Jag gick över parkeringen vid Årstaberg, för att ta mig till pendeltåget, i lördags. Det är rätt så lite folk i rörelse, och mitt på parkeringen möter jag min förra sambo, som jag hade innan min nuvarande. Det var tre år sedan vi separerade, under rätt så uppslitande omständigheter. Vi har knappt setts eller pratat vid sedan han tog sitt pick och pack och drog under en av mina hundpromenader. Jag har inte ens vetat vart i sverige han befunnit sig sedan han "försvann", så det kändes som om Gud bestämde sig för att fingra lite i mitt liv igen.
(Troligen har jag varit för glad igen. Gud gillar inte när jag är glad.)
Träffas man sådär, under slumpartade omständigheter, så måste man ju pratas vid lite.
Jag hade innerst inne hoppats att han var ledsen och nedgången i dekadens och social isolation. I själva verket var han instruktör i Yoga och verkade vara något av en erkänd flickfavorit. Han åker till Indien om två veckor och har uppenbarligen bytt jobb så att han tjänar det dubbla. Dessutom så var han nästan en helt annan människa med mycket stadigare blick, och lugn och säker kroppshållning. Han såg ut att må bra helt enkelt. Han var glad att se mig och jag fick en kram och ett glatt "Jag har kommit över dig nu!" vilket ju var trevligt.
Sedan så gick jag vidare och funderade över vilka fantastiska framgångar JAG nått sedan separationen. Jag vet inte om jag fick ihop några. Jag fick lite hjälp av David att räkna ihop antalet positiva förändringar sedan separationen, (jag har lärt mig hoppa fallskärm, fått ett tufft jobb och blivit fantastisk på alla sätt och vis) men det kändes ändå konstigt. Jag kastades tillbaka lite känslomässigt till separationen och minns att det blev rörigt eftersom flygplanet i Östersund kraschade, och att min instruktör Micke Eriksson dog samtidigt som jag skulle lära mig hoppa fallskärm, det blev ett virrvarr av tankar och känslor, och mesta energin gick åt att hålla skenet uppe på jobbet, om att allt var normalt.
Jag försökte tigga lite kärlek genom att ringa Micke men han blev mest nere över att jag inte var glad som vanligt. Han tipsade om att jag skulle äta lite godis eftersom det brukar fungera mot det mesta.
Så jag åt lite godis i stället för att fundera vidare.
Det fungerade faktiskt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag har ett ex som knarkat sönder njurarna och lever på dialys och socialbidrag.
Fast det är lite för tragiskt för att man skall kunna känna skadeglädje.
Helst skall ett ex ha en ny partner som är lite lagom ful och tråkig samt ett tråkigare och mindre lönsamt jobb än man själv har.
För då kan man hälsa översvallande glatt! " Hej! kul att se dig. Hur har du det nuförtiden?"
Ja, precis. Det är tryggt att känna att man är bättre än sina ex. Nu blir det bara konstigt. :P
Post a Comment