Kost och förväntningar

Jag slogs av en insikt idag. En sådan där lite svidande insikt som jag troligen innerst inne har vetat om, men inte velat kännas mig vid. Det är den gastkramande fortsättningen av vad jag stoppar i mig, och vad som är bra för mig. Jag har läst böcker såsom Sockerbomben och läst på en hel del om snabba kolhydrater, sötsug, ja, praktiskt taget allt möjligt som handlar om vad man tycker om att äta i kontrast med hur man vill se ut. Jag trodde att det fanns en lösning, en bra strategi för att hantera livet på ett sådant sätt att jag finner en tillfredställelse med vad jag stoppar i mig, med ett resultat som inte leder till att jag blir en grinig tjockis.



Plötsligt har jag insett att det faktiskt inte finns någon lösning. Det enda som finns är livet, och alla situationer man infinner sig i under tiden man lever har faktiskt inte alltid lösningar.

Kanske har jag gått på bilderna av alla glada och obekymrade kvinnor som ser saliga och nyfrälsta ut från tidningshyllorna "Hälsa" "Populärpsykologi" "Leva!" med flera. Jag har köpt böcker som kemiskt förklarat sötsugets alla labyrinter och jag har hängivet uppehållit mig från socker i min strävan efter att uppnå något slags Anna Skipper-ideal (Kanal 3 "Du är vad du äter") där jag snygg och stram med taskig attityd och silicontuttar självbelåtet klämmer ur mig att fet och söt mat "faktiskt smakar jätteäckligt!". (Hm, jag kanske beskrev mer av min uppfattning av Anna Skipper där, än mina faktiska ideal...)


Anna Skipper håller i en korv med förakt. Jag kommer aldrig att kunna hålla i en korv med förakt. Bilden tagen från http://www.tv3.se/


Det kommer inte att hända! Det kommer inte att hända MIG.

Nej, till kontrast mot Anna Skipper så kan jag relatera till den kända fitnesstalangen Pauline Nordin, som säger de där befriande orden jag ändå innerst inne vet: Att följa ett strikt matschema kan vara att tycka väldigt synd om sig själv, att tänka att alla andra har det bättre, och att se alla "normala" människor äta glass varannan timme, med obeskrivligt avund för dessa lyckliga själar. Att följa ett strikt matschema kan också vara att känna sig stolt över en vackert musklad och frisk kropp, en sådan kropp som glassätarna kanske önskat att dom hade, men inte vill betala priset för att få.

Allting kostar. Önskan att få en mer frisk och vältränad kropp, förblir bara en önskan, om man inte är beredd att acceptera det faktiska lidandet i att begränsa sin kost. Det är kanske det jag har svårt för, att acceptera baksidorna. Att jag gått på föreställningen om att det finns genvägar och att det är lätt att följa nya beslut i livet bara man bestämt sig. Jag tror att något är fel på mig, när jag är nedstämd en hel eftermiddag (ibland dagar) på grund av att jag inte kan "unna mig" den mat jag vill ha, trots att jag varit fri från godis i fyra veckor.

Ingenting är enkelt.

Inga genvägar finns.

Oavsett om jag väljer att fylla sommaren med glass eller med noggranna kostöverväganden, så kommer jag tidvis att ha, precis som jag alltid haft,

dåliga dagar då jag är övertygad om att alla andra har det bättre.



Tack Pauline, för realistiska förväntningar!

Bilden tagen från http://www.paulinefitness.com fotograf Robert Reiff