hoppas på resultat fram till nästa vår. Under tiden ska jag fortsätta förkovra mig med smarta människor som talar om för mig vad jag ska göra. Ove gjorde ju ett kanonpass till mig i torsdags, i simbassängen. Simpassen blir helt annorlunda bara någon talar om för mig att det är 10 st 50-metersintervaller som gäller, eller 3 stycken 400-meters-pass. Säger jag det till mig själv så säger min dumma del av hjärnan att jag inte behöver räkna simlängderna så noga.
Gör jag bara det som folk säger åt mig, så blir jag nog bättre snart. Då kan det bara gå uppåt...
.
En typisk dum grej jag pysslat med är att jag inte tränat intervaller särskilt mycket. Micke har påtalat det en sisådär 20 gånger under senaste året, och Kattis har varmt rekomenderat de positiva effekterna av intervallträning minst tiotalet gånger. Jag har inte riktigt orkat ta till mig detta. Dels för att mina knän pajade förra året vilket gjorde mig feg för explosiv löpning, och dels för att jag vid mitt första intervallförsök med Micke i kuperad terräng inte förstod hur viktigt det var att återhämta sig mellan intervallerna utan körde slut på mig och blev illamående utan att klara av banan. Då tappade jag självförtroendet.
Så jag har kört mina egna slags intervaller. Jag har spurtat uppför backar och sett till att få upp pulsen ordentligt ett par gånger per pass. Men att följa ett strikt intervallprogram...? "JA!" har Micke och Kattis hävdat. Jag har gnällt lite och surmulet glidit undan. Sedan så har månaderna gått och jag har inte riktigt kommit mig för...
Skönt att Kattis tog itu med mitt undanglidande en gång för alla. Inbokad intervallträning under fredagen. Ta med MP3-spelaren. Sedan styrde hon och Per upp allt kanonbra. Jag fick låna ett musik - och röstprogram som berättade i detalj vad jag skulle göra och när, och så studsade Kattis med och hejjade på mig och deklarerade hur oerhört imponerad hon var över min flåsande insats. Vi sprang i en park och jag fick koncentrera mig på att hålla benen i rörelse samtidigt som hon guidade vägen. Det var kanonväder och mysiga gångvägar. Efter sista intervallen stod jag ihopvikt som en fällkniv och flåsade mig högröd i ansiktet samtidigt som Kattis glatt studsade runt som en gummiboll och såg oberörd ut av ansträngningen. Hon hävdar att det är just de regelbundna intervallpassen som fått fart på henne, och jag hoppas att det stämmer!
Efter att vi tränat färdigt var Per färdig med min MP3-spelare och hade laddat intervallprogrammet i lurarna, så jag kunde fortsätta intervallträna på egen hand. Riktigt bra service, med andra ord.
Nu känner jag mig inspirerad att fortsätta på intervallträningen. Få den mer koncentrerad och hoppas på resultat fram till nästa vår. Under tiden ska jag fortsätta förkovra mig med smarta människor som talar om för mig vad jag ska göra. Ove gjorde ju ett kanonpass till mig i torsdags, i simbassängen. Simpassen blir helt annorlunda bara någon talar om för mig att det är 10 st 50-metersintervaller som gäller, eller 3 stycken 400-meters-pass. Säger jag det till mig själv så säger min dumma del av hjärnan att jag inte behöver räkna simlängderna så noga.
Gör jag bara det som folk säger åt mig, så blir jag nog bättre snart. Då kan det bara gå uppåt...
.
Friday, August 15, 2008
Dåliga samveten?
Jag gillar mitt "tjejgym". Ni vet det där dyra gymet med lavendeldoft och levande ljus mitt i stan. Jag har betalat en hutlös summa pengar för att vara där och hittills så är det värt slantarna.
På fredagmorgonen så får man gratis frukost på det mysiga fiket i samma byggnad. Så jag pallrade mig dit på morgonen innan jobbet. Jag tog ett kortare pass i någon slags crosstrainer-trappmaskin på 30 minuter på intervallprogrammet (jag ska löpträna med Kattis ikväll så det är bäst att inte trötta ut kroppen) och sedan så blev det en lång och mysig dusch i fräscha lokaler, innan jag rosig om kinderna och blöt i håret fick mackor, ägg, fil och flingor med ett glas juice. Givetvis till levande ljus och stillsam musik, och ett stort utbud av tidningar och magasin att bläddra i, om man ville det.
