Jag har ägnat hela gårkvällen till att försöka sortera fotografier som legat huller om buller i förrådet. Det är uppskattningsvis 300 osorterade bilder att gå igenom. Jag försöker skriva lite på baksidan av bilderna också, men det är ett pusslande att försöka komma ihåg årtal och datum. Jag får en obehagskänsla i magen när jag försöker få ordning på mitt liv. Jag har flyttat över 20 gånger sedan jag var 16 år, den äldsta bilden är nog från 17-årsåldern. Mitt liv är så osammanhängande. Knappt någon vän har följt mig genom livet, och inte ens min mamma har besökt mig på hälften av de platser jag bott på (trots att hon med gott mod och packad väska gjort sina ansträngningar att besöka mig "vart-nu-i-sverige-jag-befann-mig").
När jag tittar på bilderna så känns det inte alls som jag kan sätta ett tidsperspektiv på de 10 år som förlöpt sedan de togs. När jag har mått dåligt eller haft mycket för mig, så har det inte blivit några bilder på något år, när jag har mått bättre så har det blivit bilder av fler personer. Olika personer. Jag kommer inte ens ihåg alla namn, det grämer mig.
Marika som jag bodde granne med när jag just separerat från min sambo i Lugnvik. Vad hette hon i efternamn? Hon som med en socionoms enträgenhet luskade ut att jag befann mig i ekonomisk katastrof efter separationen och gav mig en hel kasse full med bröd och pasta, basmat och keso, som jag då aldrig smakat förut. Hon var så varm och ärlig. Man ser det på bilden, all den där värmen och omtänksamheten och närheten har jag faktiskt fångat och jag blir alldeles glad i magen när jag ser henne, det känns inte som det var länge sedan. Men när var det? Våren 2002? Och vad heter hon i efternamn?
Fler ansikten och känslor åker förbi och jag har svårt att få ihop allt. Vad hette området jag bodde i när jag bodde på frösön? Fornborgen! Vilket år? 2004? När bodde jag på Ingarö? Hur kortfattar jag bilden på min barndomskompis Maria?
Sedan alla bilder som ska sorteras bort. Jag vill ha kvar så många bilder som möjligt och försöker ta bort alla bilder på mina ex, jag vill kunna visa bilderna för Micke. Jag behåller det konstnärligaste och mest välredigerade kort jag tagit på mitt ex, det kort jag är mest stolt över att rent estetiskt ha skapat, och jag sorterar bort de andra 50-talet bilder. Det gör ont att ta bort bilder jag lagt ned hela min själ för att redigera. Bilder i perfekta ljus som skapat den vackrare vinkeln av verkligheten. Jag bestämmer för att skicka iväg några bilder till mitt ex Lars, det känns lite tråkigt att bara slänga vissa bilder på honom, så det är bättre att lämna över bilderna till honom.
Marsvinet Nystan som dog. När jag ser henne så minns jag precis den svarta filten jag lindat henne kring och hur veterinären satte in den stora sprutan i den lilla glada marsvinskroppen. Hon var på toppenhumör och åt glatt, skötte om sina nyfödda bäbisar, men maten rann ut ur munnen som grönt dreggel och hon luktade svag förruttnelse, och var tunn som ett skelett. Hon visste nog inte om hur sjuk hon var. Veterinären sa att det inte skulle dröja många timmar innan hon skulle dö ändå, visserligen kunde man sätta in dropp och hoppas på ett mirakel, men då var det just inget annat än ett mirakel. Jag minns hur jag sett henne tugga i sig en plastbit bara några dagar innan, och jag höll på att gå under av skuld över att jag inte var snabbare på att hindra henne. Hon åmade sig av obehag över sprutans verkningar innan hon blev det där tomma skalet och den döda kroppen. Jag fick tvätta händerna flera gånger efteråt. Lukten av sjukdom och snar död.
Bilderna av Catta, som jag ofrivilligt och ledsamt tvingats inse faktiskt har glidit ifrån mig. Helt sanslöst vad kul man kan ha över en kopp pepparmyntste. Jag växte så mycket i hennes sällskap. Hon trodde nog att hon behövde mig mer än vad jag behövde henne. En bild av min kompis Stefan, den enda vän som faktiskt besökte mig när jag jobbade i (vad-hette-det-nu-igen?) Korsmysrbrännas ödsligare områden (vilket-år-var-det-nu?) sommaren 2002. Stefan, som jag vet inte riktigt gillat att jag glidit ifrån honom, han nämnde det i höstas.
