Det är mörkt, blåser och regnar ute på ÅrstaBerg. Jag traskar ut ur hotellet och har bara mina nya träningsbyxor som når till mina knän, och en huvtröja. Vattnet piskar mot huvudet och jag drar huvan över huvudet och börjar traska över övergångsställen och följa gångbanan ut från stationsomårdet. Alla ljus från bussar och tåg och gatulampor reflekteras i vattenpölarna som ständigt bryts av nya vattendroppar och vind som krusar ytan.
Sedan kontrollerar jag att mina löparskor är hårt knutna så att de stabiliserande effekterna blir optomala, och sedan så JOGGAR jag faktiskt, IGEN. Jag joggar inte i uppförsbackarna, jag joggar inte i nerförsbackarna, jag joggar inte heller vid tillfällen där jag måste svänga 90 grader... Men annars så kan jag faktiskt försiktigt jogga mig en runda på ungefär 40 minuter, om jag håller en långsam och gemytlig takt.
Att springa i höstrusk är underskattat. Man kan springa lättklädd med en huvtröja i stället för jacka, utan att frysa det minsta. Samtidigt möter man människor i vinterjacka som med sina uppdragna axlar och framåtböjda gång ser ut att frysa.
Jag joggade med andra ord ännu en gång, utan att en skärande smärta spridit sig och utan att jag fått ont i mina knän när jag kommit hem igen.
Det fungerar faktiskt.
Jag är på bättringsvägen!
Tuesday, October 30, 2007
Hälsomässan
Jenny fotar mig och David.I söndags var jag på Hälsomässa, i Älvsjö. I sällskap hade jag ett kärt återseende av David, samt en liten MiniDavid-upplaga, och Davids förtjusande fru Jenny. Jag försökte under klumpiga omständigheter finna min moderliga sida när jag fick hålla i MiniDavid, men gav upp när jag fick ett dräggligt/snorigt litet bäbisfinger i munnen. Min moderliga sida verkar fortfarande ligga latent och dold tills vidare. Men den finns nog där inne någonstans, om man skulle få för sig att gräva lite.
Jenny med tillhörande bäbis.Det bästa med Hälsomässan, förutom att träffa David, Jenny och en liten drägglandes MiniDavid (som under största delen av lunchen försökte tugga i sig Jennys hand), var att ställa sig på en liten vågmojäng och få sin kropp analyserad.
Jag har består uppenbarligen av 23,3 procent fett. Om jag gick ned 3 procentenheter fett till, så skulle jag kliva över gränsen från att vara frisk, till att vara ohälsosamt smal. Ganska intressant med tanke på att jag ligger ganska långt ifrån alla hälsosamma tjejer med rutor på magen som pryder diverse hälsomagasin. Man kan ju lätt tro att de tjejerna är några kilon lättare än mig, och därmed ohälsosamt smala, vilket blir en rätt så underlig paradox för en hälsotidning.
Om man graderar ohälsosamt bukfett på en skala från 1-59, där 59 är mycket ohälsosamt, så fick jag en 1:a. Minsta möjliga bukfett med andra ord. Också en intressant siffra med tanke på att jag trott att det har legat och lurkat bukfett i magen. Nu antar jag att det helt enkelt bara är mag-grejer som finns där inne. Tarmar och sådant. Jag undrar jag, om hälsotjejerna på alla hälso-omslag också har tarmar i magen, eller om de bara gömmer undan det, på något vis.
På en skala från 1-9 så hade mina 43,8 kg muskler ett normalvärde på 5. Jag hade gott om benmineraler och summa sumarum av alla små elektroniska snabbanalyser var att min metaboliska ålder var 16 år. Jag är alltså frisk som en nötkärna, eller som ett nöt, och har samma förbränning och hälsosamma kropp som om jag vore 16 år. Det är uppenbarligen konditionsträningen som hindrar åldern från att ta ut sin rätt.
