Underdog

Jag har skrivit in mig på ett mycket onödigt dyrt gym som har ett års tvingande bindningstid. Jag hyser blandade känslor inför detta.

De negativa känslorna rör alla pengar som trillar iväg automatiskt från mitt konto när jag lika gärna kan utföra min träning hemma. De negativa känslorna är även insikten om att de utnyttjar mig med sina långa bindningstider och höga priser och att deras målgrupp i stort sett är feta tjejer som vill komma igång, men som ger upp efter fyra pass. En annan negativ känsla är att jag känner mig lite oäkta som blivande triathlet när jag börjar trippa iväg till onödigt väldesignade omklädningsrum och kan få rabatterad massage och gratis solariesolning. Det känns som om jag gett upp på något vis och att jag tappat den där utmärkande jävlaranamman som behövs för att bege sig ut på en snorig joggingrunda i lervälling och regnblandad snålblåst, med en pannlampa på huvudet. (Vilket för övrigt är rätt så kul för det mesta, men ändå.)

Det är som om något uråldrigt genetiskt feminint gummiband DRAR mig till lavendeldoft och levande ljus i luftiga lokaler. Nu när hösten börjar närma sig så har jag längtat efter en crosstrainer och ett löpband. Det känns som om den mörka vintern kommer att förgyllas avsevärt när jag kan boka in träning/dusch/bastu/solarium bara under en förlängd lunch på arbetet.

Vet ni vad som mer drar? Jo, att inte vara bland de allra sämsta. I ett sånt där dyrt lyxgym som främst kvinnor besöker, lyfter några lätta vikter, och solar, där är jag bland de bästa. Då hör jag till de mest vältränade gymbesökarna. I gymet i Enköping fick jag en gång en andraplacering som mest vältränade tjejen på gymet. På dyra gym är jag ingen fumlig underdog som slår mig fram nerifrån och upp när jag utmattad och klumpig snubblar över mållinjen på triathletbanorna. På dyra gym är jag en vältränad tjej som kommit långt.

Längre än många andra...

Jag kanske behöver lite Crosstraining och Body Pump och löparband för att orka träna triathlon. För att orka vara en underdog.


.