Ett semesterkort från David. Han och Jenny skickar från solsemestern. Vad glad jag är att vi har kontakt fortfarande! Vi träffades (när-var-det-nu?) sommaren 2003 då jag vikarierade på ett stödboende i (vart-var-det-nu?) Vaxholm. Han är en bra kompis, och han har alltid hållit en röd tråd till mig, och hängt med lite överallt med diverse hejarop.
När jag lägger mig är tankarna i ett virrvarr. Dåtid och nutid flyter ihop. Ingen vet min historia och mina gamla vänner, annan än mig. Jag ångrar att jag inte fotograferat mer. Jag stör mig på att de foton jag tagit inte ger en rättvis bild över vart jag befunnit mig och vilka jag träffat. Jag tycker det är tråkigt att jag inte fotograferat alla "Hem" jag haft.
Jag är en 26-årig yrkesarbetande kvinna, men jag är också en 17-årig tjej vars sambo aldrig ville gå till skolan tillsammans med henne. Det tog länge innan jag insåg att han då lättare kunde flirta med en tjej från en annan klass, om han gick ensam och matchade sin promenad till skolan med hennes busstid. Jag är den tjejen också. Som gick själv till skolan. Jag är också tjejen som tyst ritade sig genom lektionerna i grundskolan, och jag är också tjejen som satt av rasterna på toaletten, i gymnasiet när bästa klasskompisen flyttat. Samtidigt är jag tjejen som alltid blev vald till ordförande under klassråd. Utöver detta så är jag också tjejen som hoppar fallskärm och som kan sno åt sig all uppmärksamhet snabbare än en gris blinkar.
Om inte annat så har jag verkligen fyllt åren med upplevelser. Bra som dåliga.
Friday, March 30, 2007
Thursday, March 29, 2007
Kost och förväntningar
Jag slogs av en insikt idag. En sådan där lite svidande insikt som jag troligen innerst inne har vetat om, men inte velat kännas mig vid. Det är den gastkramande fortsättningen av vad jag stoppar i mig, och vad som är bra för mig. Jag har läst böcker såsom Sockerbomben och läst på en hel del om snabba kolhydrater, sötsug, ja, praktiskt taget allt möjligt som handlar om vad man tycker om att äta i kontrast med hur man vill se ut. Jag trodde att det fanns en lösning, en bra strategi för att hantera livet på ett sådant sätt att jag finner en tillfredställelse med vad jag stoppar i mig, med ett resultat som inte leder till att jag blir en grinig tjockis.
Plötsligt har jag insett att det faktiskt inte finns någon lösning. Det enda som finns är livet, och alla situationer man infinner sig i under tiden man lever har faktiskt inte alltid lösningar.
Kanske har jag gått på bilderna av alla glada och obekymrade kvinnor som ser saliga och nyfrälsta ut från tidningshyllorna "Hälsa" "Populärpsykologi" "Leva!" med flera. Jag har köpt böcker som kemiskt förklarat sötsugets alla labyrinter och jag har hängivet uppehållit mig från socker i min strävan efter att uppnå något slags Anna Skipper-ideal (Kanal 3 "Du är vad du äter") där jag snygg och stram med taskig attityd och silicontuttar självbelåtet klämmer ur mig att fet och söt mat "faktiskt smakar jätteäckligt!". (Hm, jag kanske beskrev mer av min uppfattning av Anna Skipper där, än mina faktiska ideal...)
Anna Skipper håller i en korv med förakt. Jag kommer aldrig att kunna hålla i en korv med förakt. Bilden tagen från http://www.tv3.se/
Det kommer inte att hända! Det kommer inte att hända MIG.
Nej, till kontrast mot Anna Skipper så kan jag relatera till den kända fitnesstalangen Pauline Nordin, som säger de där befriande orden jag ändå innerst inne vet: Att följa ett strikt matschema kan vara att tycka väldigt synd om sig själv, att tänka att alla andra har det bättre, och att se alla "normala" människor äta glass varannan timme, med obeskrivligt avund för dessa lyckliga själar. Att följa ett strikt matschema kan också vara att känna sig stolt över en vackert musklad och frisk kropp, en sådan kropp som glassätarna kanske önskat att dom hade, men inte vill betala priset för att få.
Allting kostar. Önskan att få en mer frisk och vältränad kropp, förblir bara en önskan, om man inte är beredd att acceptera det faktiska lidandet i att begränsa sin kost. Det är kanske det jag har svårt för, att acceptera baksidorna. Att jag gått på föreställningen om att det finns genvägar och att det är lätt att följa nya beslut i livet bara man bestämt sig. Jag tror att något är fel på mig, när jag är nedstämd en hel eftermiddag (ibland dagar) på grund av att jag inte kan "unna mig" den mat jag vill ha, trots att jag varit fri från godis i fyra veckor.
