Skitmycket ännu mera pay off!

Jag hittade den här bilden på internet från Stockholm triathlon. Tillsammans med elva andra bilder på mig. På de andra bilderna så såg jag ut lite mer som jag uppfattade mig: lite klumpig, långsam, oekonomisk. Men cykelbilderna... jag menar... man KAN inte se så värst klumpig ut på en cykel. Det är liksom givet vart armarna ska befinna sig och skorna är ju faktiskt fastklickade i pedalerna. Jag känner mig fortfarande helt upprymd av att titta på fotot. Jag känner mig lite häpen och tänker "Är det där JAG?! Är det JAG som cyklar i Stockholm?! Jag ser ju ut att inte ha gjort något annat!" samtidigt väller stoltheten fram och jag inser inte bara att jag faktiskt GENOMFÖRDE loppet utan även att jag är under förändring. Jag är under utveckling. Från att jag skämts lite över mina insatser på motionsloppen så börjar kroppen och sinnet långsamt anpassa sig för uppgiften.

Lite i taget.

Ett halvår i taget.







.

Om det blir punktering, då?

Jag KÄNNER mig (nästan) som en triathlet nu.

Jag putsade på min cykel i går kvälls. För första gången så hade jag lärt mig hur man går tillväga. Annars står jag oftast vilset bredvid Micke och lyfter upp varje flaska och burk och undrar "Vad är DEN HÄR till för då?" eller så måste Micke visa allt från hur man fäster cykeln i serviceanordningen till hur man torkar kedjan utan att trassla in tyg och fingrar i bakhjulet. Jag fixade allt själv från början till slut. Läste in hur många BAR som är maxtryck i däcken och pumpade upp dem. Avfettade och rengjorde kedjan innan smörjning. Plockade en tandborste från toaletten och skrubbade ordentligt för att få cykeln att glänsa.

Den blev fin.

Sedan snörde jag om mina joggingskor till band med lacelocks för att slippa knyta dem. Hoppade i dem och drog igen dem ett par gånger för att få in flytet i en snabb växling. Jag packade allt i en plastback som jag brukar använda för att vara färdig inför nästa lopp.

Nästan som om jag visste vad jag höll på med.

Jag känner igen känslan när man plötsligt upptäcker att man börjar ha kontroll på läget. Som när jag var liten och vi hade draghundar och man vant började nypa fast även den mest exhalterade och storväxta siberian huskien och selade på den vant och snabbt. Koll på läget. Eller när jag blev en hästtjej och började kunna sadla och tränsa den häst jag skulle rida på egen hand. Koll.

Eller när jag började hoppa fallskärm och insåg att jag klarade av att vika in skärmen i riggen utan hjälp från någon instruktör. Koll.

Så i stort sett kan man säga att jag börjat tänka och förbereda mig som en triathlet. Det är bara konditionen som fattas.

Och kunskapen i hur man smidigt byter däck vid punka....


.

Lyckans Oas Heter Café Furiren

Dagens äventyr blev en cykeltur till Café Furiren i Älvkarleö. Jag har längtat dit i flera veckor, sedan sist vi cyklade dit. Det första jag kom fram så sträckte jag ut mig i ett kryss på den välskötta gräsmattan och höll på att somna. Café Furiren är den ultimata cykeldestinationen. Stort. Grönt. En stor fors som susar lugnande i bakgrunden, en vacker kärleksstig att vandra, och enormt goda bakelser, mackor och glassorter. Dessutom är det väldigt tomt på folk där. Micke bjuder mig på allt jag vill ha och det blev både macka och chokladkaka med grädde. Jag blir glad ända ner i hjärtgropen av att vistas där. Det var toppen. Cykelturen blev ungefär 7 mil och knäna klarade sig hyfsat.




.

Halvvättern 2008

Jag åkte ensam de 40 milen till Motala i helgen. Jag lånade Mickes nya fina tält, jag såg till att det fanns pengar på mitt kort och puttrade iväg med bilen full med cykelutrustning. Mot äventyret!

Det är något speciellt med att åka ensam. Den där irrationella rädslan från när man var tonåring om att "inte ha några vänner" när man är själv på resa och camping, just den rädslan är sedan flera år helt borta. Det är skönt. Apropå vänner så hann jag med ett kärt återseende på min gamla fallskärmskompis Catta (som cyklat Tjejvättern! Way to go!) och hennes karl Stefan. Med rynkade pannor och förbryllade miner kom jag och Catta fram till att vi inte setts på hela två år. Det kändes mystiskt, allt var i princip som vanligt det första jag såg henne.

Jag och Catta 2006. Två år är en kort tid.

