Jag har lagat maten, och ätit upp min portion. Han kommer en halvtimme senare, fräsch och pigg efter joggingturen. Jag tittar ut, det regnar och är någon plusgrad. Han går glatt in i duschen och säger att maten luktar gott, i förbifarten. Utanför huset viner snålblåst och totalt mörker.
Jag har ätit för mycket och känner mig jäst och trött. Jag skulle vilja somna. Nyheterna har gått på TV:n och jag har just sett några kändisar hoppa banor med hopphästar på Globen Horse Show. Det kittlade i magen på mig, att se vanliga människor hoppa med både vingel och halvbroms och förvirrade tålmodiga hästar som gjorde sitt bästa när de ovana ryttarna ryckte dem i munnen. Jag längtar efter att hoppa.
Sedan kommer han ut ur duschen och gör i ordning en portion mat. Han skiner upp efter första tuggan och berömmer mig generöst för min ungsbakade lax. Jag är trött, samtidigt som jag fryser och har gåshud. Jag vill klä på mig och stoppa in mig under en filt. Men ändå ser man med avund på hur han lyckas se pigg och avslappnad ut, på samma gång. Så jag tittar ännu en gång ut genom fönstret. Det är fortfarande pissväder, blött och blåsigt med ett tunt slipprigt islager efter vägar och stigar.
Jag suckar och går på toaletten, tar överdrivet lång tid att byta om till träningskläder. Huttrar och drar på mig de tunna tunna plaggen. Frågar Kaira om hon vill följa med. Drar på mig pannlampan. Vi beger oss ut i mörkret. Jag måste springa långt ut efter vägkanten för att inte halka omkull. Kiara halkar runt som Bambi på hal is, i perioder.
En kvart senare njuter jag. Kroppen känns bra och någorlunda spänstig. Man springer av sig självt och blicken är koncentrerad på den svaga ljusstrålen på marken som ska avslöja det fläckvis hala underlaget efter vägrenen. Jag ler åt min lilla hund som så självklart alltid följer mig vart jag än går, som aldrig springer bort och som inte behöver kallas in heller. Hon håller sig i närheten och travar troget med mig. Jag tänker på att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer att ha så tur med en framtida hund. Jag kommer aldrig mer att ha så mycket tid med en hund som jag hade med henne under studietiden, jag kommer aldrig att ha en så glad hund som är så angelägen om att vara till lags.
Kiara är sju år, hon har följt mig genom livet under en så lång tid, och när hon dör kommer en stor del av mig att saknas. Hon har haft det mycket bättre än andra hundar i perioder när jag bara levt för henne, och hon har haft det sämre än andra hundar när jag haft huvudet fullt med annat. Ändå så är hon så självklart lojal och älskvärd mot mig. Det känns toppen att hon har fått bo på en och samma plats de senaste 18 månaderna, att hon har en hundkompis hemma, att Micke tittar till dem på luncherna. Det känns bra att vi har nära till skog och mark. Hon har ett klart hyfsat hundliv nu för tiden.
Efter en timme är jag tillbaka igen. Jag kan äntligen identifiera mitt känsloläge med Mickes mix av pigghet och avslappning. Jag är rosig om kinderna och känner mig i bra trim. Kiara ligger så nära mig hon bara kan, när jag varvar ned med lite vatten framför TV:n.
Det blev en bra dag idag.
Friday, January 11, 2008
Wednesday, January 9, 2008
Jag kan, minsann!
Jag har upptäckt att en av de största drivkrafterna i mitt liv de senaste tre åren, har varit att bevisa för andra att jag kan prestera. Det har lett till att jag hamnat i situationer som gett mig helt fantastiska upplevelser. Jag har hoppat från flygplan, och lärt mig tycka om det. Jag har suttit till 04.00 på nätterna utöver mitt heltidsjobb, för att ta min universitetsexamen. Jag har sprungit och motionerat och förbättrat min fysiska hälsa avsevärt, jag har utmanat mina egna tillkortakommanden och visat att jag KAN springa ett halvmarathon, jag KAN lära mig crawla, jag ÄR INTE EN SÅDAN SOM GER UPP.