Något mystiskt är det dock att vi är så otroligt få som är där. Tre andra personer befann sig lite utspridda här och var med sin frukost, på Cafeét. Jag vet inte hur många medlemmar gymet måste ha för att kunna driva sin lyxiga verksamhet mitt i stan, men det måste ju vara avsevärt fler än fyra betalande medlemmar. När jag gått på Body-pump har vi varit ungefär sju personer, och när jag och min arbetskollega gick på boxträning så var vi sammanlagt fyra.
Det måste betyda att det sitter hundratals personer någonstans utspridda över Gävle just nu och har halvdåligt samvete för att de betalat massor av pengar för träning som inte blir av. Rent teoretiskt alltså.
Synd...
.
På fredagmorgonen så får man gratis frukost på det mysiga fiket i samma byggnad. Så jag pallrade mig dit på morgonen innan jobbet. Jag tog ett kortare pass i någon slags crosstrainer-trappmaskin på 30 minuter på intervallprogrammet (jag ska löpträna med Kattis ikväll så det är bäst att inte trötta ut kroppen) och sedan så blev det en lång och mysig dusch i fräscha lokaler, innan jag rosig om kinderna och blöt i håret fick mackor, ägg, fil och flingor med ett glas juice. Givetvis till levande ljus och stillsam musik, och ett stort utbud av tidningar och magasin att bläddra i, om man ville det.
Något mystiskt är det dock att vi är så otroligt få som är där. Tre andra personer befann sig lite utspridda här och var med sin frukost, på Cafeét. Jag vet inte hur många medlemmar gymet måste ha för att kunna driva sin lyxiga verksamhet mitt i stan, men det måste ju vara avsevärt fler än fyra betalande medlemmar. När jag gått på Body-pump har vi varit ungefär sju personer, och när jag och min arbetskollega gick på boxträning så var vi sammanlagt fyra.
Det måste betyda att det sitter hundratals personer någonstans utspridda över Gävle just nu och har halvdåligt samvete för att de betalat massor av pengar för träning som inte blir av. Rent teoretiskt alltså.
Synd...
.
Thursday, August 14, 2008
(Ännu) En Lektion I Sårbarhet
Nu är jag anmäld till Stockholm triathlon.
Jag fattade inte riktigt formuläret och jag är rädd att jag hamnat i tävlingsklass i stället för motionsklass eftersom jag fyllde i en klubbtillhörighet. Det skulle kännas lite halvjobbigt att hamna i tävlingsklass.
Faktiskt.
Så om en inte allt för snar framtid så blir det ytterligare en lektion i sårbarhet. Jag kommer att simma oerhört långsamt eftersom bassängträningen jag nött på med i ett år inte riktigt bitit sig fast ännu när det verkligen gäller, i öppet vatten. Jag kommer att cykla långsamt. Jag kommer att löpa långsamt. Och jag kommer att åka dit och genomföra loppet ensam.
Jag känner mig så oerhört sårbar när jag tänker på att jag kommer att springa runt i mina lite för stora triathlonbyxor och "Gävle SS Triathlon" prydligt markerat på ryggen. Att jag kommer att ha publik. Röd i ansiktet och inte särskilt spänstigt i något av mina utföranden.
Det som får mig att våga genomföra loppet är de där små grejerna. De där små detaljerna. Som de gångerna någon triathlet som kommit tidigt i mål ödmjukt klappar i händerna när de bevittnat hur jag med tappad hållning och trött uppsyn vinglat mig över mållinjen med tunga ben. Eller en klapp på axeln och ett "bra jobbat!". Eller när Micke säger att han är stolt över min insats. De där små vinkarna från de som kommit så mycket längre och de där små signalerna på att många ser ödmjukt på nybörjare.
Det som också får mig att våga genomföra loppet är hoppet om att bli mer erfaren med tiden. Att vara bättre nästa år. Att titta på mina tider år 2009 och tänka att man faktiskt är några minuter snabbare i år än föregående år.