Sedan började förberedelserna, och tidigt morgonen därpå snubblade jag ut ur mitt tält och började peta i cykelutrustningen. Sedan följde en vild sörja av ostrategiska beslut som hade framkallat migrän hos vem som helst som annars deltagit i min morgonförvirring. Mycket tid gick åt att leta reda på rinnande vatten till vattenflaskorna, att leta reda på bajamajor, att ta på sig cykeltröjan utan att förstöra nummerlappen på ryggen som man redan krokat fast med säkerhetsnålar (tre försök) att smörja in hela kroppen med solkräm och givetvis glömma ansiktet, att fundera vart fan starten är, att leta bilnycklarna, att inse att däcken är alldeles alldeles opumpade, att neurotiskt tro att plånboken är väck, att få MENS just 20 minuter innan jag skulle iväg till starten och ta på och av den där jävla cykeltröjan igen så den sköra nummerlappen i papper sprack igen så att jag kunde dra av mig cykelbyxorna och kasta mig in i tamponghelvetet. Cykelbyxorna som väldigt opraktiskt för dagen hade mycket hög midja och hängslen som kräver att man ålar ur tröjan varje gång man ska på toaletten. Hängslena fick vara nere under cykelturen, så att jag prakiskt skulle kunna sköta intimhygienen. I bajamajorna efter cykelturen.

Kortfattat så såg jag ut precis som vilken cyklist som helst när jag väl kommit in i startfållorna. För ett tränat öga så skulle man dock upptäcka att lite av hängslena lite diskret hängde sidorna, att nummerlappen såg ovanligt förstörd ut, att jag anfådd kom till min startfålla exakt 2 minuter innan start, och att jag sneglade äcklat på bajamajorna.

Och det var ju som sagt bara början.

Sedan följde en cykeltur på 15 mil där mitt främsta mål var att skona mina stackars ömma knän och inte orsaka ytterligare inflammationer i dem. Det var lite dumt att cykla med smärtande knän men jag hade en teori om att det skulle gå bra och att jag skulle fixa det hela bara jag undvek hård belastning. Efter 1 mil var jag helt förstummad av glädje när jag långsamt cyklade genom ett oändligt vackert landskap och utsikt över den stora blå sjön. Efter 6 mil så hade jag värkande knän, benmuskler och rumpa. Jag höll på att börja gråta och längtade efter mamma. Då var det 9 mil kvar. Efter att jag passerat 10 mil så slutade jag ömka mig själv och kroppen och knäna accepterade liksom att jag troligen kommer att fortsätta en stund till. Smärtan i knäna försvann till och med nästan helt och jag kunde njuta av vädret i stället. Kanske tvingade smärtan i knäna mig att göra ett mer ekonomiskt rundtramp och verkligen sätta mig ned i sadeln så att jag inte småspände benen hela vägen. Det blev bättre i mina knän i alla fall.

En timme efter målgång så konstaterade jag att 15 mil är definitivt en lagom tuff sträcka för mig och jag ska INTE köra hela vätternrundan på 30 mil nästa sommar. INTE. ALDRIG I LIVET. NU ÄR FAN GRÄNSEN NÅDD FÖR MIN STACKARS NYTRÄNADE KROPP. Trots att mina knän definitivt är på läkning. I jämförelse med förra årets Tjejvättern där jag stoltserade med den enorma hastigheten av 21 km/h så hade jag nu med min nya racer avancerat upp till förbluffande 22 km/h när jag efter 6 timmar och 40 minuter kom i mål. Denna ökade hastighet berodde främst på att jag inte stannade och solade eller stannade för att titta på kossor efter vägen.

En bra Katta är en Glad Katta.

Fyra timmar senare låg jag förståss och kurade i mitt tält och med mitt kända korta minne och med min kända naivitet så smidde jag förståss planer om att jag minsann NÄSTA år ska cykla mycket snabbare och SJÄLVKLART blir det en full Vätternrunda på 30 mil.

Vad ROLIGT det ska bli!

Här, i mitt tält som jag egenhändigt rest, smidde jag onda planer för nästa säsong...

.

Cykeldejt

Jag har varit på cykeldejt. Jag träffade en tjej som heter Marie som fått kontakt med mig på underliga villovägar.

Det vill säga: Jag deltog i ett diskussionsforum om varför så få tjejer cykeltränar och jag beklagade att jag hade svårt att finna någon tjejkompis som cykeltränade. Då nappade en cyklist från Tierps Cykelklubb och tipsade om en kvinnlig cykelentusiast som verkade passa in bra på vad jag var ute efter. Han var mycket skicklig i sin kontaktförmedling och trollade fram telefonnummer i ett nafs.

Helt plötsligt ringde telefonluren och en kvinnoröst som lät som en glad skit ville att vi skulle ta en cykeltur ihop nu på en gång.

Innan jag visste ordet av så cyklade jag plötsligt med en främmande tjej glatt småpratandes i det varma sommarvädret. Eller främmande och främmande. Vissa människor är mindre främmande än andra. Hon var en sådan tjej som omedelbart börjar kännas ganska bekant och inte alls särskilt främmande efter bara några minuter. Hon var en före detta hästtjej, och även en före detta fallskärmshopperska som precis som jag flugit i det gula planet "Kozzan" och sett Mohed uppifrån, flertalet gånger. För att inte nämna hennes väldigt bekanta inställning till cykellopp, motionslopp, upplevelselopp och triathlon. För att inte nämna att hon träffade sin man precis som jag träffade min, och att de har samma yrke.

Men det bästa är att hon är en tjej som CYKLAR. Hon har en jättefin nyköpt racercykel och hon har liknande drömmar som jag har. Förhoppningsvis får jag med henne på flera turer och förhoppningsvis så kommer detta leda till att jag får bättre fart på min snygga racer Pinta.


