Sortera bilder

Jag har ägnat hela gårkvällen till att försöka sortera fotografier som legat huller om buller i förrådet. Det är uppskattningsvis 300 osorterade bilder att gå igenom. Jag försöker skriva lite på baksidan av bilderna också, men det är ett pusslande att försöka komma ihåg årtal och datum. Jag får en obehagskänsla i magen när jag försöker få ordning på mitt liv. Jag har flyttat över 20 gånger sedan jag var 16 år, den äldsta bilden är nog från 17-årsåldern. Mitt liv är så osammanhängande. Knappt någon vän har följt mig genom livet, och inte ens min mamma har besökt mig på hälften av de platser jag bott på (trots att hon med gott mod och packad väska gjort sina ansträngningar att besöka mig "vart-nu-i-sverige-jag-befann-mig").

När jag tittar på bilderna så känns det inte alls som jag kan sätta ett tidsperspektiv på de 10 år som förlöpt sedan de togs. När jag har mått dåligt eller haft mycket för mig, så har det inte blivit några bilder på något år, när jag har mått bättre så har det blivit bilder av fler personer. Olika personer. Jag kommer inte ens ihåg alla namn, det grämer mig.

Marika som jag bodde granne med när jag just separerat från min sambo i Lugnvik. Vad hette hon i efternamn? Hon som med en socionoms enträgenhet luskade ut att jag befann mig i ekonomisk katastrof efter separationen och gav mig en hel kasse full med bröd och pasta, basmat och keso, som jag då aldrig smakat förut. Hon var så varm och ärlig. Man ser det på bilden, all den där värmen och omtänksamheten och närheten har jag faktiskt fångat och jag blir alldeles glad i magen när jag ser henne, det känns inte som det var länge sedan. Men när var det? Våren 2002? Och vad heter hon i efternamn?

Fler ansikten och känslor åker förbi och jag har svårt att få ihop allt. Vad hette området jag bodde i när jag bodde på frösön? Fornborgen! Vilket år? 2004? När bodde jag på Ingarö? Hur kortfattar jag bilden på min barndomskompis Maria?

Sedan alla bilder som ska sorteras bort. Jag vill ha kvar så många bilder som möjligt och försöker ta bort alla bilder på mina ex, jag vill kunna visa bilderna för Micke. Jag behåller det konstnärligaste och mest välredigerade kort jag tagit på mitt ex, det kort jag är mest stolt över att rent estetiskt ha skapat, och jag sorterar bort de andra 50-talet bilder. Det gör ont att ta bort bilder jag lagt ned hela min själ för att redigera. Bilder i perfekta ljus som skapat den vackrare vinkeln av verkligheten. Jag bestämmer för att skicka iväg några bilder till mitt ex Lars, det känns lite tråkigt att bara slänga vissa bilder på honom, så det är bättre att lämna över bilderna till honom.

Marsvinet Nystan som dog. När jag ser henne så minns jag precis den svarta filten jag lindat henne kring och hur veterinären satte in den stora sprutan i den lilla glada marsvinskroppen. Hon var på toppenhumör och åt glatt, skötte om sina nyfödda bäbisar, men maten rann ut ur munnen som grönt dreggel och hon luktade svag förruttnelse, och var tunn som ett skelett. Hon visste nog inte om hur sjuk hon var. Veterinären sa att det inte skulle dröja många timmar innan hon skulle dö ändå, visserligen kunde man sätta in dropp och hoppas på ett mirakel, men då var det just inget annat än ett mirakel. Jag minns hur jag sett henne tugga i sig en plastbit bara några dagar innan, och jag höll på att gå under av skuld över att jag inte var snabbare på att hindra henne. Hon åmade sig av obehag över sprutans verkningar innan hon blev det där tomma skalet och den döda kroppen. Jag fick tvätta händerna flera gånger efteråt. Lukten av sjukdom och snar död.

Bilderna av Catta, som jag ofrivilligt och ledsamt tvingats inse faktiskt har glidit ifrån mig. Helt sanslöst vad kul man kan ha över en kopp pepparmyntste. Jag växte så mycket i hennes sällskap. Hon trodde nog att hon behövde mig mer än vad jag behövde henne. En bild av min kompis Stefan, den enda vän som faktiskt besökte mig när jag jobbade i (vad-hette-det-nu-igen?) Korsmysrbrännas ödsligare områden (vilket-år-var-det-nu?) sommaren 2002. Stefan, som jag vet inte riktigt gillat att jag glidit ifrån honom, han nämnde det i höstas.

Ett semesterkort från David. Han och Jenny skickar från solsemestern. Vad glad jag är att vi har kontakt fortfarande! Vi träffades (när-var-det-nu?) sommaren 2003 då jag vikarierade på ett stödboende i (vart-var-det-nu?) Vaxholm. Han är en bra kompis, och han har alltid hållit en röd tråd till mig, och hängt med lite överallt med diverse hejarop.

När jag lägger mig är tankarna i ett virrvarr. Dåtid och nutid flyter ihop. Ingen vet min historia och mina gamla vänner, annan än mig. Jag ångrar att jag inte fotograferat mer. Jag stör mig på att de foton jag tagit inte ger en rättvis bild över vart jag befunnit mig och vilka jag träffat. Jag tycker det är tråkigt att jag inte fotograferat alla "Hem" jag haft.

Jag är en 26-årig yrkesarbetande kvinna, men jag är också en 17-årig tjej vars sambo aldrig ville gå till skolan tillsammans med henne. Det tog länge innan jag insåg att han då lättare kunde flirta med en tjej från en annan klass, om han gick ensam och matchade sin promenad till skolan med hennes busstid. Jag är den tjejen också. Som gick själv till skolan. Jag är också tjejen som tyst ritade sig genom lektionerna i grundskolan, och jag är också tjejen som satt av rasterna på toaletten, i gymnasiet när bästa klasskompisen flyttat. Samtidigt är jag tjejen som alltid blev vald till ordförande under klassråd. Utöver detta så är jag också tjejen som hoppar fallskärm och som kan sno åt sig all uppmärksamhet snabbare än en gris blinkar.

Om inte annat så har jag verkligen fyllt åren med upplevelser. Bra som dåliga.