Jag läste om drottning Kristina i helgen. Hon föddes på 1600-talet och var regerande drottning i sverige, ett par år. Jag blir alltid lite uppslukad av historieskildringar, och särskilt av hennes liv.
Hennes mamma Eleonora av Brandenburg hade svårt att komma över Kristinas pappas död Gustav II Adolf, så till den grad att hon verkade ha dragit på sig ovanan att smyga ned till sin avlidne makes kista och hålla liket i handen, alternativt krypa ned i kistan. När två år hade gått, och modern fortsatte med denna ovana att krypa ner hos det allt mer sönderruttnade liket, så beslutades kistan att vaktas av vakter, för att förhindra detta olustiga beteende från modern. Dessutom verkar uppgifter tyda på att Kristina fick höra att hon både var ful och av fel kön från modern. Kristina visade sig bli en liten dam på 150 cm och oproportionsenligt stor näsa och stora ögon, och tja... resultatet verkade bli en mycket intelligent och driftig Kristina, men med en djup rastlöshet och oro.
Hela hennes historia verkar färgas av en intelligens, driftighet och kreativitet, men det tog sig mest i uttryck genom ständiga försök att finna sin identitet någon annanstans. Hon abdikerade från svenska kungakronan när hon var 28 år, sedan konverterade hon från att vara protestant, till att vara katolik. Detta var ett mycket stort tabu, och idag skulle det väcka ungefär lika mycket tumult som om prinsessan Viktoria idag skulle bestämma sig för att bli sverigedemokrat. Kristina bodde i rom och flängde runt outtröttligt på olika orter och tillfälliga boplatser. Hon ville bli bemött som en monark, skicklig politiker och strålande ryttare. Eftersom hon var av fel kön, och alltmer vidlyftig i sina planer (typ ta över kungadömet i Polen, återta platsen som drottning i Sverige)så tappade hon allt mer respekt för dem hon varit som mest inflytesrik bland. Hennes liv var extremt väldokumenterat för hon skrev dagarna igenom, i timmar. Mest brev, men även delar ur en aldrig fullbordad självbiografi.
Hon förblev oskuld livet ut, och hon hävdade att hon aldrig skulle underkasta sig en man. Hon rörde sig med allt mer manliga maneér och rörelsemönster, och den enda som fick henne att klä sig kvinnligt och bete sig riktigt feminint var kardinalen Decio Azzolino. Azzolino ville uppenbarligen inte ha den stornästa korta rastlösa kvinnan med lätt storhetsvansinne, mer än som käraste vän.
Det både kittlar och lugnar mig, att alla vi människor måste tackla det här som kallas livet, och att vi har varit tvungna att försöka tackla det i alla tider. 20 mil härifrån, för ca 400 år sedan, så levde en annan tjej i min ålder här i krokarna. Hon andades samma luft, såg likadana träd och fåglar, och precis som jag, trivdes hon på hästryggen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag läser en bok just nu som är skriven på femtitalet, bara ungefär femtio år sen men ändå. Jag fnissar när den unga huvudpersonen säger "de tidigare generationerna var annorlunda än vår, de var nöjda och glada med att arbeta livet ut på sin tilldelade plats i samhället" osv. Det är ju precis som jag och mina kompisar har suttit och pratat om föräldra- och morföräldragenerationen, som bokens huvudperson tillhör! Vilken egentligen helt uppenbar uppenbarelse, att människor alltid har haft drömmar och längtan och varit mer eller mindre nöjda... Jag förstår inte varför jag (och bokens författare) egentligen fått för sig att just vår generation skulle vara så speciella.
Det kom jag att tänka på när jag läste ditt inlägg!
Sokrates lär ha sagt: "Dagens barn är tyranner. De säger emot sina föräldrar, kastar i sig maten och tyranniserar sina lärare."
Och han levde väl för en.. sisådär 2500 år sedan...
Post a Comment