En ny mening

Egentligen så HAR jag ju inte riktigt tid. Jag försöker simma två gånger i veckan och jogga och spinna. Jag försöker fylla ut min fritid till bredden med aktiviteter, trots att det nya arbetet är aningens krävande och helst driver mig att vilja ligga orörlig under täcket, på fritiden. Försöker man hinna med för mycket på fritiden så tappar man glädjen av att aktivera sig, och det mesta börjar handla om förtvivlade "måsten".

Så rent teoretiskt så sitter jag ju aldrig hemma och undrar vad jag ska sysselsätta mig med, snarare har jag dåligt samvete över att jag inte alltid hinner allt som jag planerat, såsom städning, träning, eller att se till att träffa en god vän.

Rent teoretiskt så har jag inte tid.

Men Friesern Froni har en kolsvart blänkande päls och djupa mörka ögon och trots att hon inte riktigt gör sig varken logisk eller förstådd så längtar jag förtvivlat över att få börja hantera henne. Jag skrittade den stora glada Atlas och agerade sällskap åt skötaren som red Froni, idag. Jag njöt av lukten och hästarna och det kändes inte som om jag inte hanterat hästar på över ett år. Någonstans har jag tröttnat på konstiga dressyrrytare med underliga krav, men Fronis skötare är verkligen en supertrevlig tjej, trots sitt envetna dressyrintresse. När jag pratar med henne inser jag att jag inte ska lämna mitt intresse för hästar, och när jag pratar med henne så kommer jag ihåg att även jag var en "dressyrtjej" en gång i tiden, att även jag har genomfört en samlad dans med en musklad häst, och älskat det.

Jag längtar efter att få fortsätta. Jag längtar efter att återuppta intresset. En eller två dagar i veckan får jag mer än gärna sköta Froni, bara vi börjat komma överrens först. Det ska bli härligt!

Och tiden..? Tja, man får väl armbåga in henne mitt bland simpass och joggingpass och cykelpass... på något vis ska det väl gå...