Ingenting är enkelt.
Inga genvägar finns.
Oavsett om jag väljer att fylla sommaren med glass eller med noggranna kostöverväganden, så kommer jag tidvis att ha, precis som jag alltid haft,
dåliga dagar då jag är övertygad om att alla andra har det bättre.
Tack Pauline, för realistiska förväntningar!
Bilden tagen från http://www.paulinefitness.com fotograf Robert Reiff
Plötsligt har jag insett att det faktiskt inte finns någon lösning. Det enda som finns är livet, och alla situationer man infinner sig i under tiden man lever har faktiskt inte alltid lösningar.
Kanske har jag gått på bilderna av alla glada och obekymrade kvinnor som ser saliga och nyfrälsta ut från tidningshyllorna "Hälsa" "Populärpsykologi" "Leva!" med flera. Jag har köpt böcker som kemiskt förklarat sötsugets alla labyrinter och jag har hängivet uppehållit mig från socker i min strävan efter att uppnå något slags Anna Skipper-ideal (Kanal 3 "Du är vad du äter") där jag snygg och stram med taskig attityd och silicontuttar självbelåtet klämmer ur mig att fet och söt mat "faktiskt smakar jätteäckligt!". (Hm, jag kanske beskrev mer av min uppfattning av Anna Skipper där, än mina faktiska ideal...)
Anna Skipper håller i en korv med förakt. Jag kommer aldrig att kunna hålla i en korv med förakt. Bilden tagen från http://www.tv3.se/
Det kommer inte att hända! Det kommer inte att hända MIG.
Nej, till kontrast mot Anna Skipper så kan jag relatera till den kända fitnesstalangen Pauline Nordin, som säger de där befriande orden jag ändå innerst inne vet: Att följa ett strikt matschema kan vara att tycka väldigt synd om sig själv, att tänka att alla andra har det bättre, och att se alla "normala" människor äta glass varannan timme, med obeskrivligt avund för dessa lyckliga själar. Att följa ett strikt matschema kan också vara att känna sig stolt över en vackert musklad och frisk kropp, en sådan kropp som glassätarna kanske önskat att dom hade, men inte vill betala priset för att få.
Allting kostar. Önskan att få en mer frisk och vältränad kropp, förblir bara en önskan, om man inte är beredd att acceptera det faktiska lidandet i att begränsa sin kost. Det är kanske det jag har svårt för, att acceptera baksidorna. Att jag gått på föreställningen om att det finns genvägar och att det är lätt att följa nya beslut i livet bara man bestämt sig. Jag tror att något är fel på mig, när jag är nedstämd en hel eftermiddag (ibland dagar) på grund av att jag inte kan "unna mig" den mat jag vill ha, trots att jag varit fri från godis i fyra veckor.
Ingenting är enkelt.
Inga genvägar finns.
Oavsett om jag väljer att fylla sommaren med glass eller med noggranna kostöverväganden, så kommer jag tidvis att ha, precis som jag alltid haft,
dåliga dagar då jag är övertygad om att alla andra har det bättre.
Tack Pauline, för realistiska förväntningar!
Bilden tagen från http://www.paulinefitness.com fotograf Robert Reiff
Wednesday, March 28, 2007
Morgontur
I morse joggade jag efter Gångstaspåret, samtidigt som solen gick upp. Himlen var blå, övergick till rosa, och gräset var frostbitet. I horisonten tornade solen upp sig som en gigantisk lysande persika. Rådjur betade på den frostvita ängen jag passerade, och vi tittade bara nyfiket på varandra, när jag joggade förbi dem. En hare makade på sig vid en annan krök i spåret, och behagade inte heller flytta på sig utom synhåll när jag passerade. Trastar och sångfåglar. Avlägsna ljud av hackspettar och kanadagäss. En persikasol som inte har bråttom.
Det känns betryggande att det kommer att fortsätta vara på det här viset. Ljudet av mina steg när jag joggar kommer att vara desamma. Liksom ljudet av sångfåglarna varje morgon, och rådjur kommer alltid att se ut som rådjur. Det måste vara en kanontid även för dem, nu innan fästingplågan kommer. Det kommer att fortsätta vara så här, fortsätta se ut så här, år efter år, med bara små, små skillnader.
Sedan åker jag hem och duschar. Hela kroppen är varm och mysig, stark och frisk. Sinnena är skärpta och jag slås av den milda parfymen i mitt schampo och i min tvål.