Jag misstänker att jag är 16 år mentalt också, och inte alls 26 år. Det skulle nämligen förklara en hel del.
Monday, October 29, 2007
Avdelningen Underliga Sammanträffanden
Jag gick över parkeringen vid Årstaberg, för att ta mig till pendeltåget, i lördags. Det är rätt så lite folk i rörelse, och mitt på parkeringen möter jag min förra sambo, som jag hade innan min nuvarande. Det var tre år sedan vi separerade, under rätt så uppslitande omständigheter. Vi har knappt setts eller pratat vid sedan han tog sitt pick och pack och drog under en av mina hundpromenader. Jag har inte ens vetat vart i sverige han befunnit sig sedan han "försvann", så det kändes som om Gud bestämde sig för att fingra lite i mitt liv igen.
(Troligen har jag varit för glad igen. Gud gillar inte när jag är glad.)
Träffas man sådär, under slumpartade omständigheter, så måste man ju pratas vid lite.
Jag hade innerst inne hoppats att han var ledsen och nedgången i dekadens och social isolation. I själva verket var han instruktör i Yoga och verkade vara något av en erkänd flickfavorit. Han åker till Indien om två veckor och har uppenbarligen bytt jobb så att han tjänar det dubbla. Dessutom så var han nästan en helt annan människa med mycket stadigare blick, och lugn och säker kroppshållning. Han såg ut att må bra helt enkelt. Han var glad att se mig och jag fick en kram och ett glatt "Jag har kommit över dig nu!" vilket ju var trevligt.
Sedan så gick jag vidare och funderade över vilka fantastiska framgångar JAG nått sedan separationen. Jag vet inte om jag fick ihop några. Jag fick lite hjälp av David att räkna ihop antalet positiva förändringar sedan separationen, (jag har lärt mig hoppa fallskärm, fått ett tufft jobb och blivit fantastisk på alla sätt och vis) men det kändes ändå konstigt. Jag kastades tillbaka lite känslomässigt till separationen och minns att det blev rörigt eftersom flygplanet i Östersund kraschade, och att min instruktör Micke Eriksson dog samtidigt som jag skulle lära mig hoppa fallskärm, det blev ett virrvarr av tankar och känslor, och mesta energin gick åt att hålla skenet uppe på jobbet, om att allt var normalt.
Jag försökte tigga lite kärlek genom att ringa Micke men han blev mest nere över att jag inte var glad som vanligt. Han tipsade om att jag skulle äta lite godis eftersom det brukar fungera mot det mesta.
Så jag åt lite godis i stället för att fundera vidare.
Det fungerade faktiskt.
(Troligen har jag varit för glad igen. Gud gillar inte när jag är glad.)
Träffas man sådär, under slumpartade omständigheter, så måste man ju pratas vid lite.
Jag hade innerst inne hoppats att han var ledsen och nedgången i dekadens och social isolation. I själva verket var han instruktör i Yoga och verkade vara något av en erkänd flickfavorit. Han åker till Indien om två veckor och har uppenbarligen bytt jobb så att han tjänar det dubbla. Dessutom så var han nästan en helt annan människa med mycket stadigare blick, och lugn och säker kroppshållning. Han såg ut att må bra helt enkelt. Han var glad att se mig och jag fick en kram och ett glatt "Jag har kommit över dig nu!" vilket ju var trevligt.
Sedan så gick jag vidare och funderade över vilka fantastiska framgångar JAG nått sedan separationen. Jag vet inte om jag fick ihop några. Jag fick lite hjälp av David att räkna ihop antalet positiva förändringar sedan separationen, (jag har lärt mig hoppa fallskärm, fått ett tufft jobb och blivit fantastisk på alla sätt och vis) men det kändes ändå konstigt. Jag kastades tillbaka lite känslomässigt till separationen och minns att det blev rörigt eftersom flygplanet i Östersund kraschade, och att min instruktör Micke Eriksson dog samtidigt som jag skulle lära mig hoppa fallskärm, det blev ett virrvarr av tankar och känslor, och mesta energin gick åt att hålla skenet uppe på jobbet, om att allt var normalt.