Så i det stora hela så har denna strävan att bevisa att jag kan saker, varit mer av en välsignelse än en förbannelse.
Det som förvirrar mig är att jag inte är säker på att det jag presterar verkligen är vad jag vill. Jag behöver kanske inte ha tajtaste häcken, bästa arbetet eller största hängivenheten till stora utmaningar. Visserligen är det ju en vilja som motiverar till mina utmaningar, men det kanske finns en annan vilja under ytan som är helt oberoende av att andra ska tycka att jag är en cool tjej.
Det skulle vara dumt om jag gick miste om den andra viljan.
Den under ytan.
Så i det stora hela så har denna strävan att bevisa att jag kan saker, varit mer av en välsignelse än en förbannelse.
Det som förvirrar mig är att jag inte är säker på att det jag presterar verkligen är vad jag vill. Jag behöver kanske inte ha tajtaste häcken, bästa arbetet eller största hängivenheten till stora utmaningar. Visserligen är det ju en vilja som motiverar till mina utmaningar, men det kanske finns en annan vilja under ytan som är helt oberoende av att andra ska tycka att jag är en cool tjej.
Det skulle vara dumt om jag gick miste om den andra viljan.
Den under ytan.
Tuesday, January 8, 2008
Drömmen
Nu har jag faktiskt bestämt mig. Kanske. Nu har jag faktiskt kanske bestämt mig. Så det så.
I stället för att vela om jag ska fatta beslutet eller inte så bestämmer jag mig för att börja det mödosamma sparandet (som tidigare aldrig blivit av men som jag öppnat ett speciellt konto för, sedan jag var 20 år).
Jag har nämligen så gott som eventuellt bestämt mig för att börja spara ihop pengar till en häst.
Kanske.
Jag tror det blir en häst som jag vill träna och förhoppningsvis tävla distans med.(Distans är marathonlöpning till häst) Jag ska stå emot den där knuten i magen som ilsket skriker: "Det är slöseri med pengar! Hur ska du ha TID med en häst? Hur ska du ORKA med en häst?!" Jag ska djärvt möta den inre rösten som gnäller "Men all din konditonsträning då?! Är du en sådan som GER UPP?!?" utan jag ska tjurigt och målmedvetet sätta in en summa pengar varje månad på mitt SPARKONTO som jag en gång satte upp år 2001 med förvissningen om att jag alltid skulle vara en hästtjej. På den tiden fanns det ingen inre röst som nöp mig i låret och sa "Du inser väl hur mycket muskler du kommer att tappa om du börjar rida i stället för att springa själv?". På den tiden fanns det ingen inre röst som påpekade för mig att jag var för trött efter arbetsdagarna.
På den tiden fanns det ingen inre röst som tyckte att pengar är för viktiga för att flaxa iväg för hyreskostnader, hovvårdskostnader, och matkonstnader på en kuse.
På den tiden fanns det ingen röst som sa att hästar inte har plats i livet när man ska bilda familj och sköta sina vardagliga åtaganden.
Sedan kanske den rösten har rätt, och det kanske är jag som har fel. Men i väntan på att jag ska utröna om drömmen är värd att satsa på, eller inte, så ska jag
jävlariminsjälbannemig
sätta in pengar på mitt SPARKONTO.
I stället för att vela om jag ska fatta beslutet eller inte så bestämmer jag mig för att börja det mödosamma sparandet (som tidigare aldrig blivit av men som jag öppnat ett speciellt konto för, sedan jag var 20 år).
Jag har nämligen så gott som eventuellt bestämt mig för att börja spara ihop pengar till en häst.
Kanske.