Det här är den bästa tänkbara starten på dagen, jag känner mig alldeles avslappnad i hela kroppen när jag kliver in genom dörrarna till socialförvaltningen.
Ibland, när någon frågar om jag någon gång mediterat, så skulle jag vilja svara
"Ja; Jag joggar."
Det känns betryggande att det kommer att fortsätta vara på det här viset. Ljudet av mina steg när jag joggar kommer att vara desamma. Liksom ljudet av sångfåglarna varje morgon, och rådjur kommer alltid att se ut som rådjur. Det måste vara en kanontid även för dem, nu innan fästingplågan kommer. Det kommer att fortsätta vara så här, fortsätta se ut så här, år efter år, med bara små, små skillnader.
Sedan åker jag hem och duschar. Hela kroppen är varm och mysig, stark och frisk. Sinnena är skärpta och jag slås av den milda parfymen i mitt schampo och i min tvål.
Det här är den bästa tänkbara starten på dagen, jag känner mig alldeles avslappnad i hela kroppen när jag kliver in genom dörrarna till socialförvaltningen.
Ibland, när någon frågar om jag någon gång mediterat, så skulle jag vilja svara
"Ja; Jag joggar."
Monday, March 26, 2007
Revolten mot Moral-demonen
Ibland har godis en annan innebörd än "Godis", och ibland har mat en annan innnebörd än "Mat". För mig bytte godiset innebörd under helgen. Från att ha varit en ohälsosam föda som orsakar onödig stress i kroppen, så förvandlades godisets innebörd till det yttersta beviset på de höga krav och förväntningar jag ställer på mig själv.
Kravet att lyckas bra i jobb och privatliv. Kravet att hålla fokus på arbetet, styra sina tankar, skriva utredningar och producera papper. Kravet att ha ett fungerande privatliv och helst vara lyckligare än andra. Kravet att hålla kroppen i form, träna regelbundet, och för att inte glömma det där lite onödiga kravet att bli snyggare och mer vältränad för varje år som går. I helgen slog själen bakut. Alla krav kändes ouppnåerliga och för tunga att bära på. Kravet att äta rätt och inte bli tjockare... så onödigt det kändes. Liskom kravet att vara glad, när mitt liv blivit så mycket bättre det senaste året. Då får man väl inte känna sig nere, eller?!
När blir kraven viktiga instrument för vällevnad och trygghet, och när blir kraven onödiga belastningar som orsakar stress?
På något sätt så kändes det så ljuvligt att vara lite dålig och ta de där berömda felstegen, på söndagen. Micke var med på noterna och vi köpte semlor, godis och den där chokladen jag längtat efter. Marabous chokladkaka med mintkrokant. Jag kände mig så underbart kass och samtidigt så befriad från min egen inre Moraltant-demon som sa att jag skulle tappa kontrollen och bli en fet soffpotatis om jag inte skärpte mig (ivrigt påhejad av den andra demonen, ni vet, hon som hävdar att jag måste vara bättre än alla andra, eftersom man blir mer älskad då).
Godiset var inte så där överdrivet supergott och jag kände inte en explosion av välbehag inför det efterlängtade raffinerade sockret, men jag njöt av godispåsen redan det första jag satt mig i bilen på väg hem från affären. Och jag kände att det blev ett mysigt och trevligt inslag på kvällen. Jag kände mig avstressad i en paus från att leva Det Perfekta Livet som jag så förtvivlat strävar efter...
...och jag njöt av att känna mig dålig, dålig DÅÅÅÅÅLIG!!!
Kravet att lyckas bra i jobb och privatliv. Kravet att hålla fokus på arbetet, styra sina tankar, skriva utredningar och producera papper. Kravet att ha ett fungerande privatliv och helst vara lyckligare än andra. Kravet att hålla kroppen i form, träna regelbundet, och för att inte glömma det där lite onödiga kravet att bli snyggare och mer vältränad för varje år som går. I helgen slog själen bakut. Alla krav kändes ouppnåerliga och för tunga att bära på. Kravet att äta rätt och inte bli tjockare... så onödigt det kändes. Liskom kravet att vara glad, när mitt liv blivit så mycket bättre det senaste året. Då får man väl inte känna sig nere, eller?!
När blir kraven viktiga instrument för vällevnad och trygghet, och när blir kraven onödiga belastningar som orsakar stress?
