Tufft!

Ett av de största missförstånd jag tror jag råkar på är snedvridningen av begreppet "tuffhet". Jag har en bestämd uppfattning om vad som är tufft och uppenbarligen delar jag den inte med alla. Jag vill egentligen inte gå in på faktumet att många kvinnliga chefer faller in i "tuffhets"-fällan men många missförstånd om vad som är tufft florerar inte bara på fritiden, utan även arbetslivet.

Många verkar tro att tuffhet handlar om attityd, ofta en attityd som innefattar att man inte visar sig själv sårbar. Många tror att det kan synas på någon om den är tuff eller inte. Att man måste proklamera sig på ett tufft sätt för att verkligen VERKLIGEN vara tuff. I själva verket är det ju tvärtom. Ju mer medveten du är om din inre tuffhet, ju mindre behöver du befästa den på utsidan. Tuffheten är där, varesig du bröstar upp dig eller inte. Att medvetet visa sig själv sårbar kräver mycket mer tuffhet än att vägra visa sina sårbarheter.

För mig är tuffhet ett verb. Tuffhet är något man gör, inte något man ÄR via attityd eller titel. Tuffhet är att hoppa fallskärm om än man gråter och snorar hela vägen upp på 4000 meters höjd. Tuffhet är att våga vara rädd. Tuffhet är att våga vara ensam. Tuffhet är att låta bli den där jävligt goda chokladkakan trots att hela kroppen skriker. Alla individer vet själv vilka utmaningar de ställs för i livet som kräver tuffhet. Och olika handlingar kräver olika mycket tuffhet av olika personer.

Igår var jag tuff. Riktigt tuff. Det var ett träningspass som jag inte alls kände mig motiverad att genomföra. (Någon gång ska jag även knacka sönder myten om att det är lätt att komma iväg på träningspass "bara man tränat regelbundet ett par veckor" för så är det inte.) Ibland vill man rakt av inte alls träna och känner sig inte ett skit motiverad. Benen brände fortfarande efter helgens långpass och jag ville helst ligga hemma och glo på TV och äta pistagenötter.

Men jag kom mig ut! Och jag är glad att enbart Terven följde med och betraktade mitt hiskeligt dåliga humör. För jag var trött. Och varje kilometer kändes tung och jag var på väg att avbryta passet och linka hem flera gånger. Det var mörkt och kallt ute och kylan bet och jag börjar bli trött på reflexvästen och pannlampan som ständigt måste bäras. Jag ville avbryta passet, men jag gjorde inte det. Jag gjorde inte det eftersom jag inte hade ont, inte hade feber, inte kände någon dålig smärta eller obalans alls i kroppen utöver den självaste psykiska påfrestningen av att jag faktiskt följer ett Marathonprogram.

Och ett marathon ska jag genomföra.

Jävlar i min själ.

Inte för att jag ÄR tuff. Utan för att jag just i det här passet, med rosa kinder och flåsande uppsyn,

faktiskt gjorde en tuff handling.


.