FJORTIS IGEN!!

Jag har fått kontakt med en uppfödare av Shagya-araber, inte så långt ifrån Mickes föräldrars sommarhus. Shagya-araber är stora och bastanta, oftast vita, väldigt sportiga fullblod som är som gjorda för fälttävlan. Uppfödaren har meddelat att hon inte har avlat föl på tre år eftersom marknaden inte är så heta på shagyas just nu, men att hon gärna skulle vilja sätta ett föl till världen. Hon har föreslagit att vi väljer ut en avelshingst till någon av de tre vita avelsston hon har (jag får vääälja!) om jag tingar fölet och köper det när de väl poppat ut. Jag får komma och titta på stona och planera vidare med henne om någon vecka.

Vilken lustig känsla man får i magen av detta erbjudande. Det är en blandning av:

1. Förvirring. Kostar det här skjortan, eller? Är det här sant överhuvudtaget?
2. JAAAA JAG HAR BLIVIT FJORTON IGEN OCH NU SKA MIN DRÖM BLI VERKLIGHET!
3. Herregud, hur fan ska jag ta mig ut ur det här med hedern i behåll?!?


Bonjour Bajar är en hingst hon använt sig av... Visst kittlar det lite i... maggropen?!?

Dröm

Datasystemet är nere på hela socialförvaltningen, i tre timmar. Tre timmars rullande med tummarna, med andra ord. Tankarna rullar också.


Här hittade jag bilden...

Jag verkar inte kunna ta ställning till om jag ska ha häst eller inte. Det är många beslut i livet jag tagit och aldrig ångrat, men hästköpet är ett ständigt moment som alltid återkommer. Man brottas och vrider och vänder på det i något som känns som en evighet, och motståndet är lika stark som viljan. Nu känner jag mest ett obehag inför perioderna av hästlängtan. Drömmer jag verkligen om en häst, eller är det bara en jobbig tvångstanke, en mental cirkel från förr, som inte riktigt blev sluten? Blir man utmattad av att ständigt pendla till ett stall och sköta en häst, när man inte är van? Jag tror det skulle vara enklare att ha en häst i ett eget stall, på en egen gård, men med Micke sitter jag där jag sitter. Han har inga planer på att flytta i nuläget. Kanske i framtiden, men inte nu.

Här tog jag bilden...

Fälttävlan handlar inte bara om att hoppa hinder i terräng. Det handlar om att rida bra dressyrprov, genomföra vanliga hopphinder på bana, och sedan göra det slutgiltiga terrängprovet. Man måste vara allsidig, kunna lite om mycket. Det skulle vara spännande! Men spännande på hästens villkor mer än mina... Samtidigt så skulle det innebära att pengarna alltid skulle tryta lite. Ekonomin skulle alltid kräva lite lirkande. Jag skulle alltid vara lite upptagen, och alla drömmar om att multisporta med Micke skulle gå förlorade. Och så skulle det vara i flera år. Jag älskar att träna med Micke. Skulle ett nitiskt intresse utanför hans område påverka relationen negativt? Att alltid vara borta och sköta/rida/tävla med hästen? Att nästan aldrig ha råd att göra något annat?

Här är bilden tagen...

Om man bara kunde, på något sätt, tvinga sig själv att sluta drömma.

Om man bara kunde sluta DRÖMMA...!

Min råtta kommer på inkallning

Linus får sin obligatoriska morgongröt...

Jajjamen. Jag vet inte om jag ska vara stolt över detta fenomen, eller skämmas. För ingen läsare är så dum så den inte fattar att jag lagt ned pinsamt mycket tid på min råtta.

Givetvis så kommer han bara om det är lugnt omkring honom och om det inte finns något han är specifikt skraj för (exempelvis kameran som ska leverera bildbevis). Släpper man honom på golvet i köket så springer han runt så fort de skitiga små tassarna bär, och undersöker terrängen. Sedan säger jag med väldigt fånig och barnslig röst (tänk gammal tant som talar till sin dvärghund med små bäbiskläder så får ni grepp om vilket tonläge det handlar om):
"Liiinus vart är du?" varefter den lilla lortiga krabaten kommer rasslande från hörn eller vrå för att plocka sig sitt solrosfrö som jag har i handen, innan han åter igen sticker så snabbt de små råttbenen bär.