Jag försökte tigga lite kärlek genom att ringa Micke men han blev mest nere över att jag inte var glad som vanligt. Han tipsade om att jag skulle äta lite godis eftersom det brukar fungera mot det mesta.
Så jag åt lite godis i stället för att fundera vidare.
Det fungerade faktiskt.
Friday, October 26, 2007
Veckans Monstertant
Veckans undersökning:
Vad gör Monstertanten med Diskborsten, IGENTLIGEN?
Ofta, när familjens två försörjare befinner sig på arbetet, så sätter Monstertanten sina stora tunga vita tassar på diskbänken och plockar ned diskborsten. Det kan ju låta trovärdigt att det är kvar lite goda matrester på den, men i sanningens namn är det allt som oftast bara diskmedel på den. Uppenbarligen fyller detta någon funktion, eftersom hon regelbundet plockar ned den.
Lös min gåta. Jag behöver hjälp att knäcka mysteriet på vad hon i själva verket använder diskborsten till, när vi är på jobbet. NÅGON funktion har den ju uppenbarligen.
Vad gör Monstertanten med Diskborsten, IGENTLIGEN?
Ofta, när familjens två försörjare befinner sig på arbetet, så sätter Monstertanten sina stora tunga vita tassar på diskbänken och plockar ned diskborsten. Det kan ju låta trovärdigt att det är kvar lite goda matrester på den, men i sanningens namn är det allt som oftast bara diskmedel på den. Uppenbarligen fyller detta någon funktion, eftersom hon regelbundet plockar ned den.
Lös min gåta. Jag behöver hjälp att knäcka mysteriet på vad hon i själva verket använder diskborsten till, när vi är på jobbet. NÅGON funktion har den ju uppenbarligen.
Hos frisören
För första gången på ett och etthalvt år, så har jag gått till en frisör. Jag försöker ursäkta mig med att det är dyrt och onödigt att klippa sig hos frisören, men innerst inne så vet jag att det bara är halva sanningen.
Det kommer alltid frågor om mitt tunna hår. Det blir så tydligt och så ofrånkomligt att mitt hår mest består av tunna babyfjun när frisörerna försiktigt lyfter mina genomskinliga hårtesar och frågar om jag alltid haft så här tunt hår, eller om det är en följd av näringsbrist eller sjukdom. Sedan säger de alltid att det måste klippas kort eftersom det är så tunt och sprött ut, och att det ser illa ut när de sista växande genomskinliga spretiga stråna kämpat sig ned till axlarna.
Mitt hår är mitt största komplex, och i stället för att känna obehag inför det, så brukar jag bara låta bli att tänka på det. Men när jag väl sitter där i frisörstolen så MÅSTE jag tänka på det för jag MÅSTE svara på alla frågor.
"Nej, det har alltid sett ut så här."
"Nej, jag äter inga mediciner."
"Ja, jag tycker det är lite jobbigt att klippa mig, för jag gillar inte mitt hår."
Jag lutade mig fram lite och försökte schasa bort min identitet som "Tunnhårig" genom att berätta för frisören att jag minsann hoppat en jädrans massa fallskärmshopp. Hon blev imponerad och jag kunde slappna av och luta mig tillbaka när hon började klippa och slinga håret, jag la till lite bestämt att när man faller i 200km/h mot marken så bryr sig inte en själ om hur man ser ut i håret. Sådärja. Nu vet hon i alla fall att mitt huvud inte bara består av tunnt hår, utan även lite intressanta upplevelser.
