Hos frisören

För första gången på ett och etthalvt år, så har jag gått till en frisör. Jag försöker ursäkta mig med att det är dyrt och onödigt att klippa sig hos frisören, men innerst inne så vet jag att det bara är halva sanningen.

Det kommer alltid frågor om mitt tunna hår. Det blir så tydligt och så ofrånkomligt att mitt hår mest består av tunna babyfjun när frisörerna försiktigt lyfter mina genomskinliga hårtesar och frågar om jag alltid haft så här tunt hår, eller om det är en följd av näringsbrist eller sjukdom. Sedan säger de alltid att det måste klippas kort eftersom det är så tunt och sprött ut, och att det ser illa ut när de sista växande genomskinliga spretiga stråna kämpat sig ned till axlarna.

Mitt hår är mitt största komplex, och i stället för att känna obehag inför det, så brukar jag bara låta bli att tänka på det. Men när jag väl sitter där i frisörstolen så MÅSTE jag tänka på det för jag MÅSTE svara på alla frågor.
"Nej, det har alltid sett ut så här."
"Nej, jag äter inga mediciner."
"Ja, jag tycker det är lite jobbigt att klippa mig, för jag gillar inte mitt hår."

Jag lutade mig fram lite och försökte schasa bort min identitet som "Tunnhårig" genom att berätta för frisören att jag minsann hoppat en jädrans massa fallskärmshopp. Hon blev imponerad och jag kunde slappna av och luta mig tillbaka när hon började klippa och slinga håret, jag la till lite bestämt att när man faller i 200km/h mot marken så bryr sig inte en själ om hur man ser ut i håret. Sådärja. Nu vet hon i alla fall att mitt huvud inte bara består av tunnt hår, utan även lite intressanta upplevelser.

Jag började tänka på en bok jag läst nyligen, om träningsmotivation. Där ansåg författaren att man inte skulle försöka träna bort sina fysiska komplex, utan kanske till och med träna PÅ dem. "Odla din särart, livet blir mycket intressantare då!" var grundbudskapet. Jag undrade om jag någon gång skulle komma till den punkt i livet då jag skulle sätta mig i frisörstolen och säga:
"Kan ni göra mitt hår lite tunnare, och liksom få fram den här mjuka, babykänslan, över det? Jag vill att min sambo inte ska känna skillnaden mellan mitt huvud och ett babyhuvud, när han stryker handen över det."
Troligen kommer jag aldrig till den punkten.

Hon fick till det ganska bra, faktiskt. Frisören, alltså. Det syns faktiskt att någon pysslat om mitt tunna hår och gjort det absolut bästa av situationen. Det ser verkligen ut som om jag fått en noggrann och omsorgsfull finputsning utifrån mina egna förutsättningar. Och dessutom var hon trevlig, tjejen.

Det känns ganska bra, faktiskt.