Jag tror det blir en häst som jag vill träna och förhoppningsvis tävla distans med.(Distans är marathonlöpning till häst) Jag ska stå emot den där knuten i magen som ilsket skriker: "Det är slöseri med pengar! Hur ska du ha TID med en häst? Hur ska du ORKA med en häst?!" Jag ska djärvt möta den inre rösten som gnäller "Men all din konditonsträning då?! Är du en sådan som GER UPP?!?" utan jag ska tjurigt och målmedvetet sätta in en summa pengar varje månad på mitt SPARKONTO som jag en gång satte upp år 2001 med förvissningen om att jag alltid skulle vara en hästtjej. På den tiden fanns det ingen inre röst som nöp mig i låret och sa "Du inser väl hur mycket muskler du kommer att tappa om du börjar rida i stället för att springa själv?". På den tiden fanns det ingen inre röst som påpekade för mig att jag var för trött efter arbetsdagarna.
På den tiden fanns det ingen inre röst som tyckte att pengar är för viktiga för att flaxa iväg för hyreskostnader, hovvårdskostnader, och matkonstnader på en kuse.
På den tiden fanns det ingen röst som sa att hästar inte har plats i livet när man ska bilda familj och sköta sina vardagliga åtaganden.
Sedan kanske den rösten har rätt, och det kanske är jag som har fel. Men i väntan på att jag ska utröna om drömmen är värd att satsa på, eller inte, så ska jag
jävlariminsjälbannemig
sätta in pengar på mitt SPARKONTO.
Sunday, January 6, 2008
Drottning Kristina
Jag läste om drottning Kristina i helgen. Hon föddes på 1600-talet och var regerande drottning i sverige, ett par år. Jag blir alltid lite uppslukad av historieskildringar, och särskilt av hennes liv.
Hennes mamma Eleonora av Brandenburg hade svårt att komma över Kristinas pappas död Gustav II Adolf, så till den grad att hon verkade ha dragit på sig ovanan att smyga ned till sin avlidne makes kista och hålla liket i handen, alternativt krypa ned i kistan. När två år hade gått, och modern fortsatte med denna ovana att krypa ner hos det allt mer sönderruttnade liket, så beslutades kistan att vaktas av vakter, för att förhindra detta olustiga beteende från modern. Dessutom verkar uppgifter tyda på att Kristina fick höra att hon både var ful och av fel kön från modern. Kristina visade sig bli en liten dam på 150 cm och oproportionsenligt stor näsa och stora ögon, och tja... resultatet verkade bli en mycket intelligent och driftig Kristina, men med en djup rastlöshet och oro.
Hela hennes historia verkar färgas av en intelligens, driftighet och kreativitet, men det tog sig mest i uttryck genom ständiga försök att finna sin identitet någon annanstans. Hon abdikerade från svenska kungakronan när hon var 28 år, sedan konverterade hon från att vara protestant, till att vara katolik. Detta var ett mycket stort tabu, och idag skulle det väcka ungefär lika mycket tumult som om prinsessan Viktoria idag skulle bestämma sig för att bli sverigedemokrat. Kristina bodde i rom och flängde runt outtröttligt på olika orter och tillfälliga boplatser. Hon ville bli bemött som en monark, skicklig politiker och strålande ryttare. Eftersom hon var av fel kön, och alltmer vidlyftig i sina planer (typ ta över kungadömet i Polen, återta platsen som drottning i Sverige)så tappade hon allt mer respekt för dem hon varit som mest inflytesrik bland. Hennes liv var extremt väldokumenterat för hon skrev dagarna igenom, i timmar. Mest brev, men även delar ur en aldrig fullbordad självbiografi.
Hon förblev oskuld livet ut, och hon hävdade att hon aldrig skulle underkasta sig en man. Hon rörde sig med allt mer manliga maneér och rörelsemönster, och den enda som fick henne att klä sig kvinnligt och bete sig riktigt feminint var kardinalen Decio Azzolino. Azzolino ville uppenbarligen inte ha den stornästa korta rastlösa kvinnan med lätt storhetsvansinne, mer än som käraste vän.
Det både kittlar och lugnar mig, att alla vi människor måste tackla det här som kallas livet, och att vi har varit tvungna att försöka tackla det i alla tider. 20 mil härifrån, för ca 400 år sedan, så levde en annan tjej i min ålder här i krokarna. Hon andades samma luft, såg likadana träd och fåglar, och precis som jag, trivdes hon på hästryggen.