Det är ju faktiskt ingen garanti. ALLA ser inte ödmjukt på nybörjare. De flesta gör det, men inte alla. Och ibland vill jag förklara mina dåliga prestationer eller försvara mig med att säga att jag VISST tränar! Jag tränar hyfsat mycket! Faktiskt! Eftersom jag innerst inne har svårt att begripa att det faktiskt tar så mycket tid som det gör att komma i en bra form för triathlon så tror jag att andra tippar på att jag inte rör mig särskilt mycket. Detta gör mig ännu mer sårbar.
I det stora hela så är jag ju ute efter samma sak som alla andra. Att få en upplevelse. Att ha kontakt med kroppen och pressa den. Att hamna i en situation där man gör sitt allra bästa. Att vara stolt. Att komma i mål. De där stapplande stegen just efter målgången då man sätter sig i gräset och pustar ut och är fullkomligt överlycklig över att man lyckades ta sig runt banan. Att åka hem efteråt och känna att den här dagen faktiskt var både spännande och meningsfull.
Den känslan är ju densamma. Både för nybörjare och veteraner...
.
Jag fattade inte riktigt formuläret och jag är rädd att jag hamnat i tävlingsklass i stället för motionsklass eftersom jag fyllde i en klubbtillhörighet. Det skulle kännas lite halvjobbigt att hamna i tävlingsklass.
Faktiskt.
Så om en inte allt för snar framtid så blir det ytterligare en lektion i sårbarhet. Jag kommer att simma oerhört långsamt eftersom bassängträningen jag nött på med i ett år inte riktigt bitit sig fast ännu när det verkligen gäller, i öppet vatten. Jag kommer att cykla långsamt. Jag kommer att löpa långsamt. Och jag kommer att åka dit och genomföra loppet ensam.
Jag känner mig så oerhört sårbar när jag tänker på att jag kommer att springa runt i mina lite för stora triathlonbyxor och "Gävle SS Triathlon" prydligt markerat på ryggen. Att jag kommer att ha publik. Röd i ansiktet och inte särskilt spänstigt i något av mina utföranden.
Det som får mig att våga genomföra loppet är de där små grejerna. De där små detaljerna. Som de gångerna någon triathlet som kommit tidigt i mål ödmjukt klappar i händerna när de bevittnat hur jag med tappad hållning och trött uppsyn vinglat mig över mållinjen med tunga ben. Eller en klapp på axeln och ett "bra jobbat!". Eller när Micke säger att han är stolt över min insats. De där små vinkarna från de som kommit så mycket längre och de där små signalerna på att många ser ödmjukt på nybörjare.
Det som också får mig att våga genomföra loppet är hoppet om att bli mer erfaren med tiden. Att vara bättre nästa år. Att titta på mina tider år 2009 och tänka att man faktiskt är några minuter snabbare i år än föregående år.
Det är ju faktiskt ingen garanti. ALLA ser inte ödmjukt på nybörjare. De flesta gör det, men inte alla. Och ibland vill jag förklara mina dåliga prestationer eller försvara mig med att säga att jag VISST tränar! Jag tränar hyfsat mycket! Faktiskt! Eftersom jag innerst inne har svårt att begripa att det faktiskt tar så mycket tid som det gör att komma i en bra form för triathlon så tror jag att andra tippar på att jag inte rör mig särskilt mycket. Detta gör mig ännu mer sårbar.
I det stora hela så är jag ju ute efter samma sak som alla andra. Att få en upplevelse. Att ha kontakt med kroppen och pressa den. Att hamna i en situation där man gör sitt allra bästa. Att vara stolt. Att komma i mål. De där stapplande stegen just efter målgången då man sätter sig i gräset och pustar ut och är fullkomligt överlycklig över att man lyckades ta sig runt banan. Att åka hem efteråt och känna att den här dagen faktiskt var både spännande och meningsfull.
Den känslan är ju densamma. Både för nybörjare och veteraner...
.
Monday, August 11, 2008
Det var år 2005
träning
Daterat: Måndagen den 19:e september 2005 kl 10:34 Läst: 39 gånger
Vi är ganska utmattade.
