Levnadsöden

Jag har fått ett nytt intresse som liksom smygit sig på, rätt så obemärkt. Det började med att jag läste "Den andra systern Boleyn" av Philippa Gregory, jag knackade mig igenom boken, som i själva verket är en roman baserad på historiefakta, men blev mer och mer intresserad. Allt efter jag avverkat sidorna så fascinerades jag mer av livet på 1500-talets England och vilka villkor man levde under på den tiden. Jag fortsatte leta information på internet, efter att jag läst boken. Levnadsöde på levnadsöde avtecknade sig i gamla skrifter och antika målningar.


Henrik VIII av England gifte sig sex gånger, och avrättade bland annat sin andra fru. Intriger och makt, liv och död. Själv klagar jag på risken jag tar av att flytta in i min pojkväns hus... så futtigt det känns.

Sedan kunde jag inte riktigt släppa greppet, och för några månader sedan började jag läsa (lyssna) om Stockholm på 1400-talet. Käpplingemorden och Hansan. Könsroller och Tyskar och alla språk som talades och formade dagens svenska. Sedan rullade det givetvis på och jag spann vidare på jungfrun Elisabeth I av Englands liv när hon, bara ett år yngre än mig, skulle regera landet. Givetvis, som de flesta unga singeltjejer erfarit, så blev hon förälskad i fel karl. Hon fick rätt så mycket huvudbry och nervösa besvär av att försöka regera ett land, och hantera den hjärtesorg som vi alla vanliga människor måste göra någon gång i livet.


Jag håller helt och fullt med. En händig stalldräng som kan hantera hästar väcker sannerligen bra mycket mer pirr i magen, än en blek överviktig jäst pamp i konstigt mode. En söt iller är inte helt fel heller.

Att läsa historieskildringar är som att läsa i någons dagbok. Barn som begravts i Sverige, omsvepta av vingar från en svan, långt innan kristi födelse, säger så mycket. Man rycks med och känner sig mindre ensam. Alla har vi vandrat genom den här vägen som kallas livet, och alla har vi följt levnadsöden som vi inte kunnat förutspå. Alla har vi ungefär samma känsla för rädsla, stress, sorg eller ilska. Man tror man är unik, innan man inser att livet går i cykler, känslor är detsamma långt efter och innan man dör. Allt är beständigt och obeständigt på samma gång.

Så jag fortsätter att läsa, och lyssna, på Gustav Vasas söner som ville åt kungamakten. Plötsligt reser kung Erik till Elisabeth av England och historieskildringarna sammanfaller plötsligt, som två pusselbitar. Elisabeth uppfattade Erik som snäll och anspråkslös under tiden han vistades på hovet, just nu läser jag om Eriks blodtörst och hur han sakta gled in i en fantasivärld och blev paranoid och inlåst under sina sista år. Men innan dess besökte han minsann Elisabeth. Och höll sig i skinnet. Helt ovetandes om att Elisabeth var såld på stalldrängen.

Där ser man.