Livsmönster

Jag vet inte riktigt hur länge det har pågått men jag ser ett visst mönster som ganska tydligt följt mig genom livet. Det livsmönstret går ut på att jag faller och reser mig igen. Och faller. Och reser mig. Och faller. Och reser mig. Jag menar inte att jag är otursförföljd eller att det är mer synd om mig än vad det är om andra men det finns liksom vissa minor som många har vett att undvika som jag helt sonika bara rusar på.

Det är ungefär som om jag saknar sunt förnuft och kör på rakt fram som en radiostyrd bil som hakat upp sig och bumpar rakt in i väggen och ändå bara fortsätter att entusiastiskt köra rakt fram det snabbaste som går och fortsätter banka in i saker. Jag är en radiostyrd bil som inte ens är STYRD men ändå har fullt batteri så blomkrukor välter, katten blir rädd, skivor blir repade, smuts sprids över golvet och saker blir allt mer kaosartade.

Så då faller jag. Jag faller för att jag totalpajar mina knän när jag tränat för mycket. Jag faller för att jag släppt allt jag har för att flytta ihop med en man i en relation som inte fungerat. Jag har fallit för att jobbet går åt helvete (gud ske lov så fungerar DETTA arbete!). Jag har även helt sonika fallit i bokstavlig mening mot marken i 200 kilometer i timmen och upptäckt att det bara är 600 meter kvar till marken och att jag glömt dra min fallskärm (Ja. Det har hänt i verkligheten. Jag höll på att bli portad från fallskärmsklubben den gången.).

Alltså... jag snubblar mig genom livet. Jag plaskar mig hjälpöst genom simlektioner och snubblar klumpigt genom löparspår, jag faller av cykeln och skrapar mina knän, jag är en mycket liten Norrlänning från glesbygden i en mycket stor värld och det leder till uppenbarligen till bekymmer. Och nu har jag separerat från en familj jag tycker väldigt mycket om.

Men grejen är ju den, att... jag behöver inte längre oroa mig för att jag inte RESER mig längre. Det går liksom på automatik. Glömmer man av att bromsa in fallskärmen och upptäcker sig själv ha landat i medvind och tumlat runt i linorna och fått både grus och gräs i munnen så reser man sig fort som fan och vinkar till åskådarna och den oroliga hoppledaren så de förstår att man är okej och inte ringer till en ambulans.

För inget är brutet. Kan man stå på benen så är dom hela.

Och då är man okej.

Och mina ben är hela. Jag står upp. Jag går till jobbet.

Då är man okej.

Så är det bara.



.