Jag började tänka på en bok jag läst nyligen, om träningsmotivation. Där ansåg författaren att man inte skulle försöka träna bort sina fysiska komplex, utan kanske till och med träna PÅ dem. "Odla din särart, livet blir mycket intressantare då!" var grundbudskapet. Jag undrade om jag någon gång skulle komma till den punkt i livet då jag skulle sätta mig i frisörstolen och säga:
"Kan ni göra mitt hår lite tunnare, och liksom få fram den här mjuka, babykänslan, över det? Jag vill att min sambo inte ska känna skillnaden mellan mitt huvud och ett babyhuvud, när han stryker handen över det."
Troligen kommer jag aldrig till den punkten.
Hon fick till det ganska bra, faktiskt. Frisören, alltså. Det syns faktiskt att någon pysslat om mitt tunna hår och gjort det absolut bästa av situationen. Det ser verkligen ut som om jag fått en noggrann och omsorgsfull finputsning utifrån mina egna förutsättningar. Och dessutom var hon trevlig, tjejen.
Det känns ganska bra, faktiskt.
Det kommer alltid frågor om mitt tunna hår. Det blir så tydligt och så ofrånkomligt att mitt hår mest består av tunna babyfjun när frisörerna försiktigt lyfter mina genomskinliga hårtesar och frågar om jag alltid haft så här tunt hår, eller om det är en följd av näringsbrist eller sjukdom. Sedan säger de alltid att det måste klippas kort eftersom det är så tunt och sprött ut, och att det ser illa ut när de sista växande genomskinliga spretiga stråna kämpat sig ned till axlarna.
Mitt hår är mitt största komplex, och i stället för att känna obehag inför det, så brukar jag bara låta bli att tänka på det. Men när jag väl sitter där i frisörstolen så MÅSTE jag tänka på det för jag MÅSTE svara på alla frågor.
"Nej, det har alltid sett ut så här."
"Nej, jag äter inga mediciner."
"Ja, jag tycker det är lite jobbigt att klippa mig, för jag gillar inte mitt hår."
Jag lutade mig fram lite och försökte schasa bort min identitet som "Tunnhårig" genom att berätta för frisören att jag minsann hoppat en jädrans massa fallskärmshopp. Hon blev imponerad och jag kunde slappna av och luta mig tillbaka när hon började klippa och slinga håret, jag la till lite bestämt att när man faller i 200km/h mot marken så bryr sig inte en själ om hur man ser ut i håret. Sådärja. Nu vet hon i alla fall att mitt huvud inte bara består av tunnt hår, utan även lite intressanta upplevelser.
Jag började tänka på en bok jag läst nyligen, om träningsmotivation. Där ansåg författaren att man inte skulle försöka träna bort sina fysiska komplex, utan kanske till och med träna PÅ dem. "Odla din särart, livet blir mycket intressantare då!" var grundbudskapet. Jag undrade om jag någon gång skulle komma till den punkt i livet då jag skulle sätta mig i frisörstolen och säga:
"Kan ni göra mitt hår lite tunnare, och liksom få fram den här mjuka, babykänslan, över det? Jag vill att min sambo inte ska känna skillnaden mellan mitt huvud och ett babyhuvud, när han stryker handen över det."
Troligen kommer jag aldrig till den punkten.
Hon fick till det ganska bra, faktiskt. Frisören, alltså. Det syns faktiskt att någon pysslat om mitt tunna hår och gjort det absolut bästa av situationen. Det ser verkligen ut som om jag fått en noggrann och omsorgsfull finputsning utifrån mina egna förutsättningar. Och dessutom var hon trevlig, tjejen.
Det känns ganska bra, faktiskt.