Hennes mamma Eleonora av Brandenburg hade svårt att komma över Kristinas pappas död Gustav II Adolf, så till den grad att hon verkade ha dragit på sig ovanan att smyga ned till sin avlidne makes kista och hålla liket i handen, alternativt krypa ned i kistan. När två år hade gått, och modern fortsatte med denna ovana att krypa ner hos det allt mer sönderruttnade liket, så beslutades kistan att vaktas av vakter, för att förhindra detta olustiga beteende från modern. Dessutom verkar uppgifter tyda på att Kristina fick höra att hon både var ful och av fel kön från modern. Kristina visade sig bli en liten dam på 150 cm och oproportionsenligt stor näsa och stora ögon, och tja... resultatet verkade bli en mycket intelligent och driftig Kristina, men med en djup rastlöshet och oro.
Hela hennes historia verkar färgas av en intelligens, driftighet och kreativitet, men det tog sig mest i uttryck genom ständiga försök att finna sin identitet någon annanstans. Hon abdikerade från svenska kungakronan när hon var 28 år, sedan konverterade hon från att vara protestant, till att vara katolik. Detta var ett mycket stort tabu, och idag skulle det väcka ungefär lika mycket tumult som om prinsessan Viktoria idag skulle bestämma sig för att bli sverigedemokrat. Kristina bodde i rom och flängde runt outtröttligt på olika orter och tillfälliga boplatser. Hon ville bli bemött som en monark, skicklig politiker och strålande ryttare. Eftersom hon var av fel kön, och alltmer vidlyftig i sina planer (typ ta över kungadömet i Polen, återta platsen som drottning i Sverige)så tappade hon allt mer respekt för dem hon varit som mest inflytesrik bland. Hennes liv var extremt väldokumenterat för hon skrev dagarna igenom, i timmar. Mest brev, men även delar ur en aldrig fullbordad självbiografi.
Hon förblev oskuld livet ut, och hon hävdade att hon aldrig skulle underkasta sig en man. Hon rörde sig med allt mer manliga maneér och rörelsemönster, och den enda som fick henne att klä sig kvinnligt och bete sig riktigt feminint var kardinalen Decio Azzolino. Azzolino ville uppenbarligen inte ha den stornästa korta rastlösa kvinnan med lätt storhetsvansinne, mer än som käraste vän.
Det både kittlar och lugnar mig, att alla vi människor måste tackla det här som kallas livet, och att vi har varit tvungna att försöka tackla det i alla tider. 20 mil härifrån, för ca 400 år sedan, så levde en annan tjej i min ålder här i krokarna. Hon andades samma luft, såg likadana träd och fåglar, och precis som jag, trivdes hon på hästryggen.
Saturday, January 5, 2008
En ny mening
Egentligen så HAR jag ju inte riktigt tid. Jag försöker simma två gånger i veckan och jogga och spinna. Jag försöker fylla ut min fritid till bredden med aktiviteter, trots att det nya arbetet är aningens krävande och helst driver mig att vilja ligga orörlig under täcket, på fritiden. Försöker man hinna med för mycket på fritiden så tappar man glädjen av att aktivera sig, och det mesta börjar handla om förtvivlade "måsten".
Så rent teoretiskt så sitter jag ju aldrig hemma och undrar vad jag ska sysselsätta mig med, snarare har jag dåligt samvete över att jag inte alltid hinner allt som jag planerat, såsom städning, träning, eller att se till att träffa en god vän.
Rent teoretiskt så har jag inte tid.
Men Friesern Froni har en kolsvart blänkande päls och djupa mörka ögon och trots att hon inte riktigt gör sig varken logisk eller förstådd så längtar jag förtvivlat över att få börja hantera henne. Jag skrittade den stora glada Atlas och agerade sällskap åt skötaren som red Froni, idag. Jag njöt av lukten och hästarna och det kändes inte som om jag inte hanterat hästar på över ett år. Någonstans har jag tröttnat på konstiga dressyrrytare med underliga krav, men Fronis skötare är verkligen en supertrevlig tjej, trots sitt envetna dressyrintresse. När jag pratar med henne inser jag att jag inte ska lämna mitt intresse för hästar, och när jag pratar med henne så kommer jag ihåg att även jag var en "dressyrtjej" en gång i tiden, att även jag har genomfört en samlad dans med en musklad häst, och älskat det.
