Vanlig bra dag

Jag har lagat maten, och ätit upp min portion. Han kommer en halvtimme senare, fräsch och pigg efter joggingturen. Jag tittar ut, det regnar och är någon plusgrad. Han går glatt in i duschen och säger att maten luktar gott, i förbifarten. Utanför huset viner snålblåst och totalt mörker.

Jag har ätit för mycket och känner mig jäst och trött. Jag skulle vilja somna. Nyheterna har gått på TV:n och jag har just sett några kändisar hoppa banor med hopphästar på Globen Horse Show. Det kittlade i magen på mig, att se vanliga människor hoppa med både vingel och halvbroms och förvirrade tålmodiga hästar som gjorde sitt bästa när de ovana ryttarna ryckte dem i munnen. Jag längtar efter att hoppa.

Sedan kommer han ut ur duschen och gör i ordning en portion mat. Han skiner upp efter första tuggan och berömmer mig generöst för min ungsbakade lax. Jag är trött, samtidigt som jag fryser och har gåshud. Jag vill klä på mig och stoppa in mig under en filt. Men ändå ser man med avund på hur han lyckas se pigg och avslappnad ut, på samma gång. Så jag tittar ännu en gång ut genom fönstret. Det är fortfarande pissväder, blött och blåsigt med ett tunt slipprigt islager efter vägar och stigar.

Jag suckar och går på toaletten, tar överdrivet lång tid att byta om till träningskläder. Huttrar och drar på mig de tunna tunna plaggen. Frågar Kaira om hon vill följa med. Drar på mig pannlampan. Vi beger oss ut i mörkret. Jag måste springa långt ut efter vägkanten för att inte halka omkull. Kiara halkar runt som Bambi på hal is, i perioder.

En kvart senare njuter jag. Kroppen känns bra och någorlunda spänstig. Man springer av sig självt och blicken är koncentrerad på den svaga ljusstrålen på marken som ska avslöja det fläckvis hala underlaget efter vägrenen. Jag ler åt min lilla hund som så självklart alltid följer mig vart jag än går, som aldrig springer bort och som inte behöver kallas in heller. Hon håller sig i närheten och travar troget med mig. Jag tänker på att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer att ha så tur med en framtida hund. Jag kommer aldrig mer att ha så mycket tid med en hund som jag hade med henne under studietiden, jag kommer aldrig att ha en så glad hund som är så angelägen om att vara till lags.

Kiara är sju år, hon har följt mig genom livet under en så lång tid, och när hon dör kommer en stor del av mig att saknas. Hon har haft det mycket bättre än andra hundar i perioder när jag bara levt för henne, och hon har haft det sämre än andra hundar när jag haft huvudet fullt med annat. Ändå så är hon så självklart lojal och älskvärd mot mig. Det känns toppen att hon har fått bo på en och samma plats de senaste 18 månaderna, att hon har en hundkompis hemma, att Micke tittar till dem på luncherna. Det känns bra att vi har nära till skog och mark. Hon har ett klart hyfsat hundliv nu för tiden.

Efter en timme är jag tillbaka igen. Jag kan äntligen identifiera mitt känsloläge med Mickes mix av pigghet och avslappning. Jag är rosig om kinderna och känner mig i bra trim. Kiara ligger så nära mig hon bara kan, när jag varvar ned med lite vatten framför TV:n.

Det blev en bra dag idag.