På något sätt så kändes det så ljuvligt att vara lite dålig och ta de där berömda felstegen, på söndagen. Micke var med på noterna och vi köpte semlor, godis och den där chokladen jag längtat efter. Marabous chokladkaka med mintkrokant. Jag kände mig så underbart kass och samtidigt så befriad från min egen inre Moraltant-demon som sa att jag skulle tappa kontrollen och bli en fet soffpotatis om jag inte skärpte mig (ivrigt påhejad av den andra demonen, ni vet, hon som hävdar att jag måste vara bättre än alla andra, eftersom man blir mer älskad då).
Godiset var inte så där överdrivet supergott och jag kände inte en explosion av välbehag inför det efterlängtade raffinerade sockret, men jag njöt av godispåsen redan det första jag satt mig i bilen på väg hem från affären. Och jag kände att det blev ett mysigt och trevligt inslag på kvällen. Jag kände mig avstressad i en paus från att leva Det Perfekta Livet som jag så förtvivlat strävar efter...
...och jag njöt av att känna mig dålig, dålig DÅÅÅÅÅLIG!!!
Projekt Monstertanten 3
"To be countinued"-strategin verkade fungera, åtminstone. Dagen efter följde hon med ut ur huset, satt i bagageutrymmet på bilen, och tyckte att det var helt okej att lattja. Inte med min inköpta leksak, kanske. Men det var åtminstone helt okej att lattja med mig, och faktiskt genomföra lite enklare lydnadsmoment.
Tyvärr går inte kommandot "NEJ!" att undvika eftersom hon drar förfärligt i kopplet, så mitt mål är att hon ska förstå att ett NEJ kan betyda att hon får beröm och godis om hon slutar dra i kopplet. Alltså, lite långsiktigt ska NEJ betyda "Om du riktar din uppmärksamhet mot mig nu, så får du beröm." Detta kallas positiv inlärning.(Micke har lärt Fanny att NEJ betyder "Låt bli att göra det där, annars är det kokta fläsket stekt". Vilket i psykologitermer kallas negativ inlärning.)
Eftersom Fanny inte riktigt förstår beröm i nuläget så blir berömmet automatiskt godis inledningsvis, eftersom hon reagerar mer på det än ett "Bra!". Om hon ofta får gott godis från början och alltid i samband med "Bra", så kommer hon att sammankoppla berömmet med njutning, trots att hon kanske inte får så mycket godis i framtiden som hon får nu. Ni som inte hänger med kan slå upp lite info om Betigning och Pavlovs hundar. Det fungerar utmärkt på min terv, så det borde väl åtminstone ha LITE inverkan på en gammal luttrad tant som Fanny.
Jag är i alla fall glad att jag redan nu kan se en skillnad på hur tanten förhåller sig till mig. Och få den där glimten i ögat från henne. En glimt i ögat är ju ett mål i sig.
Tyvärr går inte kommandot "NEJ!" att undvika eftersom hon drar förfärligt i kopplet, så mitt mål är att hon ska förstå att ett NEJ kan betyda att hon får beröm och godis om hon slutar dra i kopplet. Alltså, lite långsiktigt ska NEJ betyda "Om du riktar din uppmärksamhet mot mig nu, så får du beröm." Detta kallas positiv inlärning.(Micke har lärt Fanny att NEJ betyder "Låt bli att göra det där, annars är det kokta fläsket stekt". Vilket i psykologitermer kallas negativ inlärning.)
Eftersom Fanny inte riktigt förstår beröm i nuläget så blir berömmet automatiskt godis inledningsvis, eftersom hon reagerar mer på det än ett "Bra!". Om hon ofta får gott godis från början och alltid i samband med "Bra", så kommer hon att sammankoppla berömmet med njutning, trots att hon kanske inte får så mycket godis i framtiden som hon får nu. Ni som inte hänger med kan slå upp lite info om Betigning och Pavlovs hundar. Det fungerar utmärkt på min terv, så det borde väl åtminstone ha LITE inverkan på en gammal luttrad tant som Fanny.
Jag är i alla fall glad att jag redan nu kan se en skillnad på hur tanten förhåller sig till mig. Och få den där glimten i ögat från henne. En glimt i ögat är ju ett mål i sig.
Projekt Monstertanten 2
Tid: 24 mars 2007 kl. 10.07
Plats: Sälgsjön, Gävle.
Plan: Få med Fanny på en trevlig runda bara vi två, med peppning av nyinköpt hundgodis samt nyinköpt hundleksak (Monstertanten älskar att bita). Ingen lydnadsträning utan bara lek och peppning.
Problem 1. Fanny vägrar att följa med ut ur huset.
Plan: Uppmuntra Monstertanten med godis och leksak.
Åtgärd: Slita i kopplet och svära efter att Fanny ignorerat godis och leksak.