Wednesday, October 24, 2007
Boken
Jag uppfylldes av en sorts upprymdhet klockan 05.00 i morse. Mina knän har inte smärtat på tre dagar och jag har känt mig entusiastisk över styrketräningen. Sakta droppar törsten över fysiska resultat bort, och kvar finns en renodlad vilja att röra på sig, att uppleva med kroppen. Efter två månaders skada så har jag fortfarande vattnat och vårdat tankarna om att fortsätta träna och bli en bra triatlet. Boken "Triathlons for women" ligger alltid närmast sängen och jag har burit med mig den som en ny kär väninna, i flera veckor nu. Det som från början verkade vara en halvtråkig bok har visat sig vara full med själ och livsglädje inför sporten. Sally Edwards skriver inte bara om praktisk rådgivning, utan skildrar även hur diagnoserade cancerpatienter lär sig älska sporten, även under pågående behandling, och hur ett par cancersjuka triathleter slog sig samman och bildade"Team Survivor". Det spelar ingen roll om man är frisk eller sjuk, gammal eller ung, alla kan bli triathleter.
"But I dont have a bike" i said.
"Then get one." she answered.
"I dont swim very well." i said.
"Then learn how to swim." she answered.
"I can't run."
"Then walk."
Till slut kunde jag inte lägga band på mig längre.
Jag tog på mig joggingskorna ut i den tjocka dimman och försökte försiktigt jogga i en långsam promenadtakt. Försökte försiktigt lirka med min kropp utan att frustrerat forcera fram något. Klarar jag att promenera så borde jag klara det här.
En timme senare ringde jag entusiastiskt Micke och tillkännagav högtidligt att jag minsann joggat i en halvtimme, UTAN SMÄRTA.
Han påminde mig om att det kanske inte är så konstigt eftersom jag ätit receptbelagd smärtstillande medicin de senaste tre dagarna.
Jag tänkte efter i min pilleröra som jag alltid äter på morgonen. P-piller, piller med omegafett, pauluns piller med vanilj och crom (minskar sötsuget), järntabletter, och JAJUSTJA jag har ju faktiskt ett extra piller jag fått från läkaren, som inte bara är antiinflammatoriskt, utan även bra smärtstillande.
Så var det ja. Jag kanske inte har blivit bra i mina knän, jag kanske bara inte känner hur ont det gör. Jag försökte lite tafatt förklara för Micke att alternativet klockan 05.00 på morgonen, var att se Ricky Lake, och mellan en joggingtur och Ricki Lake så fanns det ingen möjlighet att stanna kvar inne på hotellet.
Sedan smög jag in under täcket och bläddrade i min fantastiska bok som viskar hemligheter om att alla som vill kan bli triathleter, och jag njöt av varje textrad:
"Let her
swim,
Climb mountain peaks,
Pilot airplanes,
Battle against the elements,
Take risks,
Go out for adventure,
and she will not feel before the world
...timidity."
Simone de Beauvoir
"But I dont have a bike" i said.
"Then get one." she answered.
"I dont swim very well." i said.
"Then learn how to swim." she answered.
"I can't run."
"Then walk."
Till slut kunde jag inte lägga band på mig längre.
Jag tog på mig joggingskorna ut i den tjocka dimman och försökte försiktigt jogga i en långsam promenadtakt. Försökte försiktigt lirka med min kropp utan att frustrerat forcera fram något. Klarar jag att promenera så borde jag klara det här.
En timme senare ringde jag entusiastiskt Micke och tillkännagav högtidligt att jag minsann joggat i en halvtimme, UTAN SMÄRTA.
Han påminde mig om att det kanske inte är så konstigt eftersom jag ätit receptbelagd smärtstillande medicin de senaste tre dagarna.
Jag tänkte efter i min pilleröra som jag alltid äter på morgonen. P-piller, piller med omegafett, pauluns piller med vanilj och crom (minskar sötsuget), järntabletter, och JAJUSTJA jag har ju faktiskt ett extra piller jag fått från läkaren, som inte bara är antiinflammatoriskt, utan även bra smärtstillande.
Så var det ja. Jag kanske inte har blivit bra i mina knän, jag kanske bara inte känner hur ont det gör. Jag försökte lite tafatt förklara för Micke att alternativet klockan 05.00 på morgonen, var att se Ricky Lake, och mellan en joggingtur och Ricki Lake så fanns det ingen möjlighet att stanna kvar inne på hotellet.
