Into the wild...

Jag har lärt känna en bäver i området där jag springer med Kiara. Det finns en liten å som mest liknar ett brett dike vid joggingspåret och där huserar en flitig bäver. Första gången jag såg den var i höstas när jag började springa i skogen med pannlampa. Då upptäckte jag och Kiara bland annat många ögonreflexer men vi såg även ibland en mörk skugga mjukt glida ner i vattnet. Sedan har jag både anat och hört den lite då och då när jag och Kiara passerat. Eller så har bara Kiara markerat att det varit något vid ån, utan att jag själv kunnat urskilja vart bävern varit. Vi stöter på diverse rådjur också när vi springer och de flesta ögonreflexer som jag förut under skräckfyllda kval upplevde som tämligen hotande har visat sig vara ögonreflexer tillhörandes rätt så harmlösa djur.

I går så var bävern uppenbarligen trött på att springa och gömma sig för oss. Den låg sju meter ifrån oss och glodde trött på oss när vi tog joggingrundan på kvällen. Sedan glodde den på ån. Jag och Kiara stannade upp och betraktade den på riktigt nära håll. Den tog en liten ansats att flytta sig mot ån men hejdade sig och fortsatte glo på mig och Kiara. Ungefär som om den tänkte "Ska jag orka? Nej jag ligger nog kvar här... Dom där typerna brukar ända bara passera."

Då gick det verkligen upp för mig hur jävla stor en bäver igentligen är. Alltså när man verkligen ser den på riktigt nära håll är dom stora som monster. Jättestora monster. Min hund Kiara väger 21 kilo och jag kan svära på att den där bävern var tyngre och större (men med kortare ben, förståss). Efter lite grunnande så bestämde bävern sig slutligen för att långsamt hasa ned i ån ändå. Troligen för att Kiara studsade som en pingpongboll och slet i kopplet för att leka med den.

Men den var stor. Skitstor. Jag googlade och såg att en vuxen bäver väger 25 kilo.

Jag har alltså stått öga mot öga med en alldeles vild och levande livsfarlig 25 kilos monsterbäver. Troligen var den rabiessmittad och bara sekunder från att hugga min halspulsåder med sina sylvassa framtänder.


Inte underligt jag slutat gå på gymet och springa på rullband...



.

Hur man flyger JAS

Jag har tre veckor kvar av mitt arbete. Jag har inget nytt arbete. Enligt min chef ligger jag i riskzonen för att få problem med a-kassan eftersom jag tackat nej till ett arbete på annan ort, som jag inte alls känner mig redo att flytta till. Jag är rätt så sjuk till och från och jag äter antibiotika under perioder sedan oktober. I morse glömde jag min medicin. Jag är oroad över om min pressade situation och fysiska ohälsa sliter för mycket på mig. Hittills klarar jag mitt arbete men jag är uppriktigt rädd.

Christian säger att jag liknar ett JAS-plan. Han var ungefär tre sekunder från att få en örfil innan han förklarade sig. JAS har uppenbarligen en annorlunda struktur motför andra flygplan. JAS-planets grundläggande principer är en viss instabilitet som rätt riktad leder till fantastiska flygegenskaper. Som jag förstod det så kräver ett stabilt plan mycket mera kraft att manövrera än ett instabilt. Ungefär som om man lättare kan flytta en sten om den obalanserat står på toppen av pinne än om stenen står stadigt på en lastpall. Det sistnämnda var en fri tolkning från min sida.

Hur flyger man då ett JAS-plan? Jo, sa Christian. Man förlitar sig på planets högteknologiska dator som sitter där inne under plåten och manövrerar, kalkylerar och balanserar planets inneboende obalans. Det kräver att piloten är trygg i vetskapen om att datorn parerar alla obalanserade manövrar från planet utan att han själv behöver göra det. Om piloten börjar bli skraj så har det hänt att han inte litar på datorn utan stör datorn genom att med sin egen styrkraft parera planets obalans och plötsligt så blir det en överpronation då både plandatorn och piloten girar för att återfå balansen. Det är DÅ som planet börjar tappa kontrollen på allvar. DÅ riskerar man krascha.

Paralellen från JAS-planet till MIG var då alltså att jag är ett instabilt flygplan. Om jag bara slappnar av och hänger med och låter min högteknologiska huvud-dator parera min obalans, så flyger jag bättre än andra flygplan. Om jag lär mig utnyttja obalansen. Om jag får panik och börjar slita i styrspaken så ökar risken att jag åker i backen med en klassisk JAS-krasch.

