Morgontur

I morse joggade jag efter Gångstaspåret, samtidigt som solen gick upp. Himlen var blå, övergick till rosa, och gräset var frostbitet. I horisonten tornade solen upp sig som en gigantisk lysande persika. Rådjur betade på den frostvita ängen jag passerade, och vi tittade bara nyfiket på varandra, när jag joggade förbi dem. En hare makade på sig vid en annan krök i spåret, och behagade inte heller flytta på sig utom synhåll när jag passerade. Trastar och sångfåglar. Avlägsna ljud av hackspettar och kanadagäss. En persikasol som inte har bråttom.

Det känns betryggande att det kommer att fortsätta vara på det här viset. Ljudet av mina steg när jag joggar kommer att vara desamma. Liksom ljudet av sångfåglarna varje morgon, och rådjur kommer alltid att se ut som rådjur. Det måste vara en kanontid även för dem, nu innan fästingplågan kommer. Det kommer att fortsätta vara så här, fortsätta se ut så här, år efter år, med bara små, små skillnader.

Sedan åker jag hem och duschar. Hela kroppen är varm och mysig, stark och frisk. Sinnena är skärpta och jag slås av den milda parfymen i mitt schampo och i min tvål.
Det här är den bästa tänkbara starten på dagen, jag känner mig alldeles avslappnad i hela kroppen när jag kliver in genom dörrarna till socialförvaltningen.

Ibland, när någon frågar om jag någon gång mediterat, så skulle jag vilja svara
"Ja; Jag joggar."