.

Vad betyder skrapsår på knäna?

Att ha skrapsår på knäna måste betyda

att det faktiskt är svårt att lära sig cykla med SPD-pedaler fastklickade i skorna.

Skrapsår på knäna måste också betyda

att det på något sätt har blivit sommar. Redan nu.

Det MÅSTE ha blivit sommar nu. Luften har varit varm och jag och Micke har cyklat till Älvkarleby och fikat på Café Furiren och jag satt på en gräsmatta och sträckte ut mitt skrubbade knä mot solljuset samtidigt som äppelpaj och vaniljglass gladde magen.

Det måste vara sommar nu, eftersom alla barn genom alla tider i alla generationer har haft skrapsår på knäna. Detta, liksom att gå barfota, hör sommaren till.

Skrapsår på knäna måste också betyda att jag fortfarande, trots mina 27 år, försöker att lära mig något nytt. Nästan som ett barn.

Det är med stolthet jag tittar på mina skrubbade knän eftersom de skvallrar om att jag fortfarande hittat något nytt att träna på, att lära mig.

Det finns många fina sätt att brodera ord, och omvandla

verklighetens faktum

om att man är ett klantarsel.


.

Skit också, jag måste börja tänka

Jag som trodde att det räckte med att jag tänkte på arbetet. Nu måste jag tänka på fritiden också.

Vilken besvikelse.

Det var ju den där jäkla turen med Gävle Cykelamatörer i söndags, den tog verkligen knäcken på mig. Har gått omkring och varit lite sliten och inte alls haft smärtfria knän. Och till helgen så är det Gävle Halvmarathon på 2,1 mil som jag sett fram emot ändå sedan de mörkaste vintermånaderna. Gävle Halvmarathon var min enda drivkraft när jag drog på mig pannlampan, trotsade min mörkrädsla, och snorade iväg efter grusvägen i slaskvädret. Igen och igen. Med trogen, glad, och blöt hund i släptåg.

Och för varje dag som närmar sig så börjar jag inse att det är en ruggigt dålig idé att springa 2,1 mil i år. Det är till och med en dålig idé att försöka hänga med gubbarna som amatörcyklar. Jag kommer att ha sönder kroppen om jag bara går efter vad som är roligt och kör på så hårt jag kan hela tiden.

Precis som i höstas.

Jag måste börja tänka, mogna och se på det här som ett långsiktigt projekt. Jag måste bli den där smarta typen som ligger lågt och grejar på för sig själv i Snickerboa, innan man kastar sig ut i allt för krävande lopp eller försöker utmana likasinnade (likasinnade som typ tränat i hela sina liv).

Och jag måste lita på att jag faktiskt, för varje månad som går, långsamt blir bättre och bättre...

Gävle Cykelamatörer episode III

Denna gång hade jag verkligen svinkul. Jag fick äntligen ordning på det här fenomenet att cykla "på rulle", tätt intill klungan, och utnyttja de andra cyklisterna för att minimera luftmotståndet. När man cyklade så tätt så fanns det också helt andra förutsättningar för trevligt småprat. Det blev 94 kilometer den här gången, och Gävles Amatörcyklister hade givetvis samma trevliga glada anda som alltid.

Det var fördelarna.

Nu till nackdelarna.

Vid ett tillfälle blev jag så utpumpad att det kändes som om jag skulle svimma. Som en skänk från ovan råkade någon tappa något på vägen och vi fick stanna till, och jag hevade i mig vatten och kände hur det slog lock för öronen och jag blev yr. Sa jag till alla övriga 10 cyklister att ta det lite lugnare? Nej. Den norrländska stoltheten gjorde sig påmind, dessvärre.

Vid alla övriga tillfällen så fick jag balansera precis på gränsen till vad jag klarade av. Den här gången var det kraftigare motvind, högre tempo, och längre cykelsträcka. Den norrländska stoltheten plågade nästan livet ur mig eftersom de andra låg i glatt samtalstempo samtidigt som mina ben skrek ut sin ångest över att de inte ville dö.

Men jag kom mig runt rundan den här gången också. Jag var mitt i klungan när vi kom hem igen. Första gången jag faktiskt inte hamnat på efterkälken.

Resten av dagen låg jag dessvärre däckad, med brännande ben och igentäppt näsa, utan möjlighet att lyfta ett finger. Jag gjorde några få ansträngningar att göra något konstruktivt, men det blev mest att ligga i sängen och TV-rumssoffan.

Jag har börjat inse att jag har två val nu, om jag vill fortsätta ha trevligt när jag cyklar. Antingen lär jag mig skrika för kung och fosterland när tempot är för högt, eller så slutar jag cykla med de glada gubbarna. Det lutar väl åt det förstnämnda...

Gävles Cykelamatörer episode II

Jag förstår mig inte på gubbarna. De är omänskligt sega och uthålliga. Jag tror inte de sover som vanligt folk utan har någon slags mystisk respirator med livsförlängande neongula blodtransfusioner som pumpar igenom deras gamla kroppar på nätterna. De är jättetränade.