Problem 2. Fanny vägrar att sitta i bagageutrymmet i bilen.
Plan: Tålmodigt stanna bilen och knuffa tillbaka hunden till bagageutrymmet. Berömma med godis när hunden infinner sig på rätt zon.
Åtgärd: Svära och slita i nackskinnet efter 12:e försöket för Fanny att hoppa över ryggstödet från bagageutrymmet.
Notera: Fanny har tidigare åkt i samma bil under samma förutsättningar, prickfritt.
Problem 3. Fanny skäller som en dåre i bilen när vi närmar oss Brukshundsklubben.
Plan: Tålmodigt och outtröttligt tillrättavisa hunden. Berömma tystnad.
Åtgärd: Vara tålmodig de första 17 gångerna och sedan ignorera Monstertanten som fortsätter skälla öronbedövande.
Lägesrapport: Fanny har vid detta tillfälle fått ca 30 tillsägningar i form av "NEJ!" under 14 minuters färd. Beröm vid ca 3 tillfällen.
Status: Monstertanten sur/mycket frustrerad.
Monstertantens åtgärd: Ignorera matte fullständigt. Vägra nedvärdera sig till gummiboll och hundgodis. Gömma sig under ett bord och provocerande börja gräva i marken, trots att hon vet att detta inte är tillåtet.
Undertecknads åtgärd: Vägra säga "NEJ" en gång till eftersom det uppenbarligen uppviglar till ytterligare stress och ovilja till samarbete. Sätter sig på bordet och försöker undvika jord som sprutar åt alla håll under ca 20 minuter. Försöker lite förstrött locka med hundgodis och leksak. Tittar på naturen.
Till slut blir faktiskt Monstertanten lite trött på att göra allt för att jävlas och ta över maktpositionen. Nosen börjar sniffa hundgodiset från min ficka, och i fem minuter så lyckas faktiskt en form av ögonkontakt uppbringas och lite enklare lekar genomförs. Eventuellt så viftade hon på svansen vid ett tillfälle, men det kan ha varit en synvilla eftersom hon rörde sig så mycket i övrigt.
Åtgärd: Skynda sig hem fort som attans så snart allt blivit bra, och hoppas på att Monstertanten blir lite nyfiken på att leka tills nästa gång. Ungefär som att avbryta en serie på TV som alltid slutar med texten "To be countinued!" när allt är som mest spännande, i hopp om att folk vill slå på samma kanal nästa vecka.
Åtgärd: Övertyga Micke om att hans lilla vita älskling faktiskt kan vara bichigare än vad han kan föreställa sig. Eventuellt anar han vad jag menade eftersom hon även grinigt visat tänder åt honom, senare under kvällen.
Man tog ju lyckligtvis bilder på eländet. Micke blev inte så vidare glad över att jag tillåtit grävandet. Men vad fan ska man göra? Skrika "NEJ!" trettio gånger till, så det blir öppet krig?
Jag ville inte ta henne på en "NEJ-sägar-kurs". Jag ville ju att hon skulle bli nyfiken på att lära sig något...
Plats: Sälgsjön, Gävle.
Plan: Få med Fanny på en trevlig runda bara vi två, med peppning av nyinköpt hundgodis samt nyinköpt hundleksak (Monstertanten älskar att bita). Ingen lydnadsträning utan bara lek och peppning.
Problem 1. Fanny vägrar att följa med ut ur huset.
Plan: Uppmuntra Monstertanten med godis och leksak.
Åtgärd: Slita i kopplet och svära efter att Fanny ignorerat godis och leksak.
Problem 2. Fanny vägrar att sitta i bagageutrymmet i bilen.
Plan: Tålmodigt stanna bilen och knuffa tillbaka hunden till bagageutrymmet. Berömma med godis när hunden infinner sig på rätt zon.
Åtgärd: Svära och slita i nackskinnet efter 12:e försöket för Fanny att hoppa över ryggstödet från bagageutrymmet.
Notera: Fanny har tidigare åkt i samma bil under samma förutsättningar, prickfritt.
Problem 3. Fanny skäller som en dåre i bilen när vi närmar oss Brukshundsklubben.
Plan: Tålmodigt och outtröttligt tillrättavisa hunden. Berömma tystnad.
Åtgärd: Vara tålmodig de första 17 gångerna och sedan ignorera Monstertanten som fortsätter skälla öronbedövande.
Lägesrapport: Fanny har vid detta tillfälle fått ca 30 tillsägningar i form av "NEJ!" under 14 minuters färd. Beröm vid ca 3 tillfällen.
Status: Monstertanten sur/mycket frustrerad.