Jag längtar efter att få fortsätta. Jag längtar efter att återuppta intresset. En eller två dagar i veckan får jag mer än gärna sköta Froni, bara vi börjat komma överrens först. Det ska bli härligt!
Och tiden..? Tja, man får väl armbåga in henne mitt bland simpass och joggingpass och cykelpass... på något vis ska det väl gå...
Så rent teoretiskt så sitter jag ju aldrig hemma och undrar vad jag ska sysselsätta mig med, snarare har jag dåligt samvete över att jag inte alltid hinner allt som jag planerat, såsom städning, träning, eller att se till att träffa en god vän.
Rent teoretiskt så har jag inte tid.
Men Friesern Froni har en kolsvart blänkande päls och djupa mörka ögon och trots att hon inte riktigt gör sig varken logisk eller förstådd så längtar jag förtvivlat över att få börja hantera henne. Jag skrittade den stora glada Atlas och agerade sällskap åt skötaren som red Froni, idag. Jag njöt av lukten och hästarna och det kändes inte som om jag inte hanterat hästar på över ett år. Någonstans har jag tröttnat på konstiga dressyrrytare med underliga krav, men Fronis skötare är verkligen en supertrevlig tjej, trots sitt envetna dressyrintresse. När jag pratar med henne inser jag att jag inte ska lämna mitt intresse för hästar, och när jag pratar med henne så kommer jag ihåg att även jag var en "dressyrtjej" en gång i tiden, att även jag har genomfört en samlad dans med en musklad häst, och älskat det.
Jag längtar efter att få fortsätta. Jag längtar efter att återuppta intresset. En eller två dagar i veckan får jag mer än gärna sköta Froni, bara vi börjat komma överrens först. Det ska bli härligt!
Och tiden..? Tja, man får väl armbåga in henne mitt bland simpass och joggingpass och cykelpass... på något vis ska det väl gå...
Wednesday, January 2, 2008
Träningen i December
Summering av December månads träning.
Under December månad har jag aktiverat mig sammanlagt ca 20,5 timmar.
(2 timmar mer än förra månaden, vilket är lite överraskande eftersom jag tog en veckas totalvila den här månaden)
Promenader: 5 tillfällen, 8,5 timmar.
Spinning: 5 tillfällen 4 timmar.
Simning: 3 tillfällen, 3,5 timmar
Jogging: 5 tillfällen, ca 3,5 timmar.
Ridning: 1 tillfälle, 1 timme.
Haleluja! Mitt liv kretsar inte längre kring mina knän! Ahh vad underbart att inte ständigt tänka på, ta hänsyn till, och beklaga sig över dessa små onda kroppsdelar. Det känns lite fortfarande, men nu är det verkligen inte på den nivån att jag behöver beklaga mig över det, utan enbart anpassa mig. Nästa säsong är full av förväntningar, och om än jag inte vågar prova ett marathon, så kommer jag definitivt att se om knäna håller för en halvmara. Att bli bra igen är en underbar avslutning på året.
SUMMERING FÖR HELA ÅRET:
Jag har gått på 110 promenader och vandringar.
Jag har cyklat/spinnat 70 gånger.
Jag har joggat 69 gånger.
Jag har simmat 27 gånger.
Jag har styrketränat 34 gånger.
Jag har åkt längdskidor 14 gånger.
I övrigt så har jag ägnat enstaka gånger åt duathlon, triathlon, ridning, terrängcykling, rollerblades och pingis. Allt som allt så har jag lagt ned 358,5 timmar på att röra på mig.
VAD HAR JAG KOMMIT FRAM TILL, DÅ?
Jag har kommit fram till att man måste träna på att träna.