Så ligger det tydligen till...

.

Tufft!

Ett av de största missförstånd jag tror jag råkar på är snedvridningen av begreppet "tuffhet". Jag har en bestämd uppfattning om vad som är tufft och uppenbarligen delar jag den inte med alla. Jag vill egentligen inte gå in på faktumet att många kvinnliga chefer faller in i "tuffhets"-fällan men många missförstånd om vad som är tufft florerar inte bara på fritiden, utan även arbetslivet.

Många verkar tro att tuffhet handlar om attityd, ofta en attityd som innefattar att man inte visar sig själv sårbar. Många tror att det kan synas på någon om den är tuff eller inte. Att man måste proklamera sig på ett tufft sätt för att verkligen VERKLIGEN vara tuff. I själva verket är det ju tvärtom. Ju mer medveten du är om din inre tuffhet, ju mindre behöver du befästa den på utsidan. Tuffheten är där, varesig du bröstar upp dig eller inte. Att medvetet visa sig själv sårbar kräver mycket mer tuffhet än att vägra visa sina sårbarheter.

För mig är tuffhet ett verb. Tuffhet är något man gör, inte något man ÄR via attityd eller titel. Tuffhet är att hoppa fallskärm om än man gråter och snorar hela vägen upp på 4000 meters höjd. Tuffhet är att våga vara rädd. Tuffhet är att våga vara ensam. Tuffhet är att låta bli den där jävligt goda chokladkakan trots att hela kroppen skriker. Alla individer vet själv vilka utmaningar de ställs för i livet som kräver tuffhet. Och olika handlingar kräver olika mycket tuffhet av olika personer.

Igår var jag tuff. Riktigt tuff. Det var ett träningspass som jag inte alls kände mig motiverad att genomföra. (Någon gång ska jag även knacka sönder myten om att det är lätt att komma iväg på träningspass "bara man tränat regelbundet ett par veckor" för så är det inte.) Ibland vill man rakt av inte alls träna och känner sig inte ett skit motiverad. Benen brände fortfarande efter helgens långpass och jag ville helst ligga hemma och glo på TV och äta pistagenötter.

Men jag kom mig ut! Och jag är glad att enbart Terven följde med och betraktade mitt hiskeligt dåliga humör. För jag var trött. Och varje kilometer kändes tung och jag var på väg att avbryta passet och linka hem flera gånger. Det var mörkt och kallt ute och kylan bet och jag börjar bli trött på reflexvästen och pannlampan som ständigt måste bäras. Jag ville avbryta passet, men jag gjorde inte det. Jag gjorde inte det eftersom jag inte hade ont, inte hade feber, inte kände någon dålig smärta eller obalans alls i kroppen utöver den självaste psykiska påfrestningen av att jag faktiskt följer ett Marathonprogram.

Och ett marathon ska jag genomföra.

Jävlar i min själ.

Inte för att jag ÄR tuff. Utan för att jag just i det här passet, med rosa kinder och flåsande uppsyn,

faktiskt gjorde en tuff handling.


.

Nytt år, nya mediciner

Jajjamensan. Nytt år och nya mediciner. Nu känner jag mig riktigt optimistisk. Min nya läkare känner sig optimistisk. Till att börja med får jag en helt annan medicin. Sedan så får jag dubbel ranson av min medicin vilket betyder att jag får medicinera mig själv nästa gång jag blir sjuk. Nu har jag nämligen varit sjuk så länge att den nya läkaren räknar med att jag kommer att bli sjuk igen och då är det lika bra att finna en lösning att hantera situationen så snabbt och smärtfritt som möjligt i stället för att jag ska behöva bita ihop på kvällar och nätter och boka återkommande tider på hälsocentralen dagen efter. Jag tar medicinen själv eftersom jag får tydliga symptom som jag definierar själv.

Det blev lättare för mig att acceptera att jag är återkommande sjuk nu när min nya läkare också tror att jag inte blir frisk i första taget. Det är som en sten lyftes från hjärtat. Jag slutar längta efter att bli helt frisk och är i stället glad och tacksam över att jag kan träna på ganska bra ändå under mina friska dagar och att jag har antibiotika i badrumsskåpet. Jag behöver med andra ord inte ringa runt och låna bil och hetsa iväg till hälsocentralen på min arbetstid.

