Jag kan, minsann!

Jag har upptäckt att en av de största drivkrafterna i mitt liv de senaste tre åren, har varit att bevisa för andra att jag kan prestera. Det har lett till att jag hamnat i situationer som gett mig helt fantastiska upplevelser. Jag har hoppat från flygplan, och lärt mig tycka om det. Jag har suttit till 04.00 på nätterna utöver mitt heltidsjobb, för att ta min universitetsexamen. Jag har sprungit och motionerat och förbättrat min fysiska hälsa avsevärt, jag har utmanat mina egna tillkortakommanden och visat att jag KAN springa ett halvmarathon, jag KAN lära mig crawla, jag ÄR INTE EN SÅDAN SOM GER UPP.

Så i det stora hela så har denna strävan att bevisa att jag kan saker, varit mer av en välsignelse än en förbannelse.

Det som förvirrar mig är att jag inte är säker på att det jag presterar verkligen är vad jag vill. Jag behöver kanske inte ha tajtaste häcken, bästa arbetet eller största hängivenheten till stora utmaningar. Visserligen är det ju en vilja som motiverar till mina utmaningar, men det kanske finns en annan vilja under ytan som är helt oberoende av att andra ska tycka att jag är en cool tjej.

Det skulle vara dumt om jag gick miste om den andra viljan.

Den under ytan.