Årest smartaste beslut: Jag har också kommit fram till att årets smartaste beslut var att anmäla mig på Tjejvasan trots att jag inte var så motiverad, utan bara ville finna en anledning att försöka komma igång och röra på mig.
Årets prestation: Det är enormt jobbigt att komma igång och tvinga upp kroppen från en bekväm soffa och man måste tvinga upp sig gång efter gång, månad efter månad, innan det börjar flyta på bättre. Sedan blir det lättare och lättare.
Årets taktik: Att skriva ned vad man gör och sätta upp sina aktiviteter som en offentlig handling har faktiskt fungerat bra. Man tvingas vara ärlig och ibland har jag pinat mig ut för att det ska se någorlunda bra ut på bloggen. Konstigt nog. Tror inte en själ bryr sig om min träningsmängd, men man kan ju alltid inbilla sig.
Årets morot: Att hitta någon jämbördig att tävla mot är guld värt! Kattis har jag inte följt på joggingspåret så många gånger, men hon är helt perfekt. Hon är precis liite bättre på allt, precis så lagomt för att jag ska få blodad tand och vilja komma ikapp. Inte bara på löpningstider, utan även på piggelino där vi registrerar hur många timmar vi aktiverar oss. Tack för det här året!
Sedan nådde jag inte mina mål för i år. Mina mål var att klara Tjejklassikern, och att aktivera mig minst en timme om dagen. Med mina tre utförda delmoment i Tjejklassikern, och med mina 358,5 aktiverade timmar detta år, så är jag faktiskt ändå nöjd med att jag kom ganska nära.
Nu väntar ett spännade 2008.
Jag har gett upp mina tankar om att ta en Tjejklassiker just nu.
Siktet är däremot inställt på att försöka genomföra Klassikerhalvan. Varesig jag klarar det eller inte, så hoppas jag på att ha lika roligt i år som förra året!
Under December månad har jag aktiverat mig sammanlagt ca 20,5 timmar.
(2 timmar mer än förra månaden, vilket är lite överraskande eftersom jag tog en veckas totalvila den här månaden)
Promenader: 5 tillfällen, 8,5 timmar.
Spinning: 5 tillfällen 4 timmar.
Simning: 3 tillfällen, 3,5 timmar
Jogging: 5 tillfällen, ca 3,5 timmar.
Ridning: 1 tillfälle, 1 timme.
Haleluja! Mitt liv kretsar inte längre kring mina knän! Ahh vad underbart att inte ständigt tänka på, ta hänsyn till, och beklaga sig över dessa små onda kroppsdelar. Det känns lite fortfarande, men nu är det verkligen inte på den nivån att jag behöver beklaga mig över det, utan enbart anpassa mig. Nästa säsong är full av förväntningar, och om än jag inte vågar prova ett marathon, så kommer jag definitivt att se om knäna håller för en halvmara. Att bli bra igen är en underbar avslutning på året.
SUMMERING FÖR HELA ÅRET:
Jag har gått på 110 promenader och vandringar.
Jag har cyklat/spinnat 70 gånger.
Jag har joggat 69 gånger.
Jag har simmat 27 gånger.
Jag har styrketränat 34 gånger.
Jag har åkt längdskidor 14 gånger.
I övrigt så har jag ägnat enstaka gånger åt duathlon, triathlon, ridning, terrängcykling, rollerblades och pingis. Allt som allt så har jag lagt ned 358,5 timmar på att röra på mig.
VAD HAR JAG KOMMIT FRAM TILL, DÅ?
Jag har kommit fram till att man måste träna på att träna.
Årest smartaste beslut: Jag har också kommit fram till att årets smartaste beslut var att anmäla mig på Tjejvasan trots att jag inte var så motiverad, utan bara ville finna en anledning att försöka komma igång och röra på mig.
Årets prestation: Det är enormt jobbigt att komma igång och tvinga upp kroppen från en bekväm soffa och man måste tvinga upp sig gång efter gång, månad efter månad, innan det börjar flyta på bättre. Sedan blir det lättare och lättare.