Jag, 3 killar, samt kameramannen Lasse ligger och halvsover i planet.
Det är 20 minuters resa till 4000 meters höjd och dagen har varit full med hård träning och nitisk granskning av hoppen som Lasse filmat. Vi fungerar bra i team och har dagen innan klarat en 5-mannaformation. Jag är lite tröttare än de andra, det är svårt att hänga med de lite mer erfarna killarnas tempo. Efter granskningen av filmen direkt efter att vi landat, med massor av feedback och tips, så packar de sina skärmar snabbt och smidigt. Sedan dricker de kaffe och Cola och röker och solar och snackar strunt i väntan på att jag ska lyckas knåpa ihop min skärm. Så fort jag äntligen pustande lyckas stänga det otympliga paketet med värkande fingrar och trasiga gummisnoddar, redan innan jag hunnit resa mig upp och sträcka på ryggen, så daskar dom mig på axeln och skriker att jag genast ska kasta på mig prylarna så vi kommer upp igen. Efter några vändor utan så mycket som en Cola Light eller någon vilopaus längre än 20 sekunder (klockat!) så halvsover man faktiskt i liften upp.
För tre månader sedan skakade jag som ett asplöv i ångest över att sitta i planet. Varje nerv var på spänn och jag var djupt försjunken i koncentration över hoppet. Att sova i planet var otänkbart....
Ibland öppnar jag ögonen för att titta på höjdmätaren eller bara snegla på killarna jag hoppar med. Så jävla fina killar. Glada, målmedvetna, ödmjuka... och för tillfället aningens trötta inför kvällens sista hopp.
”BAAÅUS!” skriker plötsligt den skånska piloten och väcker entusiastiskt oss genom att ruska på planet.
”Va? Vad skrek han?” undrar jag yrvaket och greppar fast mig vid pilotstolen när planet lurigt fått liv och vickar glatt på stjärten.
”Han skrek ’Bas’, det betyder att vi kommet på rätt höjd, gör dig redo.”
Jag sträcker på armar och ben, gäspar och ställer mig på knä. Jag vaknar snabbt till. Skärper mig.
”FIIIIENÅÅÅULH!” skriker piloten med sina lungors fulla kraft.
”Va fan...?” undrar jag.
”Final. Vi ska hoppa ut strax.”
”Varför skriker han?”
”Han gillar det.”
Jag sneglar på den entusiastiska piloten innan luckan öppnas och hela gänget börjar klättra ut utanför planet, klänga på vingstaget, nypa sig fast i klätterhandtag... själv är jag innanför planet och har bara en fot ute i förberedelse att dyka ut. Kameramannen ska hoppa ut en halv sekund före oss och sedan ska vi alla samtidigt dyka ut och leta upp honom i luften och greppa honom till en flermannaformation.
Ready.... Set.... GO!
Alla kastar sig ut. Jag dyker smidigt och avslappnat. Jag rullar bara nonchalant ut genom luckan och formar sedan kroppen efter vinden, jag ler glatt och tappar aldrig ögonkontakt med kameramannen under hela dyket.
I ögonvrån dyker ett väldigt bekant flygplan innehållandes en exhalterad skånsk pilot käpprätt ner förbi oss. Jag tror inte mina ögon, konstaterar att jag håller på att reagera på syrebristen. Han kan ju inte ha flygit rakt ned. Inte bredvid oss. Inte i ett snabbare dyk än vårt frifall. Eller? Jag tar ett djupt andetag genom näsan och fortsätter fokusera på uppgiften...
Jag flyger medvetet och leendes fram till kameramannen, efter en stunds gungande och lirkande utan större bekymmer så tar vi varandra hårt i hand. Sedan kommer nästa kille, flyger fram till oss, greppar våra händer, så vi bildar en triangel. De övriga killarna kommer inte fram. Det är svårt att korrigera armar och ben för rätt riktning, framåtfart och fallhastighet. De kränger och vinglar några meter ifrån oss och snart måste vi avbryta övningen och dra våra skärmar.
Väl på marken möts vi på fältet. Dom möter mig och ler erkännande:
”Fan vad juste du flög! Du var ju förste man fram till Lasse! Kanonbra jobbat!” och jag ler glatt tillbaka. Jag börjar få ordning på armar och ben.
