Kosten och lasten

Jag har infört en ny matrutin, sedan slutet på Juli. Med ny matrutin menar jag:
Inte äta godis, glass, tårta, muffins, bullar, kladdkaka, chips eller annat sött överhuvudtaget, förutom en helg i månaden.

Alltså: Tre veckors hälsosam mat, en helg sockerfrossa.

Det går riktigt bra. Första sockerfrossan var i slutet av augusti och den blev en mycket stor besvikelse. Jag åkte hem med Micke efter att han deltagit i Sala Silverman, och jag tänkte öppna upp med en festis och en dajm, för att fira att jag äntligen var fri från matrestriktioner.

Festisen var bedrövligt äcklig. Den fastnade i halsen, nästan. Det kändes som att dricka rinnande socker. Sliskigt. Kroppen var avgiftad från socker och det kändes inte alls befriande att dricka upp den där sockerbomben. Dajmen var inte heller någon höjdare. Den smakade illa. Som festisen fast i en annan konsistens. Sliskig.

Lyckligtvis släppte ovanan och efter två timmar hade festisen orsakat ett tillräckligt starkt blodsockerfall för mig att girigt slita i mig dajmen som jag inte kunnat äta upp tidigare under dagen. Men den var inte sådär himmelskt jättegod. Den var bara god. På ett sliskigt sätt. Men helt okej.

Sedan åt jag kladdkaka med glass på kvällen och fick ont i magen och låg i halvkoma och var inte alls särskilt lycklig. Kände mig mest spänd i magen, dåsig och trött.

Det var liksom inte så märkvärdigt det där med kladdkaka, längre.

Nu är jag inne på min tredje vecka utan sötsaker igen. Och det går rätt så bra faktiskt. Förutom en lite nedstämd lördagkväll har jag inte saknat godiset. Dessutom får man liksom andra perspektiv på maten och börjar längta efter andra saker. Exempelvis ljust mjukt polarbröd med jordnötssmör. DET har jag inte förbjudit. Det äter jag på lördagkvällarna. Med ett stort glas mjölk. Gud vad gott. Eller de vita varma pizzabröden man kan få i folie tillsammans med salladen jag beställer på den lokala pizzerian på lördagarna. Det måste vara massor av smält smör i dem. De bröden är ljuvliga. Jag behöver inte ens ha pålägg. Älskar att tugga i mig dem precis som de är.

Någon last måste man ju få ha.

Det är ju liksom en RÄTTIGHET.


.