Årets taktik: Att skriva ned vad man gör och sätta upp sina aktiviteter som en offentlig handling har faktiskt fungerat bra. Man tvingas vara ärlig och ibland har jag pinat mig ut för att det ska se någorlunda bra ut på bloggen. Konstigt nog. Tror inte en själ bryr sig om min träningsmängd, men man kan ju alltid inbilla sig.
Årets morot: Att hitta någon jämbördig att tävla mot är guld värt! Kattis har jag inte följt på joggingspåret så många gånger, men hon är helt perfekt. Hon är precis liite bättre på allt, precis så lagomt för att jag ska få blodad tand och vilja komma ikapp. Inte bara på löpningstider, utan även på piggelino där vi registrerar hur många timmar vi aktiverar oss. Tack för det här året!
Sedan nådde jag inte mina mål för i år. Mina mål var att klara Tjejklassikern, och att aktivera mig minst en timme om dagen. Med mina tre utförda delmoment i Tjejklassikern, och med mina 358,5 aktiverade timmar detta år, så är jag faktiskt ändå nöjd med att jag kom ganska nära.
Nu väntar ett spännade 2008.
Jag har gett upp mina tankar om att ta en Tjejklassiker just nu.
Siktet är däremot inställt på att försöka genomföra Klassikerhalvan. Varesig jag klarar det eller inte, så hoppas jag på att ha lika roligt i år som förra året!
Tuesday, January 1, 2008
Blötsnö
Jag försökte faktiskt låta bli henne. Hon heter Froni och är av en rätt så annorlunda hästras, nämligen en Frieser. Det betyder att hon är en där ståtliga dyra typen av häst som för sig med högt huvud och höga benlyft, en sådan där som man aldrig någonsin kommer att ha råd att ha själv, så tillvida man inte vinner på bingolotto. Hon har just flyttat in, och ska bo ett år i Mackmyra några kilometer härifrån, och tjejen som sköter henne har vid två tidigare tillfällen nämnt att jag är mer än välkommen att hjälpa till.
Jag har liksom värjt mig lite och skruvat lite på mig. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över att jag blev tvungen att lämna min favorittravare Ragnar för ett och etthalvt år sedan, blödig som jag är. Jag tyckte även att den stora bastanta brukshästen Atlas fyllde sin funktion på ridturen i december. Friesern Froni har mest gett ett lite introvert intryck de gånger jag sett henne. Man vet liksom inte om hennes blick har sökt sig långt bort i fjärran, eller om den stannat inne hos henne själv. HÄR är hon i alla fall inte.
Sedan råkade skötaren säga de där magiska orden som automatiskt och oåterkalleligt gör mig till slav under situationen och som får mig att automatiskt och utan eftertanke lyda minsta vink.
"Jag behöver hjälp." sa hon, och förklarade att Froni betedde sig osäkert, och nästan rent av lite farligt. Och innan jag visste ordet av så stod jag förståss otåligt och trampade i farstun, och väntade på att få skjuts till stallet, av skötaren. Ivrig att få vara till nytta, ivrig att damma av mina gamla hästkunskaper från de lynniga, missförstådda, och agressiva hästarna från tonårstiden. Ivrig att få vara TILL HJÄLP.
Nej, Froni var inte riktigt i sin fulla dyra hästprakt. Hon var rätt så förvirrad över hela situationen. Över att ha flyttat och bytt hästflock och skötare. Den intelligenta och vackra frieserhästen är känd för att vara en trogen enmanshäst, och jag misstänkte att hon uppfyllde sitt rykte. Att flytta hade inte alls varit enkelt, för henne. Dessutom litade hon inte på att skötaren var en bra ledare och den nya miljön skrämde skiten ur henne. Hon blev spänd som en stålfjäder och var redo att fly, men olyckligt medveten om att tyglarna hindrade henne. Hon blev som en laddad kolsyreflaska och lyckligtvis var jag ganska säker på vad hon behövde för att kunna slappna av. Lugn och ro. Långa tråkiga pauser. Många stopp som gav henne tid att slappna och begrunda miljön. Hon behövde bara tid. Hon behövde inte den vanliga släggan av fast hand, bestämt ledarskap, och tydlig signaler. Bara vanlig hederlig tid.
