Boken

Jag uppfylldes av en sorts upprymdhet klockan 05.00 i morse. Mina knän har inte smärtat på tre dagar och jag har känt mig entusiastisk över styrketräningen. Sakta droppar törsten över fysiska resultat bort, och kvar finns en renodlad vilja att röra på sig, att uppleva med kroppen. Efter två månaders skada så har jag fortfarande vattnat och vårdat tankarna om att fortsätta träna och bli en bra triatlet. Boken "Triathlons for women" ligger alltid närmast sängen och jag har burit med mig den som en ny kär väninna, i flera veckor nu. Det som från början verkade vara en halvtråkig bok har visat sig vara full med själ och livsglädje inför sporten. Sally Edwards skriver inte bara om praktisk rådgivning, utan skildrar även hur diagnoserade cancerpatienter lär sig älska sporten, även under pågående behandling, och hur ett par cancersjuka triathleter slog sig samman och bildade"Team Survivor". Det spelar ingen roll om man är frisk eller sjuk, gammal eller ung, alla kan bli triathleter.

"But I dont have a bike" i said.
"Then get one." she answered.
"I dont swim very well." i said.
"Then learn how to swim." she answered.
"I can't run."
"Then walk."

Till slut kunde jag inte lägga band på mig längre.

Jag tog på mig joggingskorna ut i den tjocka dimman och försökte försiktigt jogga i en långsam promenadtakt. Försökte försiktigt lirka med min kropp utan att frustrerat forcera fram något. Klarar jag att promenera så borde jag klara det här.

En timme senare ringde jag entusiastiskt Micke och tillkännagav högtidligt att jag minsann joggat i en halvtimme, UTAN SMÄRTA.

Han påminde mig om att det kanske inte är så konstigt eftersom jag ätit receptbelagd smärtstillande medicin de senaste tre dagarna.

Jag tänkte efter i min pilleröra som jag alltid äter på morgonen. P-piller, piller med omegafett, pauluns piller med vanilj och crom (minskar sötsuget), järntabletter, och JAJUSTJA jag har ju faktiskt ett extra piller jag fått från läkaren, som inte bara är antiinflammatoriskt, utan även bra smärtstillande.

Så var det ja. Jag kanske inte har blivit bra i mina knän, jag kanske bara inte känner hur ont det gör. Jag försökte lite tafatt förklara för Micke att alternativet klockan 05.00 på morgonen, var att se Ricky Lake, och mellan en joggingtur och Ricki Lake så fanns det ingen möjlighet att stanna kvar inne på hotellet.

Sedan smög jag in under täcket och bläddrade i min fantastiska bok som viskar hemligheter om att alla som vill kan bli triathleter, och jag njöt av varje textrad:

"Let her
swim,
Climb mountain peaks,
Pilot airplanes,
Battle against the elements,
Take risks,
Go out for adventure,
and she will not feel before the world
...timidity."

Simone de Beauvoir