I hangaren möts jag av en radda högljudda skånska obegripliga ord. Något om att han vertikalt dykt bredvid oss med flygplanet. Något om att han såg genom fönstret att jag flög bra. Något om att jag ska sluta söla så förbannat med packningen så jag inte sinkar de andra att komma upp på höjd igen.
Fort som fan...
Jag träffade faktiskt "kameramannen Lasse" i dag. Han gick förbi mig med en barnvagn. Han hade en son som verkade riktigt stor. Han fick en kram och jag fick en resumé om vad som hänt under hans liv sedan sist. Sonen var så stor. Lasse bor i radhus och hoppar inte särskilt mycket längre. Det kändes konstigt och ändå så familjärt att se honom. Att man ser en halvt främmande man som går efter gatan med barnvagn och plötsligt inse att man känner honom och att man verkligen haft tokroligt under flera fria fall, för ett par år sedan.
Tiden rinner iväg... nästan för snabbt...
Daterat: Måndagen den 19:e september 2005 kl 10:34 Läst: 39 gånger
Vi är ganska utmattade.
Jag, 3 killar, samt kameramannen Lasse ligger och halvsover i planet.
Det är 20 minuters resa till 4000 meters höjd och dagen har varit full med hård träning och nitisk granskning av hoppen som Lasse filmat. Vi fungerar bra i team och har dagen innan klarat en 5-mannaformation. Jag är lite tröttare än de andra, det är svårt att hänga med de lite mer erfarna killarnas tempo. Efter granskningen av filmen direkt efter att vi landat, med massor av feedback och tips, så packar de sina skärmar snabbt och smidigt. Sedan dricker de kaffe och Cola och röker och solar och snackar strunt i väntan på att jag ska lyckas knåpa ihop min skärm. Så fort jag äntligen pustande lyckas stänga det otympliga paketet med värkande fingrar och trasiga gummisnoddar, redan innan jag hunnit resa mig upp och sträcka på ryggen, så daskar dom mig på axeln och skriker att jag genast ska kasta på mig prylarna så vi kommer upp igen. Efter några vändor utan så mycket som en Cola Light eller någon vilopaus längre än 20 sekunder (klockat!) så halvsover man faktiskt i liften upp.
För tre månader sedan skakade jag som ett asplöv i ångest över att sitta i planet. Varje nerv var på spänn och jag var djupt försjunken i koncentration över hoppet. Att sova i planet var otänkbart....
Ibland öppnar jag ögonen för att titta på höjdmätaren eller bara snegla på killarna jag hoppar med. Så jävla fina killar. Glada, målmedvetna, ödmjuka... och för tillfället aningens trötta inför kvällens sista hopp.
”BAAÅUS!” skriker plötsligt den skånska piloten och väcker entusiastiskt oss genom att ruska på planet.
”Va? Vad skrek han?” undrar jag yrvaket och greppar fast mig vid pilotstolen när planet lurigt fått liv och vickar glatt på stjärten.
”Han skrek ’Bas’, det betyder att vi kommet på rätt höjd, gör dig redo.”
Jag sträcker på armar och ben, gäspar och ställer mig på knä. Jag vaknar snabbt till. Skärper mig.
”FIIIIENÅÅÅULH!” skriker piloten med sina lungors fulla kraft.
”Va fan...?” undrar jag.
”Final. Vi ska hoppa ut strax.”
”Varför skriker han?”
”Han gillar det.”
Jag sneglar på den entusiastiska piloten innan luckan öppnas och hela gänget börjar klättra ut utanför planet, klänga på vingstaget, nypa sig fast i klätterhandtag... själv är jag innanför planet och har bara en fot ute i förberedelse att dyka ut. Kameramannen ska hoppa ut en halv sekund före oss och sedan ska vi alla samtidigt dyka ut och leta upp honom i luften och greppa honom till en flermannaformation.
Ready.... Set.... GO!
Alla kastar sig ut. Jag dyker smidigt och avslappnat. Jag rullar bara nonchalant ut genom luckan och formar sedan kroppen efter vinden, jag ler glatt och tappar aldrig ögonkontakt med kameramannen under hela dyket.