Vi tömkörde henne lite i blötsnön. Det blev några mindre bocksprång och några bakutslag. Men ändå rätt så kontrollerat. Mot slutet av promenaden/tömkörningen så verkade Froni åtminstone vara vid någorlunda gott mod. Vi hade gått ca 200 meter på 20 minuter, och hon hade hunnit bekanta sig med både miljön och vi omkring henne.
Dessvärre så hann jag fastna för henne, på den tiden. Jag råkade titta ett par gånger i de där mörka stora hästögonen som på något vis alltid verkar rymma generationer av visdom och godhet. Jag längtar lite efter att få se henne igen. Hennes skötare verkar också vara en kanontjej som verkligen skulle tycka det vore trevligt om jag var där.
Jag kanske besöker henne någon gång till... och jag kanske åker förbi den där hästaffären, och köper lite ridkläder..
Jag har liksom värjt mig lite och skruvat lite på mig. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över att jag blev tvungen att lämna min favorittravare Ragnar för ett och etthalvt år sedan, blödig som jag är. Jag tyckte även att den stora bastanta brukshästen Atlas fyllde sin funktion på ridturen i december. Friesern Froni har mest gett ett lite introvert intryck de gånger jag sett henne. Man vet liksom inte om hennes blick har sökt sig långt bort i fjärran, eller om den stannat inne hos henne själv. HÄR är hon i alla fall inte.
Sedan råkade skötaren säga de där magiska orden som automatiskt och oåterkalleligt gör mig till slav under situationen och som får mig att automatiskt och utan eftertanke lyda minsta vink.
"Jag behöver hjälp." sa hon, och förklarade att Froni betedde sig osäkert, och nästan rent av lite farligt. Och innan jag visste ordet av så stod jag förståss otåligt och trampade i farstun, och väntade på att få skjuts till stallet, av skötaren. Ivrig att få vara till nytta, ivrig att damma av mina gamla hästkunskaper från de lynniga, missförstådda, och agressiva hästarna från tonårstiden. Ivrig att få vara TILL HJÄLP.
Nej, Froni var inte riktigt i sin fulla dyra hästprakt. Hon var rätt så förvirrad över hela situationen. Över att ha flyttat och bytt hästflock och skötare. Den intelligenta och vackra frieserhästen är känd för att vara en trogen enmanshäst, och jag misstänkte att hon uppfyllde sitt rykte. Att flytta hade inte alls varit enkelt, för henne. Dessutom litade hon inte på att skötaren var en bra ledare och den nya miljön skrämde skiten ur henne. Hon blev spänd som en stålfjäder och var redo att fly, men olyckligt medveten om att tyglarna hindrade henne. Hon blev som en laddad kolsyreflaska och lyckligtvis var jag ganska säker på vad hon behövde för att kunna slappna av. Lugn och ro. Långa tråkiga pauser. Många stopp som gav henne tid att slappna och begrunda miljön. Hon behövde bara tid. Hon behövde inte den vanliga släggan av fast hand, bestämt ledarskap, och tydlig signaler. Bara vanlig hederlig tid.
Vi tömkörde henne lite i blötsnön. Det blev några mindre bocksprång och några bakutslag. Men ändå rätt så kontrollerat. Mot slutet av promenaden/tömkörningen så verkade Froni åtminstone vara vid någorlunda gott mod. Vi hade gått ca 200 meter på 20 minuter, och hon hade hunnit bekanta sig med både miljön och vi omkring henne.
Dessvärre så hann jag fastna för henne, på den tiden. Jag råkade titta ett par gånger i de där mörka stora hästögonen som på något vis alltid verkar rymma generationer av visdom och godhet. Jag längtar lite efter att få se henne igen. Hennes skötare verkar också vara en kanontjej som verkligen skulle tycka det vore trevligt om jag var där.
Jag kanske besöker henne någon gång till... och jag kanske åker förbi den där hästaffären, och köper lite ridkläder..
Subscribe to:
Posts (Atom)
