Lidingöhalvan 2008

Jag kände mig tämligen ointresserad av Lidingöhalvan på 15 kilometer som skulle avverkas idag.Jag var liksom inte sur. Jag var mest bara ointresserad av just DET.

När det var fem minuter kvar till start satt jag inlåst och filosoferade på en baja-maja och tänkte att jag fullständigt struntar i om jag missar starten eller inte. Problemet är ju bara det att alternativet var att stanna kvar i bajamajan och där inne luktade det inte angenämt alls.

Det är ju det här med löpningen och att jag på något vis inte riktigt FATTAR hur man springer smidigt. Men så är den ju en del av Halvklassikern och på något vis så är jag skyldig en väldigt ledsen Katarina från 2007 som hade ett skadat knä att göra något roligt av dagen. Jag missade ju Lidingö Tjejlopp förra året på grund av mitt löparknä och det var inte roligt alls. Jag ville hedra mig själv och min tjurskallighet som inte gav upp förra året.

Någon har varit väldigt lös i magen innan den personen lämnade just denna bajamaja. Och troligen ätit något konstigt. För sådär luktar inte bajs av hälsokost.

Så det var bara att kliva ut ur bajamajan och börja leta sig till rätt startfålla.


Jag hann gå in i startfållan och stretcha lite och gäspa några gånger extra eftersom jag sov i bilen så mycket som möjligt innan, och sedan makade jag mig långsamt iväg bland de sista, efter startskottet.

Det är något speciellt med hösten. Färgerna är vackra. Lidingö är otroligt vackert den här tiden på året. Jag började trampa lite i takt och försöka finna en rytm. Jag bestämde mig för att jag skulle vägra bli ordentligt anfådd för det är bara TRÅKIGT att bli anfådd just nu och TRÅKIGT att få benvärk och jag hade gått hem igen om det inte vore för den vackra himlen och de färgglada löven efter stigarna där jag trängdes med andra löpare. Men det var underhållande att titta på dem. Löven och löparna.

Löparna kom i alla former och färger. Långa, korta, stora, små, tjocka, unga och gamla. Gröna. Röda. Svarta. Blå. Neongula. Löpare med spänstiga steg. Löpare som kröp fram. Löpare som började gå redan efter två kilometer. Tjejer med flätor. Gamlingar med kutiga ryggar som såg sega ut och löpare som likt duracellkaniner flög fram så löven nästan virvlade efter dem. Löpare med enorma vader. Löpare som såg otroligt otränade ut men ändå sprang snabbt. Löpare som såg oerhört atletiska ut men som sprang långsamt. Alla dessa iaktagelser i kombination med frisk luft gjorde mig på riktigt bra humör. Jag bestämde mig för att inte titta på klockan överhuvudtaget utan bara försöka hänga med i gemenskapen och njuta av kroppen i rörelse.

Och njöt gjorde jag. Man behöver inte älska kroppen för att den ska ge tillbaka njutning. Man behöver bara träna den. Jag har inte älskat min kropps prestationer särskilt mycket. Särskilt inte just med löpningen. Men jag har tränat den ändå och märkt framsteg på sista tiden som har glatt mig lite.

Som nu då.

Efter fem kilometer insåg jag att jag hade massor av överskottsenergi och att jag blev sugen på att köra om de där pratiga tanterna och runda damerna. De jag haft framför mig och som joggat i långsam mak. Eller den där gamla pensionären. Honom borde jag väl kunna bränna om? Kinderna blev lite rosiga. Benen ville inte längre jogga i mystempo utan började arbeta som av sig självt. Vädret fortsatte fläkta med frisk luft. Jag trappade upp tempot lite. Jag har ju energi att ta i lite mer i backarna också. Och nedför backarna. Lekfullt rusade jag ned för varje nedförslut och lät stegen öka i intensitet. Hjärtat började slå lite hårdare. Jag blev gladare. Rosigare. Flåsigare.

Efter tio kilometer började mina knän värka. Det gamla löparknäet gjorde sig påmind. Jag gick lite och stretchade lite om vartannat, men löplusten hade överrumplat mig och jag kände hela tiden suget och glädjen i att hinna ifatt någon annan löpare. Och andra löpare fanns det gott om.

Så jag började rusa. Göra någon slags fartlek. Göra små intervaller. Dra ifrån med tempot och sedan återhämta mig. Stanna och stretcha lite. Gas och broms. Gas och broms. Leka och pyssla. När det var 2 kilometer kvar kände jag mig lite besviken. Snart är det roliga slut. Jag höll igen lite för att spara på den där allra sista karamellen. Slutspurten inför all publik. Jag kortade stegen och njöt en sista gång av vädret och luften, tog mig an lite mysjogging ett tag för att hämta andan. Kattis som startat i loppet, men 20 minuter efter mig, susade förbi och efter att hon försvunnit bakom kröken och jag hörde högtalarna kände jag att NU. Nu sträcker jag ut. Nu är jag utvilad. Nu länger jag på stegen och drar ur mig den sista energin. Nu slutar jag jogga och flyger en stund i stället.

Och det gjorde jag.

Det var helt underbart. Ett tätt led av tålmodig publik som stod och huttrade och letade efter någon de kände kantade sista vägen mot mål. Till ljudet av småprat och några tafatta applåder från en publik som redan sett otaliga målgångar så var jag i mina egna ögon Dagens Vinnare och lyfte med spänstiga steg över ängen.

Det är kul ändå. Det är omöjligt att delta i ett lopp utan att ha roligt. Det är riktigt besynnerligt och konstigt men man blir så otroligt glad när man uppnår en målgång och passerar mållinjen.

Oavsett tid. Oavsett andra omständigheter. Oavsett vad som händer i den andra världen där utanför målfållan.

Och nu har jag gjort det. Jag har gjort Klassikerhalvan. Jag har fullföljt ett Halvt Vasalopp. En halv vätternrunda. Ett halvt vansbrosim. Ett halvt Lidingölopp. Jag har kommit ytterligare en bit inför målet att uppnå En Svensk Klassiker.

Och tiden blev inte så tokig. 1 timme och 35 minuter. Det kan bara bli bättre...



.