"Träningen, då? Kan jag träna om än jag äter medicinen?"
"Jaha då. Det ska inte vara så stora problem om du känner dig sugen. Lyssna på kroppen bara och ta inte i för hårt."

Den ljusnande framtid är MIIIIN

och om framtiden inte ljusnar så har jag åtminstone räddningen bara några meter bort

i badrumsskåpet.


Underbart!

.

Marathon-Terven

Jag flåsar mig inte ensam genom kilometer efter kilometer av marathonträning. Jag har givetvis min terv Kiara med mig. Först har jag känt mig tveksam, Kiara är ju faktiskt åtta år gammal, vilket är en definitiv Tant-ålder för en hund. Å andra sidan så är hon jättepigg och barnslig som en hundvalp och verkar inte alls ha problem med våra joggingturer. Efter lite om och men har hon även fått följa med på de lite längre löpsträckorna. Jag har bestämt mig för att hon inte får följa med längre den dagen hon springer efter mig och inte före. Idag sprang vi 17 kilometer. Det var tio minusgrader, solsken från en trött sol som knappt orkar sig över horisonten, och kylan bet i kinderna.


Kiara sprang före mig. Långt före. Ivrigt frustandes med frostigt dreggel runt nosen. Hon sprang förbi mig, omkring mig, runt i cirklar och fram och tillbaka, fram och tillbaka, kilometer efter kilometer...

I ärlighetens namn så har hon blivit riktigt jobbig på att dra i kopplet också. Det känns nästan som det där koppeldragandet stiger i takt med att vi travat oss igenom längre och längre löparrundor. Kortfattat så kan man väl säga att jag starkt misstänker att marathonprogrammet biter mycket bättre på Kiaras kondition än vad den biter på mig.



Efter 15,5 kilometers löpning fjantade hon fortfarande omkring som om vi bara gått ett varv kring huset.... själv flåsade jag oupphörligt och började känna mig dimmig i blicken. Det dröjer länge innan jag uppnår en anselig terv-kondition. Mycket länge.

Min bästa träningscoach... alltid!

Summering av träning år 2008

Jag har löpt vid 94 tillfällen i sammanlagt 77 timmar,

Jag har simmat vid 81 tillfällen i sammanlagt 85 timmar,

Jag har cyklat eller tränat spinning vid 30 tillfällen i sammanlagt 58 timmar.

Utöver detta har jag tränat och tävlat triathlon, åkt skidor, styrketränat, pumpat, boxat och ridit till en sammanlagd tid av ytterligare 40 timmar.

Jag tränade i sammanlagt 259 timmar under år 2008, vilket är en förbättring med 45 timmar från år 2007. Det betyder att jag i snitt klämt in ungefär ett 40-minuters träningspass extra i veckan. Jag är mycket nöjd. Jag vet också med mig själv att jag har lagt mer kvalitet på min träning detta år i jämförelse med förra året.

Målet för 2009 blir givetvis detsamma som mitt mål för 2008: Jag vill träna mer detta år än vad jag tränade förra året. Må så vara att det bara blir en timme mer än under 2008. Jag tävlar mot mig själv och är min egen konkurrent.

Detta år blir ett toppenår!

.

Framtiden börjar nu

Någon har sagt att kärlek är vänskap som har fattat eld.

Det brinner här borta.

Jag försöker att inte tappa huvudet. Eller rättare sagt: Jag försöker att inte tappa mina nyvunna träningsrutiner. Detta har visat sig vara svårare än väntat. Jag gick från början ut stenhårt med noggranna riktlinjer om att ingen karl i världen kan hindra mig från att trä på mig pannlampan och med frostbitna kinder snora mig mot min dröm om att springa marathon till våren. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Självklart vill han att jag ska få leva ut min dröm om att klara av ett marathon.

Jag får bara inte glömma att det finns glass i hans kyl
och givetvis finns det choklad i hans skafferi.

Jag missade gårdagens träningspass. Jag åt lakritsglass med citron i stället. Under en blå filt. När kvällen började bli alldeles för sen så gjorde jag en kraftansträngning att komma hem och knalla ut på mitt planerade träningspass

men när jag väl var hemma ensam i min lägenhet
så var jag liksom mentalt fortfarande
kvar under den blå filten.


Jag kom mig inte en tum.

.