Monstertantens åtgärd: Ignorera matte fullständigt. Vägra nedvärdera sig till gummiboll och hundgodis. Gömma sig under ett bord och provocerande börja gräva i marken, trots att hon vet att detta inte är tillåtet.
Undertecknads åtgärd: Vägra säga "NEJ" en gång till eftersom det uppenbarligen uppviglar till ytterligare stress och ovilja till samarbete. Sätter sig på bordet och försöker undvika jord som sprutar åt alla håll under ca 20 minuter. Försöker lite förstrött locka med hundgodis och leksak. Tittar på naturen.
Till slut blir faktiskt Monstertanten lite trött på att göra allt för att jävlas och ta över maktpositionen. Nosen börjar sniffa hundgodiset från min ficka, och i fem minuter så lyckas faktiskt en form av ögonkontakt uppbringas och lite enklare lekar genomförs. Eventuellt så viftade hon på svansen vid ett tillfälle, men det kan ha varit en synvilla eftersom hon rörde sig så mycket i övrigt.
Åtgärd: Skynda sig hem fort som attans så snart allt blivit bra, och hoppas på att Monstertanten blir lite nyfiken på att leka tills nästa gång. Ungefär som att avbryta en serie på TV som alltid slutar med texten "To be countinued!" när allt är som mest spännande, i hopp om att folk vill slå på samma kanal nästa vecka.
Åtgärd: Övertyga Micke om att hans lilla vita älskling faktiskt kan vara bichigare än vad han kan föreställa sig. Eventuellt anar han vad jag menade eftersom hon även grinigt visat tänder åt honom, senare under kvällen.
Man tog ju lyckligtvis bilder på eländet. Micke blev inte så vidare glad över att jag tillåtit grävandet. Men vad fan ska man göra? Skrika "NEJ!" trettio gånger till, så det blir öppet krig?
Jag ville inte ta henne på en "NEJ-sägar-kurs". Jag ville ju att hon skulle bli nyfiken på att lära sig något...
Sunday, March 25, 2007
Projekt Monstertanten 1
Jag vet att jag har varit tvungen att ta itu med detta, jag vet att detta är något som jag bara måste göra, men jag har försökt att dra lite på det. Det handlar om Mickes hund Fanny.
Fanny är en mycket vacker vit schäfer av modell Brukshund, det vill säga, mycket intelligent och med väldigt stort behov av stimulans. Mickes dåvarande flickvän köpte Fanny som liten hundvalp för 8 år sedan, och tänkte något i stil med att en fast hand och tydliga gränser troligen var vad som behövdes för att omforma Fanny från Bruksund, till Sällskapshund. Sedan följde ett par år av neddragna gardinstångar, krossade blomkrukor och söndertuggade ägodelar, enligt ryktet. Eftersom varken Micke eller hans dåvarande flickvän visste någon större skillnad mellan Sällskapshund och Brukhsund så antog de att Fanny helt enkelt var svårtyglad. De löste inte detta dilemma genom att besöka Brukshundsklubben flitigt som attans, utan beslöt snarare sig för att undvika situationer där Fanny gärna drog skam över familjen. En rätt så normal reaktion om man inte har vana med Brukshundar sedan tidigare.
Om man snabbspolar lite så kan jag kortfatta det hela med att jag känner en 8 år gammal vit tik som väldigt ofta känner sig understimulerad, och väldigt ofta känner sig riktigt dålig. Dock är hon sannerligen vältränad och frisk, eftersom Micke alltid troget tar med henne på långpromenader flera gånger i veckan och alltid sköter hennes kost, päls och öronvård prickfritt. För att inte nämna hur mycket han verkligen tycker om den gamla tanten. Själv kan jag inte ta promenader med henne eftersom hon kan vända sig mot mig, och både bita och klösa, inte direkt köttsår, men det har hänt att det blivit blodvite. Dessutom är hon förtvivlat aggressiv mot andra hundar.
Efter att ha träffat henne regelbundet nu i 9 månader så har jag lärt mig lite saker om henne. Troligen är det något som en genuin hundpratare skulle kunna lära sig på en kvart, men för mig har det tagit lite längre tid. Det första är att hon verkligen vill jobba. Hemmafrulivet är inget för henne. Hon vill vara duktig och komma till användning.
En annan sak som hon sagt till mig är att hon blir fullstänidgt tokig av kommandot "Nej". Säger jag "Nej" till henne så påminner hennes beteende mest av en unge som slår händerna för öronen och skriker "LALALALA JAG HÖR INTEEEE!" med hårt igenknutna ögon. Hon hatar kommandot, hon blir stressad av det, och hon tror att det omöjligt kan komma något gott från kommandot "Nej". Därför ignorerar hon detta så gott hon kan, eller så gott som hennes ledare Micke tillåter.
