Nu är jag anmäld till Stockholm triathlon.
Jag fattade inte riktigt formuläret och jag är rädd att jag hamnat i tävlingsklass i stället för motionsklass eftersom jag fyllde i en klubbtillhörighet. Det skulle kännas lite halvjobbigt att hamna i tävlingsklass.
Faktiskt.
Så om en inte allt för snar framtid så blir det ytterligare en lektion i sårbarhet. Jag kommer att simma oerhört långsamt eftersom bassängträningen jag nött på med i ett år inte riktigt bitit sig fast ännu när det verkligen gäller, i öppet vatten. Jag kommer att cykla långsamt. Jag kommer att löpa långsamt. Och jag kommer att åka dit och genomföra loppet ensam.
Jag känner mig så oerhört sårbar när jag tänker på att jag kommer att springa runt i mina lite för stora triathlonbyxor och "Gävle SS Triathlon" prydligt markerat på ryggen. Att jag kommer att ha publik. Röd i ansiktet och inte särskilt spänstigt i något av mina utföranden.
Det som får mig att våga genomföra loppet är de där små grejerna. De där små detaljerna. Som de gångerna någon triathlet som kommit tidigt i mål ödmjukt klappar i händerna när de bevittnat hur jag med tappad hållning och trött uppsyn vinglat mig över mållinjen med tunga ben. Eller en klapp på axeln och ett "bra jobbat!". Eller när Micke säger att han är stolt över min insats. De där små vinkarna från de som kommit så mycket längre och de där små signalerna på att många ser ödmjukt på nybörjare.
Det som också får mig att våga genomföra loppet är hoppet om att bli mer erfaren med tiden. Att vara bättre nästa år. Att titta på mina tider år 2009 och tänka att man faktiskt är några minuter snabbare i år än föregående år.
Det är ju faktiskt ingen garanti. ALLA ser inte ödmjukt på nybörjare. De flesta gör det, men inte alla. Och ibland vill jag förklara mina dåliga prestationer eller försvara mig med att säga att jag VISST tränar! Jag tränar hyfsat mycket! Faktiskt! Eftersom jag innerst inne har svårt att begripa att det faktiskt tar så mycket tid som det gör att komma i en bra form för triathlon så tror jag att andra tippar på att jag inte rör mig särskilt mycket. Detta gör mig ännu mer sårbar.
I det stora hela så är jag ju ute efter samma sak som alla andra. Att få en upplevelse. Att ha kontakt med kroppen och pressa den. Att hamna i en situation där man gör sitt allra bästa. Att vara stolt. Att komma i mål. De där stapplande stegen just efter målgången då man sätter sig i gräset och pustar ut och är fullkomligt överlycklig över att man lyckades ta sig runt banan. Att åka hem efteråt och känna att den här dagen faktiskt var både spännande och meningsfull.
Den känslan är ju densamma. Både för nybörjare och veteraner...
.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Tänk på alla dem som ser upp till dig. fasen, du håller ju på med triathlon! Hur många gör egentligen det? Du bestämde dig, började och nu kör du på. Stencoolt! Du tränar ju dessutom jättemycket. Jag tycker att du ska strunta i dem som kanske ser ner på nybörjare. Deras problem ligger hos dem själva. Alla har faktiskt varit nybörjare.
Go Katta Go!
Nej, jag tror inte att alla triathleter varit nybörjare. Jag tror att de flesta triathleter varit erfarna i åtminstone EN gren när de började... åtminstone i många fall. Åtminstone på hobbynivå... inte för att det igentligen har med mig att göra. Jag är ju jag. Så är det bara.
Tack för peppningen!
Du fixar det galant, bara du kämpar på! Du kommer i mål, många hejar på dig, både här och där. Sen kan man inte låta bli att beundra någon som kämpar på så bra som du. Tack för ikväll, än en gång. Du har ett hjärta av guld!
Post a Comment