Det var år 2005

träning
Daterat: Måndagen den 19:e september 2005 kl 10:34 Läst: 39 gånger


Vi är ganska utmattade.

Jag, 3 killar, samt kameramannen Lasse ligger och halvsover i planet.


Det är 20 minuters resa till 4000 meters höjd och dagen har varit full med hård träning och nitisk granskning av hoppen som Lasse filmat. Vi fungerar bra i team och har dagen innan klarat en 5-mannaformation. Jag är lite tröttare än de andra, det är svårt att hänga med de lite mer erfarna killarnas tempo. Efter granskningen av filmen direkt efter att vi landat, med massor av feedback och tips, så packar de sina skärmar snabbt och smidigt. Sedan dricker de kaffe och Cola och röker och solar och snackar strunt i väntan på att jag ska lyckas knåpa ihop min skärm. Så fort jag äntligen pustande lyckas stänga det otympliga paketet med värkande fingrar och trasiga gummisnoddar, redan innan jag hunnit resa mig upp och sträcka på ryggen, så daskar dom mig på axeln och skriker att jag genast ska kasta på mig prylarna så vi kommer upp igen. Efter några vändor utan så mycket som en Cola Light eller någon vilopaus längre än 20 sekunder (klockat!) så halvsover man faktiskt i liften upp.

För tre månader sedan skakade jag som ett asplöv i ångest över att sitta i planet. Varje nerv var på spänn och jag var djupt försjunken i koncentration över hoppet. Att sova i planet var otänkbart....

Ibland öppnar jag ögonen för att titta på höjdmätaren eller bara snegla på killarna jag hoppar med. Så jävla fina killar. Glada, målmedvetna, ödmjuka... och för tillfället aningens trötta inför kvällens sista hopp.

”BAAÅUS!” skriker plötsligt den skånska piloten och väcker entusiastiskt oss genom att ruska på planet.
”Va? Vad skrek han?” undrar jag yrvaket och greppar fast mig vid pilotstolen när planet lurigt fått liv och vickar glatt på stjärten.
”Han skrek ’Bas’, det betyder att vi kommet på rätt höjd, gör dig redo.”

Jag sträcker på armar och ben, gäspar och ställer mig på knä. Jag vaknar snabbt till. Skärper mig.
”FIIIIENÅÅÅULH!” skriker piloten med sina lungors fulla kraft.
”Va fan...?” undrar jag.
”Final. Vi ska hoppa ut strax.”
”Varför skriker han?”
”Han gillar det.”

Jag sneglar på den entusiastiska piloten innan luckan öppnas och hela gänget börjar klättra ut utanför planet, klänga på vingstaget, nypa sig fast i klätterhandtag... själv är jag innanför planet och har bara en fot ute i förberedelse att dyka ut. Kameramannen ska hoppa ut en halv sekund före oss och sedan ska vi alla samtidigt dyka ut och leta upp honom i luften och greppa honom till en flermannaformation.

Ready.... Set.... GO!

Alla kastar sig ut. Jag dyker smidigt och avslappnat. Jag rullar bara nonchalant ut genom luckan och formar sedan kroppen efter vinden, jag ler glatt och tappar aldrig ögonkontakt med kameramannen under hela dyket.

I ögonvrån dyker ett väldigt bekant flygplan innehållandes en exhalterad skånsk pilot käpprätt ner förbi oss. Jag tror inte mina ögon, konstaterar att jag håller på att reagera på syrebristen. Han kan ju inte ha flygit rakt ned. Inte bredvid oss. Inte i ett snabbare dyk än vårt frifall. Eller? Jag tar ett djupt andetag genom näsan och fortsätter fokusera på uppgiften...

Jag flyger medvetet och leendes fram till kameramannen, efter en stunds gungande och lirkande utan större bekymmer så tar vi varandra hårt i hand. Sedan kommer nästa kille, flyger fram till oss, greppar våra händer, så vi bildar en triangel. De övriga killarna kommer inte fram. Det är svårt att korrigera armar och ben för rätt riktning, framåtfart och fallhastighet. De kränger och vinglar några meter ifrån oss och snart måste vi avbryta övningen och dra våra skärmar.

Väl på marken möts vi på fältet. Dom möter mig och ler erkännande:
”Fan vad juste du flög! Du var ju förste man fram till Lasse! Kanonbra jobbat!” och jag ler glatt tillbaka. Jag börjar få ordning på armar och ben.

I hangaren möts jag av en radda högljudda skånska obegripliga ord. Något om att han vertikalt dykt bredvid oss med flygplanet. Något om att han såg genom fönstret att jag flög bra. Något om att jag ska sluta söla så förbannat med packningen så jag inte sinkar de andra att komma upp på höjd igen.



Fort som fan...


Jag träffade faktiskt "kameramannen Lasse" i dag. Han gick förbi mig med en barnvagn. Han hade en son som verkade riktigt stor. Han fick en kram och jag fick en resumé om vad som hänt under hans liv sedan sist. Sonen var så stor. Lasse bor i radhus och hoppar inte särskilt mycket längre. Det kändes konstigt och ändå så familjärt att se honom. Att man ser en halvt främmande man som går efter gatan med barnvagn och plötsligt inse att man känner honom och att man verkligen haft tokroligt under flera fria fall, för ett par år sedan.

Tiden rinner iväg... nästan för snabbt...