I ögonvrån dyker ett väldigt bekant flygplan innehållandes en exhalterad skånsk pilot käpprätt ner förbi oss. Jag tror inte mina ögon, konstaterar att jag håller på att reagera på syrebristen. Han kan ju inte ha flygit rakt ned. Inte bredvid oss. Inte i ett snabbare dyk än vårt frifall. Eller? Jag tar ett djupt andetag genom näsan och fortsätter fokusera på uppgiften...
Jag flyger medvetet och leendes fram till kameramannen, efter en stunds gungande och lirkande utan större bekymmer så tar vi varandra hårt i hand. Sedan kommer nästa kille, flyger fram till oss, greppar våra händer, så vi bildar en triangel. De övriga killarna kommer inte fram. Det är svårt att korrigera armar och ben för rätt riktning, framåtfart och fallhastighet. De kränger och vinglar några meter ifrån oss och snart måste vi avbryta övningen och dra våra skärmar.
Väl på marken möts vi på fältet. Dom möter mig och ler erkännande:
”Fan vad juste du flög! Du var ju förste man fram till Lasse! Kanonbra jobbat!” och jag ler glatt tillbaka. Jag börjar få ordning på armar och ben.
I hangaren möts jag av en radda högljudda skånska obegripliga ord. Något om att han vertikalt dykt bredvid oss med flygplanet. Något om att han såg genom fönstret att jag flög bra. Något om att jag ska sluta söla så förbannat med packningen så jag inte sinkar de andra att komma upp på höjd igen.
Fort som fan...
Jag träffade faktiskt "kameramannen Lasse" i dag. Han gick förbi mig med en barnvagn. Han hade en son som verkade riktigt stor. Han fick en kram och jag fick en resumé om vad som hänt under hans liv sedan sist. Sonen var så stor. Lasse bor i radhus och hoppar inte särskilt mycket längre. Det kändes konstigt och ändå så familjärt att se honom. Att man ser en halvt främmande man som går efter gatan med barnvagn och plötsligt inse att man känner honom och att man verkligen haft tokroligt under flera fria fall, för ett par år sedan.
Tiden rinner iväg... nästan för snabbt...
Thursday, August 7, 2008
Underdog
Jag har skrivit in mig på ett mycket onödigt dyrt gym som har ett års tvingande bindningstid. Jag hyser blandade känslor inför detta.
De negativa känslorna rör alla pengar som trillar iväg automatiskt från mitt konto när jag lika gärna kan utföra min träning hemma. De negativa känslorna är även insikten om att de utnyttjar mig med sina långa bindningstider och höga priser och att deras målgrupp i stort sett är feta tjejer som vill komma igång, men som ger upp efter fyra pass. En annan negativ känsla är att jag känner mig lite oäkta som blivande triathlet när jag börjar trippa iväg till onödigt väldesignade omklädningsrum och kan få rabatterad massage och gratis solariesolning. Det känns som om jag gett upp på något vis och att jag tappat den där utmärkande jävlaranamman som behövs för att bege sig ut på en snorig joggingrunda i lervälling och regnblandad snålblåst, med en pannlampa på huvudet. (Vilket för övrigt är rätt så kul för det mesta, men ändå.)
Det är som om något uråldrigt genetiskt feminint gummiband DRAR mig till lavendeldoft och levande ljus i luftiga lokaler. Nu när hösten börjar närma sig så har jag längtat efter en crosstrainer och ett löpband. Det känns som om den mörka vintern kommer att förgyllas avsevärt när jag kan boka in träning/dusch/bastu/solarium bara under en förlängd lunch på arbetet.
Vet ni vad som mer drar? Jo, att inte vara bland de allra sämsta. I ett sånt där dyrt lyxgym som främst kvinnor besöker, lyfter några lätta vikter, och solar, där är jag bland de bästa. Då hör jag till de mest vältränade gymbesökarna. I gymet i Enköping fick jag en gång en andraplacering som mest vältränade tjejen på gymet. På dyra gym är jag ingen fumlig underdog som slår mig fram nerifrån och upp när jag utmattad och klumpig snubblar över mållinjen på triathletbanorna. På dyra gym är jag en vältränad tjej som kommit långt.