Om han gör detta tre gånger av tre försök så är han ju officiellt en råtta som kan inkallning.

*trumpetfanfar*

Drabbad igen

Nu har jag drabbats av det igen. Det där SUGET som jag så förtvivlat ofta försöker få kontroll över. HÄSTSUGET. Den där fjortonåriga tjejen allra innerst inne som skulle få dö av lycka över att få ha en egen häst. Jag försöker låta bli att ge efter för suget för det mesta. Detta gör jag genom att undvika köpa hästmagasin och genom att undvika att surfa eller tänka på de där fyrbenta djuren. Men ibland så rinner det bara över.

Mina främsta argument för att dränka hästintresset är att:
1. Jag kommer inte själv att få tid för min egen träning
2. Jag kanske blir förtvivlat less och trött av att sköta en häst varje kväll efter ett heltidsjobb.
3. Jag har ändå inte råd med en häst just nu, trots att jag ligger jävligt nära till att få ihop det, ekonomiskt...

Men det där irrationella dagdrömmeriet armbågar sig ändå in i mitt liv, oftast när jag har lite tunn hud och känner mig lite känslig. Det tar upp nästan hela mitt väsen och jag kan inte tänka på något annat. Jag kan inte tänka på något annat än lukten av häst, att få borsta en stadig kropp, att höra ljudet av de tunga andetagen och ana det där stora tunga hjärtat bakom den massiva kroppen, att få använda det där extra sinnet som behövs för en bra hästkontakt, det där hästsinnet som just nu börjat skrumpna till ett litet russin.

Sedan hittar man ju de ljuvligaste bilderna och plötsligt bara VET jag ju att lyckan måste ju ligga i ögonen på en buckskinfärgad morganhingst för 40.000 kronor från Tullesbo Morgans.


Ja, jag skulle kunna tänka mig att sälja allt jag äger och har, jag skulle mycket väl kunna offra all ekonomisk säkerhet bara för att få ha en buckskinfärgad Rocky hemma.

Helt ofattbart att någon annan SOM INTE ÄR JAG kommer att köpa den där hästen...

Midsommar

Midsommar i år gick i ensamhetens tecken. När jag tänker efter så gjorde förra midsommar också det. Året innan DESS var jag singel, min bil hade pajat inför midsommarfirandet på annan ort, och jag åt ostbågar och blåbärspaj och kände mig inte alls ensam, utan rätt så nöjd över att få vara för mig själv och få vila ut lite. Utifrån dessa tre senaste midsommarfirande så antar jag att ensamhet igentligen inte handlar om antalet människor man har omkring sig, utan vilka.

I år hade jag ca 120 personer omkring mig på Fallskärmsvärldens svar på Hultsfredfestivalen. Massor av tält, fulla människor, skitiga bajamajor, och krossade ölglas. Jag gjorde helhjärtade ansatser att mingla, och personligen tycker jag att jag kan vara en drottning av kallprat, särskilt när man ändå hoppat i tre år och känner folk från både öst och väst i fallskärmssverige. Problemet var bara det att ingen var så värst förtjust i att kallprata med mig.

Jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att jag i vissa fall inte var singel längre, vilket troligen gjorde mig avsevärt mindre intressant. Majoriteten av fallskärmssverige består nämligen av singelkillar. I andra fall tror jag att jag kunnat ha blivit avsnäst för att jag (en gång i tiden) var en nära vän till en tjejs pojkvän, vilket inte verkade bekvämt för tjejen. I ytterligare fall kanske jag var ointressant för att jag bytt klubb och inte lyckats anamma Östersunds Prickfria Säkerhetstänk, vilket det verkade som några tagit personligt av en och annan himlande blick. I många fall tror jag bara att jag var ointressant, främst inför de tjejer jag försökte ta kontakt med, på grund av att de hade potentiella ragg någonstans där ute i hopparvimlet, och jag mer betraktades som någon som skymde sikten. Eller så hade de bara sina redan etablerade gäng och inte såg poängen med att anamma en ny kompis på ett lite mer långsiktigare plan än: "Hej-hur-är-läget-vad-trevligt-att-ses-hej-då!"