Den här gången tänkte jag bjuda på motstånd. Riktigt motstånd. Jag rultade stolt dit med min sprillans nya pinta i vårvädret. Jag drog ned min cykelhjälm ordentligt och var redo för blod, svett och tårar. Jag var en krigare, och detta krig skulle vinnas. Eller åtminstone inte sluta i förnedring.

"Men lilla gumman, du är alldeles för lätt klädd. Du måste vara ordentligt varm om ben och hälsenor." sa de och började genast konferera om vem som kunde låna ut ett par rejäla cykelbyxor så att jag inte dog av urinvägsinfektion och muskelbesvär innan resan tog slut.

Så var det med det första magnifika intrycket.

Jag var fel klädd.

Jag fick ett par alldeles för stora cykelbyxor till låns, och ett faderligt:
"Men du måste ju borsta av sockorna ordentligt innan du stoppar in dem i cykelskorna." av någon gubbe, och jag började känna mig osäker. Det är dom som har koll på läget och jag är hopplöst nybörjare på racercykling.

Sedan gick det lyckligtvis bättre. Efter en noggrann redovisning om att muskler och senor inte får kylas ned, om de ska fungera optimalt, och att det är bättre med för hög värme än för påtaglig kyla, så var vi på väg.

Det kändes märkligt långsamt. Min pinta flög stadigt fram och jag hade inga bekymmer med att hänga med. Jag blev stolt och högfärdig och tyckte att jag minsann klarar vad som helst och att detta tempo nästan är löjligt.

Fem mil senare hade tempot höjts något och jag började bli osäker.

När det var två mil kvar var tempot ytterligare höjt och jag fick bita ihop och längta efter min mamma. Men jag var ihärdig och höll ut. Här ska man minsann inte vara till last för gruppen som så smidigt susade fram.

När 75 kilometer var avverkade så trodde jag att vi alla var slitna och färdiga för dagen. Nu när det bara var 500 meter kvar kände jag mig redo att kasta in handduken. Då bestämde sig gubbjävlarna för att spurta. Jag såg inte röken av dem förrän vi kommit till slutdestinationen. Jag var hopplöst sist. De var inte ens svettiga.

Men jag har avverkat 8 mil idag. Jag hängde med så gott som nästan hela vägen.

De behövde åtminstone inte vänta på mig den här gången...

Regn och proffsiga cykeltröjor

Tyvärr regnade det hela söndagen, så min Pinta står i förrådet och väntar på bättre tider. Jag tog bilen till Gävle Cykelamatörers spinninglokal och spinnade lite, och pratade strunt med gubbarna. En av gubbarna hade en kasse till mig med gamla kläder som var för små för honom. Det var riktiga cykelkläder med många logotypes och tryck i skrikiga färger och stora bokstäver på italienska. När jag hade på mig dem så såg jag ut som en riktigt seriös tävlingscyklist (med eventuellt lite för stora kläder). Det kändes nästan komiskt att tänka på hur fin utrustning jag har, hur fin cykeln är, hur glansig den nya hjälmen är, och hur fina mina skrikiga italienska sponstrade cykeltröjor som skriker "här kommer jag!" är,

i förhållande till att jag faktiskt inte är så där särskilt bra på att cykla.

Många amatörcyklister kommer att känna sig mäkta stolta när de cyklar förbi mig på Halvvättern, om de bedömer mig efter kläder och uttrustning.

Nåja.

I övrigt har jag fått in en härlig helg-rutin som känns så skön att genomföra. Jag åker till badhuset på Fjärran Höjder, solar solarium, simmar lite lätt bara 40 minuter, bastar och bubblar, och sedan åker hem. Ett helt underbart obligatoriskt moment för att helgen ska bli riktigt bra.

Jag har haft en hyfsat bra helg, med andra ord. Förutom att jag och sambon rök ihop som hund och katt under lördagen, så har vi nu lyckats stryka varandra medhårs.

Den är Min!

Jag och Micke åkte till CykelCity i Stockholm eftersom jag drömt om min Columbus Pinta i ett par veckor nu. Den såg ännu häftigare ut i verkligheten än på bild. Jag är svag för färger och jag gillade skarpt den djupa, blodröda färgen på den. Servicen på CykelCity var helt suverän och efter noggrann utprovning så byttes styrstång ut, sadelstången byttes också ut och kapades, herrsadeln byttes ut mot en förnämligt bekväm damsadel (jag har sittben som sitter brett isär som en äkta barnaföderska) och så byttes pedalerna ut till chimano SPD-pedaler, för att passa de cykelskor jag redan har. Det blev nästan inga extra kostnader för allt jobb och trixande cykelkillen grejade med, och det kändes skitbra. Jag köpte en riktigt snygg hjälm och lite energybars innan jag insåg att min plånbok började sina och att jag riskerar leva på nudlar i slutet på månaden.

Jag i mina sköna plufsiga helgkläder och en soft snygg Pinta i händerna.

Min Columbus pinta är skitliten. Och den har jättejättetunna hjul. Jag provade cykla en tur med den senare på kvällen och det var hur häftigt som helst. Man satt där hopkrupen och cyklade jätte-jätte-snabbt och lätt. Jag är så nöjd som man bara kan vara.