Längre än många andra...
Jag kanske behöver lite Crosstraining och Body Pump och löparband för att orka träna triathlon. För att orka vara en underdog.
.
De negativa känslorna rör alla pengar som trillar iväg automatiskt från mitt konto när jag lika gärna kan utföra min träning hemma. De negativa känslorna är även insikten om att de utnyttjar mig med sina långa bindningstider och höga priser och att deras målgrupp i stort sett är feta tjejer som vill komma igång, men som ger upp efter fyra pass. En annan negativ känsla är att jag känner mig lite oäkta som blivande triathlet när jag börjar trippa iväg till onödigt väldesignade omklädningsrum och kan få rabatterad massage och gratis solariesolning. Det känns som om jag gett upp på något vis och att jag tappat den där utmärkande jävlaranamman som behövs för att bege sig ut på en snorig joggingrunda i lervälling och regnblandad snålblåst, med en pannlampa på huvudet. (Vilket för övrigt är rätt så kul för det mesta, men ändå.)
Det är som om något uråldrigt genetiskt feminint gummiband DRAR mig till lavendeldoft och levande ljus i luftiga lokaler. Nu när hösten börjar närma sig så har jag längtat efter en crosstrainer och ett löpband. Det känns som om den mörka vintern kommer att förgyllas avsevärt när jag kan boka in träning/dusch/bastu/solarium bara under en förlängd lunch på arbetet.
Vet ni vad som mer drar? Jo, att inte vara bland de allra sämsta. I ett sånt där dyrt lyxgym som främst kvinnor besöker, lyfter några lätta vikter, och solar, där är jag bland de bästa. Då hör jag till de mest vältränade gymbesökarna. I gymet i Enköping fick jag en gång en andraplacering som mest vältränade tjejen på gymet. På dyra gym är jag ingen fumlig underdog som slår mig fram nerifrån och upp när jag utmattad och klumpig snubblar över mållinjen på triathletbanorna. På dyra gym är jag en vältränad tjej som kommit långt.
Längre än många andra...
Jag kanske behöver lite Crosstraining och Body Pump och löparband för att orka träna triathlon. För att orka vara en underdog.
.
Saturday, August 2, 2008
Tjejgrejer
Det finns vissa saker som oåterkalleligt är starkt förknippade med det kvinnliga könet. Det fins nog hur många sådana saker som helst. Som färgen rosa. Eller begreppet "kvinnor kan!" eller SPA-behandlingar. En typisk tjejgrej kan även vara något slags absurt intresse av att genomföra alla motionslopp på tjejklassikern i en grupp på tre till fyra personer som givetvis alla åker skidor, cyklar, simmar och löper jämsides med varandra samtidigt som de pratar relationer. Dessa "tjejklungor" som jag aldrig sett av manligt kön, blir långsamma små trafikproppar när man försöker ta sig förbi. Och dom finns överallt.
Tjejgrejer.
Dr Phil = tjejgrej.
Choklad = tjejgrej.
Barbie= tjejgrej
Ja, ni fattar vad jag menar.
Av någon outgrundlig anledning har jag lite SVÅRT för tjejgrejer. Jag vet inte varför, men många tjejgrejer försöker jag värja mig mot, trots att de uppenbarligen inte är av ondo (förutom gruppbildningar och relationssnack på skidspåret som definitivt är av ondo).
Det är faktiskt så här att jag har provat en tjejgrej den här veckan. Jag har inte velat erkänna att jag håller på med det, skammen är alldeles för stor för att jag ska erkänna mig skyldig till att vara TJEJ, men det är dags att lägga korten på bordet.
GI. Ni har väl hört talas om GI, glykemiskt index, de flesta av er, va? Det är ett sätt att välja matintag som minskar på de snabba kolhydraterna och det snabba sockret till förmån till en stabil sockerkurva och minskat godissug, enligt ryktet så hjälper det många tjejer och kvinnor. Ibland använder jag GI sådär i bakhuvudet, till vardags, men det är verkligen inget jag hållit stenhårt på.