Alla som jag varit hemma hos, alla jag besökt under årens lopp, alla jag fått besök av under årens lopp. Alla som man filosoferat hos och sett som vänner. Av alla som var där så var det ingen som i igentlig mening slog sig ned hos mig och frågade allmänt vad jag hade för mig nu för tiden. Annat än Micke då.

När Micke var ute på lekar och brännboll och annat mingel, (av någon outgrundlig anledning lyckades han mycket bättre att känna sig hemma bland allt folk, tjejer som killar) så satt jag mest ensam (bland ett vimmel av folk) och gruvade mig för vem fan jag skulle försöka prata med härnäst. Och hur jag skulle bete mig för att se ut som någon som hade någorlunda koll på läget. Det hade jag inte alls, jag var mest förundrad över hur tjejerna som tyckte jag verkade totalt ointressant gärna tog kontakt med Micke, och efter att man själv gått i sank för fjärde trevande försöket att verka lite trevlig genom att bjuda på choklad/jordgubbar/trevligt prat, så blev jag rätt så svartsjuk och undrade om jag måste vara en rakad välbyggd kille för att få ett äkta leende. Detta var inte populärt alls.

I ärlighetens namn saknade jag mest mina kollegor och vänner i Enköping. Cecilia & Cecilia, Loka, och min arbetskamrat Micke, för att bara nämna några få. De där vännerna som inte behöver överfulla bajamajor och ölhävartävlingar för att skapa en underbart bra stämning vid fikabordet mellan arbetspassen. De där som man bara kan sitta hos, inte behöva säga så mycket till om man inte känner för det, utan bara vara. De som aldrig ser mig som en siktskymmare.

Hur ska jag klara mig utan dem?

Välbefinnande och lidande

Det är lustigt att man tränar så mycket som man gör, ändå. Jag tyckte det var fantastiskt roligt att träna de första 19 kilometrarna jag cyklade mot Fjärdhundra igår, tills jag skulle vända cykeln hemåt igen, och upptäckte att jag blåst medvind hela vägen och nu hade en riktigt bitande motvind de två milen hem. Vinden, som jag tidigare inte alls märkt av, slet i kläderna under ljudligt flapper, motvinden blåste mig i öronen, och någonstans kalkylerade jag möjligheten att gömma min cykel Bonk i ett dike och lifta hem.

Men nej, man pinar sig igenom backe på backe och grimagerar illa över obehaget i benen när energin börjat tryta. Man tar i så cykeln vinglar, för hem måste man ju ändå.

Belöningen kommer ju ändå till slut, när man känner sig aldeles mosig i ben och vader, när man säger några avslutande ord till pojkvännen, och nöjt somnar som en stock.

Dagen efter, idag närmare bestämt, är jag piggare, gladare, och orkar mer.

Som någon slags universal balans där man måste betala välbefinnande med lidande.

Trött

Jag är så ofattbart trött just nu. Eller kanske är det inte ofattbart utan klart fattbart. Att pendla till Gävle varje fredagkväll och måndagmorgon sliter på mig, inte bara det ständiga packandet inför bilresan på 1 tim och 40 min, utan för att inga förberedelser för veckan går att göra under helgen, eftersom jag alltid är i Gävle. Ingen städning, veckohandling eller liknande... Allt måste göras efter jobbet, ofta i samband med att man har pendlat från Gävle, eller ska pendla till Gävle. Lägg till alla flyttkartonger som ligger utspridda i lägenheten, lägg till en statistiskt rekorderlig arbetsbelastning som krävt timmar av övertid, och lägg till ett jobb som ska avslutas och ett helt nytt jobb som ska påbörjas. Vad får man då? Jo, en djupt och innerigt trött Katta.

I går somnade jag i bilen mellan gävle och Enköping, på Statoil i Heby, närmare bestämt. Så fort jag stängde av motorn så hann jag precis tänka "Jag måste sova!" innan jag slocknade i 40 minuter. Samma känsla följde mig resten av gårdagen, och även idag. En känsla av att jag inte får den tid jag behöver, att återhämta mig.

Jag undrar varför jag tror att tid att återhämta mig är något som jag ska få? Jag antar att det inte handlar om att få tid för återhämtning, serverad som en gratismeny, utan något man kanske måste ta sig. Kräva. Tjurigt armbåga fram tid för slappande tills känslan av att man håller på att drunkna i saker man måste göra försvinner.

Men hur orkar man det?