Nu har jag faktiskt alla förutsättningarna för att bli hur bra jag vill på vad jag vill. Jag har bra löparskor, bra simutrustning, och en riktigt bra cykeln. Det enda som kan hindra mig från att bli så bra som möjligt är blott min egen insats. Och den är det väl ibland si och så med.

Men ändå.

Det känns härligt.

Härligt!

Cykeltur med Gävle Cykelamatörer

Agne har fotat, från den här sidan.


En sisådär 60 minuter innan start så kom jag på att jag skulle cykla med Gävle Cykelamatörer. Jag kom på det när jag stod och trampade utanför spinningsalen och ingen dök upp. Så kunde jag plötsligt erinra mig att Agne faktiskt skickat ett mail om att det är utomhuscykling som gäller numer och diverse rutiner inför detta, såsom att man börjar en timme senare.

Jag kastade mig in i bilen, körde hem, ringde Micke i vild panik, startade datorn för att finna Agnes telefonnummer, letade efter en sexkantsnyckel för att ställa in sadeln, upptäckte Agnes telefonnummer efter djupt letande i mail nr 78, letade efter bilnycklarna som plötsligt försvunnit, insåg att min cykelhjälm var trasig, ringde Agne, slet isär cykeln, petade in cykeldelarna i bakluckan, letade bilnycklarna, bytte kläder, sprang runt i cirklar, letade bilnycklarna, fann bilnycklarna och kastade mig sedan iväg till cykelamatörerna.

Så jag hann inte direkt tänka på vad jag faktiskt gav mig in på. Vilket visade sig vara 53 kilometers cykling. Alltså över fem mils cykling. Vilket jag inte riktigt var medveten om. Vilket jag hade svårt att ta till mig eftersom solen sken och alla var så glada. Kanske skämtade dom igentligen. Kanske skulle de bara cykla till närmaste fik och äta lite semlor och sedan cykla hem igen. Första milen var riktigt uppiggande och jag tänkte att det här måste vara en av de roligaste och trevligaste sätt man kan tillbringa en helg på.

Två timmar senare var jag inte glad. Jag var totalt slut. Jag var yr, små prickar avtecknade sig framför ögonen. Jag var riktigt hjälplöst domnad i benen och övervägde att sätta mig efter väggrenen och titta på det fina vädret och de fina tussilagorna i stället, alternativt gråta. På något mystiskt vis så var alla övriga amatörcyklister väldigt glada och pratsamma. Ja, rent utav trevliga. Jag fick inte riktigt ihop denna ekvation eftersom mina ben skrek ut sin djupa förtvivlan över den misshandel jag utsatte dem för.

Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag kvittrade inte alls. Jag började snora av ansträngningen och fick svårare och svårare att ge trevliga gensvar på alla trevliga kommentarer.

Sedan kom en blåklädd cyklist som kallades Stickan, med en liten gloria över huvudet, eventuellt hade han pyttesmå strömlinjeformade änglavingar på ryggen också, som flaxade för fartvinden, och han sa att jag nog behövde lite vatten och en energybar. Jag hällde i mig så mycket vatten jag kom åt, varav hälften hamnade på kläderna, och efter några tuggor av energybaren så kom cykelglädjen tillbaka. Mina mentala moln sprack upp och jag förstod plötsligt varför alla var så glada och trevliga. Det här är ju skitkul.

Agne sa under början av cykelturen att det fanns så otroligt mycket framför mig att lära mig. Jättemånga fina cykelvägar väntar på att bli upptäckta, och när jag köper en riktig racercykel så kommer jag att cykla ännu snabbare. Han lovordade att jag till hösten troligtvis var i kanonform, och att jag skulle hänga med utan problem.

Man blir nästan rörd över vilket trevligt gäng man snubblat på. Nästa helg blir ska jag vara fullmatad med kolhydrater och ha med mig överflöd av vatten och energikakor. Jag längtar till den dagen jag hänger med i klungan och

jag längtar
till den dagen
då jag tycker fem mil
är en lätt runda.

Agne Berg har fotat, från hemsidan.

mos

Nya utmaningar, nya träningsupplägg, och en helt ny mosighet.

Så känns det just nu. Jag har lyckats öka min träningsintensitet avsevärt på sista tiden. Det har blivit markant fler träningspass. Jag tar inte promenader med Kiara utan joggar med henne i stället. Hon tycker väl det är halvbra att inte kunna nosa på saker i lugn och ro, men jag tror jag har fått godkänt med ett minus i kanten, som hundmatte. (Lyckligtvis är det husse som kliver ut i skogen klockan 05.00 på morgonen i hällregnet i en timme, och ser till att både Kiara och Monstertanten får nosa där det ska nosas, och att de får bita på de pinnar som måste bitas på, och kissa på de kissplatser som ännu är omärkta. Jag ska bli bättre på att hjälpa till med morgonpromenaderna, jag också...)

Nåja. Simningen försöker jag klämma in tre dagar i veckan. Joggingen likaså. Utöver dessa sammanlagda sex pass försöker jag spinna med de goa pensionärerna på Gävle Cykelamatörer på söndagar. Det är sammanlagt sju pass i veckan där jag klämmer ihop två pass på söndagarna och vilar ut på torsdagar. Och givetvis kompenserar jag dessa pass genom att alltid äta som en häst.

