Kramen

Jag blev överfallen av en främmande man igår som tog ett stengrepp om mig bakifrån och försökte lyfta mig ur balans. Jag kände mig lätt som en vante och fullständigt hjälplös i ett riktigt järngrepp. Hans grova händer var kopplade runt min midja och jag kände mig helt fastlåst av den avsevärt större, starkare och tyngre mannen, så hårt fastlåst att det nästan inte gick att andas.

Detta skedde under kontrollerade former och en instruktör var inblandad. Mannen arbetade på Gävles Anstalt. Och så började kampen. Riktigt jobbigt blev det och jag blev tidigt anfådd med små pärlor av svett i pannann. Den spontana känslan när någon håller så hårt i ett så stadigt grepp är ju att jag inte kan ta mig ur. Man har knappt lust att ens försöka. Det är ju omöjligt. Det fanns speglar i salen och jag sneglade på mig och tyckte mest jag såg ut som en liten sprattlande halsduk som fladdrade och flaxade på honom när han höll i mig.

Det som verkligen förundrade mig var att det GÅR ta sig lös. Det ÄR möjligt. Man måste bara veta vad man ska göra och hur. Man måste koordinera sina rörelser från fötterna upp till knoppen och använda sig av sina resurser på ett helt nytt sätt efter helt nya förutsättningar. Man måste veta vart man har händerna, fötterna, armbågarna, kroppstyngden och man måste veta när det är dags för att distrahera, överraska och slutligen slå sig lös eller vrida sig ifrån.

Jag slogs av en fullständig känsla av närvaro. Det där hårda greppet om mig och min känsla av litenhet och hjälplöshet rörde inte bara den praktiska uppgiften jag stod inför. Den där övningen berörde andra delar av mig. För det är så där jag mår ibland. Jag känner mig totalt fastlåst och vill inte ens försöka ta mig lös från greppet av relationen, greppet av andra krav som jag försöker leva upp till och greppet av förväntningar som andra har på mig och som jag har på mig själv. Och det greppet är liksom så hårt och de där nävarna känns så solida och omöjliga att ta sig ur att det allt mest känns som om jag bara hänger kvar och sprattlar lite hjälplöst.

Men det går ju att ta sig ur. Om än det inte känns så.

Jag blev så upprymd och explosiv i känslan av att få tillbaka kontrollen när jag slutligen fick ihop perfekt koordination och tyngdpunkt för att köra in en armbåge mot hans ansikte och slå mig fri. Det smällde till på en sekund och jag vrålade till. Kraften kändes så befriande.

"HA! JAG KAN! JAG KAN BRYTA MIG FRI! DÄR FICK DU!!" flinade jag till innan jag insåg att jag fått in en rejäl smäll och att det inte alls var behagligt för "min överfallare" som glodde lite trött på mig och försökte massera tillbaka känseln på höger kind.

Och det är väl så det har blivit i mitt liv också. Jag fann ett grepp och ett tillfälle att slå till och smälla mig ut ur det hårda greppet och jag står nu vid sidan om och förundras över att jag är fri. Samtidigt är det bra för mig med krav och förpliktelser. Jag kan inte fladdra runt som ett löv för vinden och jag trivs med lagoma hårda krav på mig själv. Men kraven ska inte smita åt runt kroppen i ett järngrepp så att jag knappt kan andas.

Kraven ska bara vara där för att hålla mig stabil.

Men inte i ett järngrepp.

Mer som en stadig kram.


.