Sedan smög jag in under täcket och bläddrade i min fantastiska bok som viskar hemligheter om att alla som vill kan bli triathleter, och jag njöt av varje textrad:
"Let her
swim,
Climb mountain peaks,
Pilot airplanes,
Battle against the elements,
Take risks,
Go out for adventure,
and she will not feel before the world
...timidity."
Simone de Beauvoir
Stockholm episode II
Efter tre dagar i Stockholm har jag börjat vänja mig lite. Efter att ha sovit enorma mängder, så känner jag mig faktiskt mer utvilad än på länge. Jag var från början rädd att allt sovande skulle öka tröttheten och generera mer sovande i en ond spiral som slutligen skulle urarta till något slags stadie av dåsig och ständig medvetslöshet, men så har det inte varit. Gruppkompisarna som jag studerar med har faktiskt intressanta liv och är klart mer färgglada än vad jag uppfattade dem från början, men de har noterat att jag inte är allt för förtjust i att vara här, och kallar mig ltie skämtsamt för "Den Bittra Norrlänningen" (jag hade mycket skarp och oblyg kritik till en arbetsmetod som heter Problembaserat lärande, och det roade visst).
Jag vaknade på morgonen idag och kände mig utvilad, trots medicineringen för mina knän. Jag har stiftat bekantskap med det lokala gymet i Årsta och jag är mycket nöjd över gymet. Årsta Gym, är en tiopoängare. Med tio poäng menas rymliga lokaler, fräsch luft, bra musik, trevlig receptionist, stora speglar, ett stort sortiment av maskiner, samt rätt så glest med folk. Man behöver inte köa på maskinerna och gör man fel så verkar folk inte vara sena med att komma med tips. Det enda jag saknar i maskinväg är vadpressen, men den kanske finns där bland myllret av maskiner.
Något annat som ökat min glädje på gymet är att jag tappat ett litet kilo sedan sist jag gymade. Detta kilo har varit ett segt kilo som inte företrädelsevis kommer från bröst, mage, höft eller lår, utan är uppenbarligen ett kilo som verkligen har gjort skillnad i muskeldefineringen. Jag ser alltså mer vältränad ut nu än vad jag såg ut sist jag gymade. Mycket trevligt!
Man kanske skulle återuppta den där korta förälskelsen man hade i styrketräning från förra hösten... det är ju faktiskt roligt att ta i, lite.
Jag hoppas Micke saknar mig litegrann.
Jag hoppas Linus har det gott på Hotell Kattis.
Jag vaknade på morgonen idag och kände mig utvilad, trots medicineringen för mina knän. Jag har stiftat bekantskap med det lokala gymet i Årsta och jag är mycket nöjd över gymet. Årsta Gym, är en tiopoängare. Med tio poäng menas rymliga lokaler, fräsch luft, bra musik, trevlig receptionist, stora speglar, ett stort sortiment av maskiner, samt rätt så glest med folk. Man behöver inte köa på maskinerna och gör man fel så verkar folk inte vara sena med att komma med tips. Det enda jag saknar i maskinväg är vadpressen, men den kanske finns där bland myllret av maskiner.
Något annat som ökat min glädje på gymet är att jag tappat ett litet kilo sedan sist jag gymade. Detta kilo har varit ett segt kilo som inte företrädelsevis kommer från bröst, mage, höft eller lår, utan är uppenbarligen ett kilo som verkligen har gjort skillnad i muskeldefineringen. Jag ser alltså mer vältränad ut nu än vad jag såg ut sist jag gymade. Mycket trevligt!
Man kanske skulle återuppta den där korta förälskelsen man hade i styrketräning från förra hösten... det är ju faktiskt roligt att ta i, lite.
Jag hoppas Micke saknar mig litegrann.
Jag hoppas Linus har det gott på Hotell Kattis.
Subscribe to:
Posts (Atom)
