Blötsnö

Jag försökte faktiskt låta bli henne. Hon heter Froni och är av en rätt så annorlunda hästras, nämligen en Frieser. Det betyder att hon är en där ståtliga dyra typen av häst som för sig med högt huvud och höga benlyft, en sådan där som man aldrig någonsin kommer att ha råd att ha själv, så tillvida man inte vinner på bingolotto. Hon har just flyttat in, och ska bo ett år i Mackmyra några kilometer härifrån, och tjejen som sköter henne har vid två tidigare tillfällen nämnt att jag är mer än välkommen att hjälpa till.

Jag har liksom värjt mig lite och skruvat lite på mig. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över att jag blev tvungen att lämna min favorittravare Ragnar för ett och etthalvt år sedan, blödig som jag är. Jag tyckte även att den stora bastanta brukshästen Atlas fyllde sin funktion på ridturen i december. Friesern Froni har mest gett ett lite introvert intryck de gånger jag sett henne. Man vet liksom inte om hennes blick har sökt sig långt bort i fjärran, eller om den stannat inne hos henne själv. HÄR är hon i alla fall inte.

Sedan råkade skötaren säga de där magiska orden som automatiskt och oåterkalleligt gör mig till slav under situationen och som får mig att automatiskt och utan eftertanke lyda minsta vink.
"Jag behöver hjälp." sa hon, och förklarade att Froni betedde sig osäkert, och nästan rent av lite farligt. Och innan jag visste ordet av så stod jag förståss otåligt och trampade i farstun, och väntade på att få skjuts till stallet, av skötaren. Ivrig att få vara till nytta, ivrig att damma av mina gamla hästkunskaper från de lynniga, missförstådda, och agressiva hästarna från tonårstiden. Ivrig att få vara TILL HJÄLP.

Nej, Froni var inte riktigt i sin fulla dyra hästprakt. Hon var rätt så förvirrad över hela situationen. Över att ha flyttat och bytt hästflock och skötare. Den intelligenta och vackra frieserhästen är känd för att vara en trogen enmanshäst, och jag misstänkte att hon uppfyllde sitt rykte. Att flytta hade inte alls varit enkelt, för henne. Dessutom litade hon inte på att skötaren var en bra ledare och den nya miljön skrämde skiten ur henne. Hon blev spänd som en stålfjäder och var redo att fly, men olyckligt medveten om att tyglarna hindrade henne. Hon blev som en laddad kolsyreflaska och lyckligtvis var jag ganska säker på vad hon behövde för att kunna slappna av. Lugn och ro. Långa tråkiga pauser. Många stopp som gav henne tid att slappna och begrunda miljön. Hon behövde bara tid. Hon behövde inte den vanliga släggan av fast hand, bestämt ledarskap, och tydlig signaler. Bara vanlig hederlig tid.

Vi tömkörde henne lite i blötsnön. Det blev några mindre bocksprång och några bakutslag. Men ändå rätt så kontrollerat. Mot slutet av promenaden/tömkörningen så verkade Froni åtminstone vara vid någorlunda gott mod. Vi hade gått ca 200 meter på 20 minuter, och hon hade hunnit bekanta sig med både miljön och vi omkring henne.

Dessvärre så hann jag fastna för henne, på den tiden. Jag råkade titta ett par gånger i de där mörka stora hästögonen som på något vis alltid verkar rymma generationer av visdom och godhet. Jag längtar lite efter att få se henne igen. Hennes skötare verkar också vara en kanontjej som verkligen skulle tycka det vore trevligt om jag var där.

Jag kanske besöker henne någon gång till... och jag kanske åker förbi den där hästaffären, och köper lite ridkläder..