Den här veckan har jag hållit stenhårt på de långsamma kolhydraterna. Riktigt sådär jättestenhårt. En mycket stor burk med nötter har stått på mitt kontor (som jag ätit massor av). Kokta morötter eller vitkålscoleslaw till kött, vegetariska biffar eller fisk, mycket frukt som jag annars ätit till mellanmål har delvis blivit utbytt till keso och nötter.
I ärlighetens namn så FUNGERAR det faktiskt.
Jag har ju provat vara utan godis och sötsaker i perioder (med rekord på tre veckor!) och den här gången så går det avsevärt lättare än vid tidigare försök. Jag är inte sötsugen. Jag måste faktiskt erkänna att kroppen är mycket piggare också. Särskilt sömnen är förändrad och jag känner mig mer utvilad på mindre sömn än förra veckan, fråga mig inte hur det går till. Jag somnar ofta som en klubbad ko i en timme direkt efter middagen, men det har jag inte alls gjort denna vecka, vilket är mycket ovanligt. Kanske lite för ambitiöst att dra för många slutsatser efter en veckan matvanor, men man börjar lätt misstänka att det där med GI är ganska justa grejer.
Tjejgrejer, liksom.
Snart kanske jag vågar erkänna att ROSA faktiskt är en skitmysig färg och nästa veckas projekt blir att erkänna att jag faktiskt längtar att gå på ett sådant där svindyrt gym igen med tjejgrupper som tränar tillsammans till pumpande discomusik...
there is no end of the possibilities!
.
Tjejgrejer.
Dr Phil = tjejgrej.
Choklad = tjejgrej.
Barbie= tjejgrej
Ja, ni fattar vad jag menar.
Av någon outgrundlig anledning har jag lite SVÅRT för tjejgrejer. Jag vet inte varför, men många tjejgrejer försöker jag värja mig mot, trots att de uppenbarligen inte är av ondo (förutom gruppbildningar och relationssnack på skidspåret som definitivt är av ondo).
Det är faktiskt så här att jag har provat en tjejgrej den här veckan. Jag har inte velat erkänna att jag håller på med det, skammen är alldeles för stor för att jag ska erkänna mig skyldig till att vara TJEJ, men det är dags att lägga korten på bordet.
GI. Ni har väl hört talas om GI, glykemiskt index, de flesta av er, va? Det är ett sätt att välja matintag som minskar på de snabba kolhydraterna och det snabba sockret till förmån till en stabil sockerkurva och minskat godissug, enligt ryktet så hjälper det många tjejer och kvinnor. Ibland använder jag GI sådär i bakhuvudet, till vardags, men det är verkligen inget jag hållit stenhårt på.
Den här veckan har jag hållit stenhårt på de långsamma kolhydraterna. Riktigt sådär jättestenhårt. En mycket stor burk med nötter har stått på mitt kontor (som jag ätit massor av). Kokta morötter eller vitkålscoleslaw till kött, vegetariska biffar eller fisk, mycket frukt som jag annars ätit till mellanmål har delvis blivit utbytt till keso och nötter.
I ärlighetens namn så FUNGERAR det faktiskt.
Jag har ju provat vara utan godis och sötsaker i perioder (med rekord på tre veckor!) och den här gången så går det avsevärt lättare än vid tidigare försök. Jag är inte sötsugen. Jag måste faktiskt erkänna att kroppen är mycket piggare också. Särskilt sömnen är förändrad och jag känner mig mer utvilad på mindre sömn än förra veckan, fråga mig inte hur det går till. Jag somnar ofta som en klubbad ko i en timme direkt efter middagen, men det har jag inte alls gjort denna vecka, vilket är mycket ovanligt. Kanske lite för ambitiöst att dra för många slutsatser efter en veckan matvanor, men man börjar lätt misstänka att det där med GI är ganska justa grejer.
Tjejgrejer, liksom.
Snart kanske jag vågar erkänna att ROSA faktiskt är en skitmysig färg och nästa veckas projekt blir att erkänna att jag faktiskt längtar att gå på ett sådant där svindyrt gym igen med tjejgrupper som tränar tillsammans till pumpande discomusik...
there is no end of the possibilities!
.
Subscribe to:
Posts (Atom)