Min kropp har blivit mosig på ett helt nytt sätt. Till och med själen är mosig. Jag vet ännu inte om det är en skön känsla att vara mosig, eller en känsla jag bör undvika. Jag skulle inte vilja säga att jag är övertränad, men det känns ständigt som om en massör just knådat kroppen sådär befriande smärtsamt så man inte riktigt vet om man ska njuta, eller om man ska örfila massören.

Idag är det i alla fall den efterlängtade vilodagen Torsdag. Jag har ett golv som ska dammsugas och lite tvätt som ska tvättas och lite mat som ska lagas. Jag har varit på hotellkonferens i två dagar och det känns skönt att komma hem igen, trots att jag blivit bortskämd med spa och fina middagar mellan föreläsningarna. Sedan, ikväll, ska hundarna få nosa på allt det där som måste nosas på där ute, och sedan tänkte jag krascha framför TV:n.

Livet är ändå ganska skönt. Eller smärtsamt. Eller bara mosigt.

Pensionärer rules

Det är bra med pensionärer. De har gott om tid och orkar engagera sig. Lasse som har travhästarna i Arbrå, och hans mamma Elna är två praktexempel på oaser av energi och engagemang. Jag längtar ofta dit.

Min siminstruktör Ove är också pensionär. Han deklarerar stolt att varje morgon är en sovmorgon, nu för tiden. Ove hade dessutom tid och lust att följa mig till Gävle Cykelamatörer och presentera mig för de gamla veteranerna som brukar hålla till där ett par dagar i veckan. Gävle Cykelamatörer består av äldre herrar och damer som cyklat vätternrundan åtskilliga gånger, och som nostalgiskt berättade om sommaren 1974 då uppenbarligt oförglömliga cykelturer ägde rum.

Suveränt. Jag fick äta hembakade kakor och en gudomligt god sockerkaka efter cykelpasset, av en snäll tant. En av de äldre herrarna skulle damma av en gammal racer-cykel åt mig att testa, om två veckor också.

Jag stormtrivdes med en gång. Jag ser fram emot att försöka hänga med dem till våren.

I övrigt: Skidorna är rengjorda, ny vallar-tape är fastklistrad. Mina fötter har legat i hett saltvatten, och filats igenom med fotfil. Mina naglar är klippta så korta att det nästan gör ont, och huden är omsorgsfullt insmord i speciell uppmjukande fotsalva. Förra året lossnade en nagel, när jag åkte tjejvasan. Nu har jag lärt mig vikten av att ta hand om min fötter inför en utmaning.

Kul ska det bli!

Ny utmaning

Jag ska börja cykla med Gävle Cykelamatörer. De är ett gäng äldre herrar och damer där ett par stycken passerat 70+. Min instruktör Ove från Gävle Simsällskap hade lite kontakter och har lovat att följa med mig och presentera mig för cykelsällskapet på söndag.

Som jag förstått det så är det ett trevligt gäng, som baserar träningen på gott fika och trevligt umgänge. Och cykling.

"Du får tänka på att många av oss är pensionärer!" sa den cyklist jag blivit ombedd att kontakta.
"Jajjamensan." svarade jag käckt.
"Vi cyklar inte särskilt snabbt, vet du." sa han.
"Det gör inte jag heller."
"Vi börjar med lite lugna turer till våren, då vi oftast åker till något fik och fikar en stund." meddelade han.
"Det låter trevligt." svarade jag.

Sedan blev det tyst en stund.

"Hur lång är den lugna turen till våren, då?" frågade jag.
"De är ganska korta. Man måste ju komma igång lite försiktigt." svarade han.
"Ja, men... hur lång sträcka handlar det om?" frågade jag igen.
"Ja, jag vet inte. Det brukar bli mellan sex till nio mil. Det beror på vilket fik vi ska till." svarade han.

"Sex till nio mil?"
"Ja."
"Öh. Ja. Öhm. Ni kan räkna med mig. Eh. Jag hänger säkert med." svarade jag osäkert, och tittade tvekande på mina arma sköra ben som kommer att bli till mos varje söndag under hela cykelsäsongen.

(SEX TILL NIO MIL?! ÄR DU HELT JÄVLA GALEN!! JAG SKA FAN SLUTA LYSSNA PÅ GUBBAR FÖR DE HAR HELT FÖRVRIDEN VERKLIGHETSUPPFATTNING. JAG SKULLE KUNNA DÖ AV ATT FÖRFLYTTA MIG SEX TILL NIO MIL. PÅ FLÄCKEN. FATTAR NI HUR JOBBIGT DET ÄR?!? JAG KOMMER ATT FÅ MITT ASS KICKED AV ETT GÄNG PENSIONÄRER. ÅHH DENNA SKAM OCH FÖRNEDRING!!!)