En tredje sak är att hon inte riktigt vet vad "Bra!" betyder. Hon misstänker att det har något med frånvaron av "Nej" att göra, men hon kan inte sammankoppla "Bra!" med att hon är en duktig hund som fått respekt och uppmuntran för sin prestation.
Jag vet inte om det stämmer överrens med vad hon sagt till Micke, men det är i alla fall vad hon sagt till mig. Jag vet att det bara är något jag måste göra.
1. Jag måste stimulera Fanny med lite jobb.
2. Jag måste lära Fanny att "Nej" betyder att det ligger beröm bortom hörnet.
3. Jag måste lära Fanny att det är kul och eftersträvansvärt att höra att hon är bra.
Skulle vara kul om jag fick den där 30 kg tunga schäfern att sluta dra i kopplet som en dåre, och att sluta bita mot mig när jag tillrättavisar henne, också...
Fanny är en mycket vacker vit schäfer av modell Brukshund, det vill säga, mycket intelligent och med väldigt stort behov av stimulans. Mickes dåvarande flickvän köpte Fanny som liten hundvalp för 8 år sedan, och tänkte något i stil med att en fast hand och tydliga gränser troligen var vad som behövdes för att omforma Fanny från Bruksund, till Sällskapshund. Sedan följde ett par år av neddragna gardinstångar, krossade blomkrukor och söndertuggade ägodelar, enligt ryktet. Eftersom varken Micke eller hans dåvarande flickvän visste någon större skillnad mellan Sällskapshund och Brukhsund så antog de att Fanny helt enkelt var svårtyglad. De löste inte detta dilemma genom att besöka Brukshundsklubben flitigt som attans, utan beslöt snarare sig för att undvika situationer där Fanny gärna drog skam över familjen. En rätt så normal reaktion om man inte har vana med Brukshundar sedan tidigare.
Om man snabbspolar lite så kan jag kortfatta det hela med att jag känner en 8 år gammal vit tik som väldigt ofta känner sig understimulerad, och väldigt ofta känner sig riktigt dålig. Dock är hon sannerligen vältränad och frisk, eftersom Micke alltid troget tar med henne på långpromenader flera gånger i veckan och alltid sköter hennes kost, päls och öronvård prickfritt. För att inte nämna hur mycket han verkligen tycker om den gamla tanten. Själv kan jag inte ta promenader med henne eftersom hon kan vända sig mot mig, och både bita och klösa, inte direkt köttsår, men det har hänt att det blivit blodvite. Dessutom är hon förtvivlat aggressiv mot andra hundar.
Efter att ha träffat henne regelbundet nu i 9 månader så har jag lärt mig lite saker om henne. Troligen är det något som en genuin hundpratare skulle kunna lära sig på en kvart, men för mig har det tagit lite längre tid. Det första är att hon verkligen vill jobba. Hemmafrulivet är inget för henne. Hon vill vara duktig och komma till användning.
En annan sak som hon sagt till mig är att hon blir fullstänidgt tokig av kommandot "Nej". Säger jag "Nej" till henne så påminner hennes beteende mest av en unge som slår händerna för öronen och skriker "LALALALA JAG HÖR INTEEEE!" med hårt igenknutna ögon. Hon hatar kommandot, hon blir stressad av det, och hon tror att det omöjligt kan komma något gott från kommandot "Nej". Därför ignorerar hon detta så gott hon kan, eller så gott som hennes ledare Micke tillåter.
En tredje sak är att hon inte riktigt vet vad "Bra!" betyder. Hon misstänker att det har något med frånvaron av "Nej" att göra, men hon kan inte sammankoppla "Bra!" med att hon är en duktig hund som fått respekt och uppmuntran för sin prestation.
Jag vet inte om det stämmer överrens med vad hon sagt till Micke, men det är i alla fall vad hon sagt till mig. Jag vet att det bara är något jag måste göra.
1. Jag måste stimulera Fanny med lite jobb.
2. Jag måste lära Fanny att "Nej" betyder att det ligger beröm bortom hörnet.
3. Jag måste lära Fanny att det är kul och eftersträvansvärt att höra att hon är bra.
Skulle vara kul om jag fick den där 30 kg tunga schäfern att sluta dra i kopplet som en dåre, och att sluta bita mot mig när jag tillrättavisar henne, också...
Subscribe to:
Posts (Atom)
