Löpglädje

Det är mörkt, blåser och regnar ute på ÅrstaBerg. Jag traskar ut ur hotellet och har bara mina nya träningsbyxor som når till mina knän, och en huvtröja. Vattnet piskar mot huvudet och jag drar huvan över huvudet och börjar traska över övergångsställen och följa gångbanan ut från stationsomårdet. Alla ljus från bussar och tåg och gatulampor reflekteras i vattenpölarna som ständigt bryts av nya vattendroppar och vind som krusar ytan.

Sedan kontrollerar jag att mina löparskor är hårt knutna så att de stabiliserande effekterna blir optomala, och sedan så JOGGAR jag faktiskt, IGEN. Jag joggar inte i uppförsbackarna, jag joggar inte i nerförsbackarna, jag joggar inte heller vid tillfällen där jag måste svänga 90 grader... Men annars så kan jag faktiskt försiktigt jogga mig en runda på ungefär 40 minuter, om jag håller en långsam och gemytlig takt.

Att springa i höstrusk är underskattat. Man kan springa lättklädd med en huvtröja i stället för jacka, utan att frysa det minsta. Samtidigt möter man människor i vinterjacka som med sina uppdragna axlar och framåtböjda gång ser ut att frysa.

Jag joggade med andra ord ännu en gång, utan att en skärande smärta spridit sig och utan att jag fått ont i mina knän när jag kommit hem igen.

Det fungerar faktiskt.

Jag är på bättringsvägen!