Projekt Monstertanten 1

Jag vet att jag har varit tvungen att ta itu med detta, jag vet att detta är något som jag bara måste göra, men jag har försökt att dra lite på det. Det handlar om Mickes hund Fanny.

Fanny är en mycket vacker vit schäfer av modell Brukshund, det vill säga, mycket intelligent och med väldigt stort behov av stimulans. Mickes dåvarande flickvän köpte Fanny som liten hundvalp för 8 år sedan, och tänkte något i stil med att en fast hand och tydliga gränser troligen var vad som behövdes för att omforma Fanny från Bruksund, till Sällskapshund. Sedan följde ett par år av neddragna gardinstångar, krossade blomkrukor och söndertuggade ägodelar, enligt ryktet. Eftersom varken Micke eller hans dåvarande flickvän visste någon större skillnad mellan Sällskapshund och Brukhsund så antog de att Fanny helt enkelt var svårtyglad. De löste inte detta dilemma genom att besöka Brukshundsklubben flitigt som attans, utan beslöt snarare sig för att undvika situationer där Fanny gärna drog skam över familjen. En rätt så normal reaktion om man inte har vana med Brukshundar sedan tidigare.

Om man snabbspolar lite så kan jag kortfatta det hela med att jag känner en 8 år gammal vit tik som väldigt ofta känner sig understimulerad, och väldigt ofta känner sig riktigt dålig. Dock är hon sannerligen vältränad och frisk, eftersom Micke alltid troget tar med henne på långpromenader flera gånger i veckan och alltid sköter hennes kost, päls och öronvård prickfritt. För att inte nämna hur mycket han verkligen tycker om den gamla tanten. Själv kan jag inte ta promenader med henne eftersom hon kan vända sig mot mig, och både bita och klösa, inte direkt köttsår, men det har hänt att det blivit blodvite. Dessutom är hon förtvivlat aggressiv mot andra hundar.

Efter att ha träffat henne regelbundet nu i 9 månader så har jag lärt mig lite saker om henne. Troligen är det något som en genuin hundpratare skulle kunna lära sig på en kvart, men för mig har det tagit lite längre tid. Det första är att hon verkligen vill jobba. Hemmafrulivet är inget för henne. Hon vill vara duktig och komma till användning.

En annan sak som hon sagt till mig är att hon blir fullstänidgt tokig av kommandot "Nej". Säger jag "Nej" till henne så påminner hennes beteende mest av en unge som slår händerna för öronen och skriker "LALALALA JAG HÖR INTEEEE!" med hårt igenknutna ögon. Hon hatar kommandot, hon blir stressad av det, och hon tror att det omöjligt kan komma något gott från kommandot "Nej". Därför ignorerar hon detta så gott hon kan, eller så gott som hennes ledare Micke tillåter.

En tredje sak är att hon inte riktigt vet vad "Bra!" betyder. Hon misstänker att det har något med frånvaron av "Nej" att göra, men hon kan inte sammankoppla "Bra!" med att hon är en duktig hund som fått respekt och uppmuntran för sin prestation.

Jag vet inte om det stämmer överrens med vad hon sagt till Micke, men det är i alla fall vad hon sagt till mig. Jag vet att det bara är något jag måste göra.

1. Jag måste stimulera Fanny med lite jobb.
2. Jag måste lära Fanny att "Nej" betyder att det ligger beröm bortom hörnet.
3. Jag måste lära Fanny att det är kul och eftersträvansvärt att höra att hon är bra.

Skulle vara kul om jag fick den där 30 kg tunga schäfern att sluta dra i kopplet som en dåre, och att sluta bita mot mig när jag tillrättavisar henne, också...