Sedan började jag tänka på senaste simträningen. Jag tänkte på hur förunderligt tyst och lugnt det blev i vattnet nu när jag slutat spänna mig och bli anfådd. Nu behöver jag inte hämta andan vid vartannat simtag, simningen är inte längre ett kippande av luft och ett hårt utfrustande av luft i vattnet. Jag kan låta luften fridfullt bubbla ut i små bubblor från näsan och lyssna på alla de dova ljud som hörs under vattenytan, samtidigt som jag ser bassängbottnen fridfullt glida förbi. Jag kan begrunda hur mina händer långsamt paddlar genom det blå vattnet, med ett band av små ljudlösa bubblor efter sig. Jag tar mig fortfarande inte särskilt långt, men längre och längre för varje gång jag tränar.

Det har varit så roligt att lära sig något nytt. Det är så roligt att bli bättre och bättre på något. Att lära sig.

Det kommer att bli kul att bli en bättre cyklist, också.

Keep It Simple, Stupid

Man säger det inom fallskärmshoppning, man säger det inom konditionssporter också: KISS, som står för Keep It Simple, Stupid.

Så jag har gjort det enkelt för mig. I stället för att rehabjogga i veckan, vilket blivit allt mer smärtsamt sista dagarna, så har jag skonat mina knän genom att damma av min gamla motionscykel från år 2001 (som Micke dessutom lagat och pillat ihop till fungerande skick) och försöker att spinna på med mina ben i 40 minuter, i lägsta möjliga motstånd och i högsta möjliga tempo.

Jag hade först planer på att försöka gå med i Friskis & svettis nere i stan, och försöka genomföra några spinningpass i veckan, inför instruktör. Men jag insåg att det är ett rätt så omständigt projekt att betala för passen, ta en bil in till centrum, att passa en tid, att byta om i omklädningsrummet, att gå på själva passet, byta tillbaka kläder, ta bilen hem igen...

Det beslutades att följa reglerna enligt KISS, att hålla det så enkelt som möjligt, och helt enkelt beta av regelbundna spinningpass på gamla knarriga Lotta, som med sin stora breda sadel var redo att ståndaktigt bära de allra fetaste häckarna.

Det är skittråkigt. Att spinna hemma i vardagsrummet framför TV:n måste vara det mest ostimulerande som finns. Ingen frisk luft, utan bara varm fuktig luft som tätnar allt efter ansträngningen. Ingen naturupplevelse. Inget mål att skymta borta vid nästa kurva, utan bara ett gammalt avsnitt av "The Simpsons" som man redan sett. Jag stirrar stint på rpm-mätaren som jag har lovat mig själv inte ska understiga mindre än 90 pedalvarv per minut, och sedan stirrar jag på pulsmätaren och undrar varför jag inte får upp pulsen.

Men jag är som vanligt av min stora övertygelse om att människan är ett vanedjur. Knarrar man på med Gamla Lotta regelbundet i en månads tid, så kommer man att sakna det när man slutar. Det är bara de första inledande försöken som kommer att kännas tråkiga... förhoppningsvis...

Ytterligare en vanlig dag i självförnedringens tecken

Jag tänkte så här: Att cykla till jobbet gör numera ont i mina knän. Att inte cykla till jobbet gör ont i själen, eftersom jag faktiskt lärt mig tycka om att starta dagen med frisk luft i nyllet och vackra höstfärger nu på morgonen.

Efter en ytterligare analys tänkte jag vidare, och kom fram till att det gör mest ont i mina knän när jag trampar i uppförsbacke, i hårt motstånd, och att det knappt känns överhuvudtaget, i övrigt.

Därav föddes den geniala idén fram, samma idé som jag lallat om tidigare: Den förträffliga idén att skaffa skor med små metallmojänger på undersidan, som gör att man kan knäppa fast sina skor i pedalerna. Då kan man ju liksom dra upp pedalerna i stället för att trampa ned pedalerna, i uppförsbackar, och då kanske skona mina arma knän.

Sagt och gjort. Fina silverfärgade Nike-skor har införskaffats, tillsammans med alldeles förträffligt coola cykelpedaler som man kan "klicka fast" skorna i. När vi ändå var igång så inhandlade Micke en vattenflaskehållare med tillhörande vattenflaska till min cykel Bonk, samt en liten cykeldator för 99 kronor. Sedan glänste min Bonk i sin nya prakt (i ungefär femton minuter, innan jag fick punktering, och med humöret på topp så fick jag en snabb lektion i hur man byter däck).

Vart kommer självförnedringen in i bilden, undrar ni då, givetvis.

Vi kan säga så här. Föreställ dig att du är... låt oss säga... en bilist. Föreställ dig att du åker långsamt mot en trafikerad fyrvägskorsning. Klockan har passerat 17.00 och du är på väg hem från jobbet. Framför dig cyklar en cyklist. Det verkar vara en tjej i svart kappa och fina silverglänsande nya skor. Föreställ dig att hon överdrivet långsamt saktar in, med sin blågrå cykel, i god tid innan korsningen. Föreställ dig sedan hur du konstaterar att hon ser lite stressad ut och förvirrat ömsom stirrar på bilarna, och ömsom stirrar på sina fötter. Cykeln stannar, och under lustiga och obegripliga små ryckningar med benen från cyklistens sida, börjar cykeln långsamt falla ned åt vänster. Cyklisten fortsätter med desperata små ryckningar men följer sedan med cykeln platt mitt på vägen. Du inser att ditt körfält nu är blockerat av en hjälplöst sprattlandes cyklist, som ligger över hela ditt körfält. Du stannar bilen, liksom de flesta andra bilar i fyrvägskorsningen gör, i väntan på att den nu rödkindade cyklisten haltande ska kliva ur cykeln från liggande läge. Och du tänker något i stil med: "Vad är det där för jävla idiot, som inte tar emot sig med fötterna?"

