Att investera rätt

Nu har det gått ett år sedan min första simlektion. Jag minns det solklart.

Visst var jag optimistisk inför träningen men GUD VAD JOBBIGT DET VAR! Det var ju inte bara simträningen som var jobbig utan att TA SIG DIT som var superjobbigt. Jag ville inte vara i vattnet. Jag frös och kände mig omotiverad samtidigt som jag hade lust att fatta själva poängen med det här med att simma. Vattnet kändes obehagligt kallt. Jag kände ingen av instruktörerna eller de andra simmarna. Jag kände mig missmodig i att försöka ta mig fram i vattnet. Jag fick oerhört många kallsupar. Jag klarade inte mina åtaganden. Men det som var absolut värst var att jag inte ville iväg. Samtidigt som jag hade lust att lära mig något nytt så skrek en sida hos mig att jag faktiskt INTE VILLE. Klockan 19.00 var det så gott som läggdags för mig och jag ville inte alls iväg på någon ny utmaning. Jag låg ofta i sängen och kände en stark motvilja.


Kallt kakel mot blöta nakna fötter. Jag hade alltid gåshud vilket alltid gick ut på humöret när jag inväntade att få hoppa i vattnet. Och allt klorvatten som gick genom näsan och frätte bakom ögonen och fick lungorna att nästan vända sig ut och in. Den enorma tröttheten efteråt som var blandad med en upprymdhet över att jag faktiskt klarade en simlektion till. Men det var en ständig känsla av att sjunka. Känslan av att inte fatta. Att inte ha kontroll över kroppen. Men jag försökte driva fram kamplustan och skrev om alla positiva upplevelser i stället.

Idag, ett år senare:
Jag längtar till simträningen. Simningen är en av mina största källor till energi. Ibland är jag lite trött innan jag åker men aldrig så trött som jag var förut. En häftig grej är att kroppen har vant sig vid kylan. Jag fryser inte alls på samma sätt. Jag fryser knappt överhuvudtaget. De gånger jag fryser innan jag hoppar i, så påverkar det inte humöret utan känns helt ok. Jag tänker knappt på det längre. Att hoppa i vattnet är inte längre obehagligt och det överraskar inte kroppen som en chock. Jag känner de flesta som simmar. De flesta är glada att se mig. Jag får glada hälsningar och hejjar på nästan alla.

Jag går inte i nybörjargruppen längre, utan simmar med de erfarna masterssimmarna. Vi börjar känna varandra rätt så väl och det är uppsluppen stämning nu efter sommaruppehållet. Jag ser de nya "nybörjarna" med nostalgi och kommer ihåg hur svårt det var i början.

Tänk att så mycket kan förändras på ett år.

Det känns ungefär som om jag INVESTERAT i simträning under ett år och nu kan ta ut hela kontot och upptäcka att jag har fått mycket högre kvalitet på min fritid efter ett års fritidsinvestering.

Det är häftigt. Och riktigt skönt.


.