Välbefinnande och lidande

Det är lustigt att man tränar så mycket som man gör, ändå. Jag tyckte det var fantastiskt roligt att träna de första 19 kilometrarna jag cyklade mot Fjärdhundra igår, tills jag skulle vända cykeln hemåt igen, och upptäckte att jag blåst medvind hela vägen och nu hade en riktigt bitande motvind de två milen hem. Vinden, som jag tidigare inte alls märkt av, slet i kläderna under ljudligt flapper, motvinden blåste mig i öronen, och någonstans kalkylerade jag möjligheten att gömma min cykel Bonk i ett dike och lifta hem.

Men nej, man pinar sig igenom backe på backe och grimagerar illa över obehaget i benen när energin börjat tryta. Man tar i så cykeln vinglar, för hem måste man ju ändå.

Belöningen kommer ju ändå till slut, när man känner sig aldeles mosig i ben och vader, när man säger några avslutande ord till pojkvännen, och nöjt somnar som en stock.

Dagen efter, idag närmare bestämt, är jag piggare, gladare, och orkar mer.

Som någon slags universal balans där man måste betala välbefinnande med lidande.

Tjejvättern

Så var andra delen av Tjejklassikerns fyra delar genomförd. 9 mil på cykel var ingen större utmaning, och det var inga svårigheter att orka banan runt, men det var ett skönt och trevligt sätt att ägna en lördag på. Jag åkte själv de 22 milen till Motala och trivdes gott i mitt eget sällskap. Det jag var lite orolig över var om jag skulle hitta till Motala utan att köra vilse, men så fort jag lämnat Enköping så var det bara att följa bilarna med damcyklar fastmonterade...

Ju närmare Motala man kom, ju tätare blev karavanen...

Väl i Motala hittade jag en liten enslig plats att parkera på, vid utkanten av mass-parkeringarna, vid en nyslagen äng och strategiskt utplacerade BajaMajor. Jag hade två timmars marginal innan starten och cyklade runt lite i centrala Motala med min Bonk, för att hämta nummerlapp och spana på alla träningsprylar. Sedan blev det choklad och äggmackor innan starten.

Jag kan verkligen konsten att se FULSÖT ut, ibland...

Nu tog jag inte med mig kameran på själva cykelturen. Men det var väldigt varmt väder! Solen gassade på riktigt ordentligt och svetten lackade! Starten började som vanligt med att jag blev omcyklad och hamnade aningens efter, och sedan så gjorde jag min sedvanliga uppryckning, som givetvis ganska snart urartade till ren och agressiv tävlingsinstinkt. Det som gjorde mig mest förbannad var att alla vätskedepåer var någon kilometer avsides och att man förlorade mycket tid av att stå i kö bland alla svettiga tanter och fröknar som pratglatt ville förfäras över solskenet, i väntan på vatten. Nästa år tar jag med mig egen vätska. På grund av den stekande solen så var man ju tvungen att tålmodigt köa i all evighet, eftersom vattnet inte liksom gick att snåla på. Jag försökte påminna mig om att det var ett NÖJESLOPP när jag röd av ilska och ansträngning träffade på dagens fjortonde Trio Med Feta Fröknar som glatt cyklade i bredd och omöjliggjorde omkörning. Min Bonk gick som smord i sommarhettan.

Men annars var det mesta coolt. Små orkestrar och sånggrupper kantades här och var efter vägen. Kossor glodde nyfiket på oss, hästar betade efter ängarna, och hjärtat fick pumpa på i uppförsbackarna samtidigt som nedförsbackarna lovade ren glädje och fritt rullande genom landsbygden. Livet var gott, och jag påmindes om att det är när jag rör på mig, som jag mår som bäst.

Det var skönt att få medalj också, efteråt... I mål efter 4 timmar och 17 minuter.

Fånig solbränna blev det också. Trots Mickes förmaningar om att använda solkräm så... tja, jag tog det bara inte riktigt på allvar...

Och på väg hem så övergick den gassande hettan till hällregn....


JA, jag fick blodad tand om att cykla flera cykellopp...!

Tjejvättern nästa helg

Jag filar på min Bonk

När jag anlände till Micke i fredags så möttes jag av min trogna cykel BONK, med helt nya och fräscha landsvägsdäck! Micke hade köpt mig fina hjul som skulle öka gliden i förhållande till mina tidigare breda terränghjul modell "traktordäck".


Uppenbarligen kom Micke till sans och insåg att han faktiskt skämmer bort mig med småpyssel och service, så jag fick vackert tvätta cykeln på egen hand, och smörja kedjan... Själv är jag inte helt redo för Tjejvättern, eftersom jag cyklat ytterst sparsamt i år, men BONK ÄR REDO!!