Inte bara människor njuter av sommaren

Som vanligt ligger Fanny i solen och terven i skuggan...

Uppenbarligen är det gott med gräs.

Råttan har också också fått det fint.

Linus har både solplats...

...och lite skugga.

Min Tri-Suit!

Lena från Gävle Simsällskap har grävt fram en triathlondräkt åt mig, från hennes garderob. Bättre begagnad. Så pass bra begagnad att prislappen satt kvar, och då är det väl så bra begagnat det bara kan vara. Jag har mentalt hoppat jämfota i förtjusning, sedan dess. Det speciella med dräkten är att den går utmärkt att simma i, cykla och sedan jogga i, utan onödiga klädesbyten som tar tid. Min förtjusning visste inga gränser när jag såg trycket på ryggen. Gävle SS Triathlon. Visserligen är Gävle SS Triathlon lite lagd på is sedan några år tillbaka, på grund av bristande intresse, men jag kommer att bära dräkten med stolthet. Jag älskar den!

Nu ser jag UT som en triathlet. Det är alltså enbart konditionen som saknas... men det är väl petitesser?

Om man rent teoretisk kan simma, cykla och jogga i dräkten, så borde jag även kunna sova i den, borsta tänderna i den, gå till jobbet med den och duscha med den. Rent teoretiskt alltså.

Bilder från grillfesten

Jag, Benita och en ful fisk i plast. Kan det bli bättre?



Jag och min Nybörjargrupp. :)



Gruppfoto på hela Gävle SS Triathlons styrelse. Jag och Bengt-Göran. Vi ska köra så det ryker den här säsongen.



Min främsta förebild inom det mesta. Jonas Colting kan slänga sig iväggen. Maggan plockar många medaljer inom Mastersklasserna, hon har inget intresse av att göra sig märkvärdig och berätta exakt hur många SM-medaljer hon har hemma, så man får gå ryktesvägen. Maggan simmade från fängelset på klippön ALCATRAZ häromåret, känt för kallt och strömt vatten där rymningar i regel slutar i med drunkning... way to go!



Jag tänkte ta med mig tervbäbisen hem. Jag frågade artigt ett par gånger men det föll inte i god gjord...



Mannen Som Gjorde Det Möjligt. Gävle Mastersgrupp Personifierad. Ove.


.

Grillat kött och grillad blogg

Herregud, jag har blivit Offentlig. Ryktet om min blogg har spridit sig. Grillfesten med Gävle Simsällskap uppdagade faktumet att jag även är glappkäftad on line.

Första tecknet på att min blogg fanns med under Grillfestens samtalsämne var att en simkamrat förunderligt frågade hur jag VÅGADE lämna ut mig själv offentligt inför hela världen, och jag självbelåtet svarade något i stil med att "Äh, det är väl inget. Man får ju se till att tänka på vad man skriver, bara."

En halvtimme senare insåg jag att jag kanske inte ska vara så självbelåten och självsäker. Min instruktör Ove citerade högtidligt mitt mest ångerfulla inlägg, ett inlägg där jag just lärt mig plaska 25 meter i bassängen och kärvänligt kallade honom för en gammal säl. Det var tänkt att vara tillgivet skrivet men det lät inte så bra såhär i efterhand när det citerades ur sitt sammanhang. Ett sus väcktes genom publiken och helt plötsligt var samtliga i simsällskapet väldigt intresserade över vart jag låg och kurade med mina egna texter ute i cyberspace.

Jag stammade lite villrådigt fram att min blogg i själva verket vänder sig till min mamma, min pappa och övrig släkt i norrland, men detta dämpade uppenbarligen inte intresset. Så nu försöker jag hindra min tvångsimpuls att läsa igenom alla mina blogginlägg och rätta till allt som skulle kunna tänkas misstolkas eller väcka funderingar. Detta känns dock som ett mastodontstort projekt eftersom jag idag skriver mitt 301:e blogginlägg.

I övrigt så hade jag trevligt. På grillfesten. Jag vågar inte lämna ut så mycket detaljer annat än att jag hade gott sällskap och att jag minglade någorlunda flitigt. Jag har ett litet antal bilder också som jag ska lägga ut under kvällen. På andra simmare. Andra simmare som kanske kommer att kika på min blogg då och då.

Alltså andra TÅLMODIGA, VACKRA, INTELLIGENTA, HUMORISTISKA och ÖVERSEENDE simmare som inte alls tar illa upp om de råkar nämnas... eller om de råkar kallas för gamla sälar bara sådär kärvänligt i förbifarten. Vilket dom inte kommer att kallas hädanefter. Dom ska bara kallas Vackra Intelligenta Humoristiska Överseende Simkamrater från och med nu. Och inget annat. Så det så.

Tack för en trevlig simsäsong!

En platonisk relation

Jag red Ardennern Atlas i går, tillsammans med Karin. Jag har nämnt Atlas förut, han är en stor traktorhäst av timmerdragarmodell med en vikt på 1 ton. Jag och Atlas har en lite platonisk relation. Jag anstränger mig sådär halvmycket för att vi ska ha trevligt tillsammans, och Atlas anstränger sig också sådär halvmycket för att vi ska ha trevligt tillsammans. Båda av oss har halvtaskig ridkondition och båda av oss håller en artig och lite distanserad distans till varandra. Ibland ifrågasätter Atlas min auktoritet som ryttare så det blir alltid ett obligatoriskt moment av någon minuts groll och småtjafs under en kväll.

Men det blir lite skratt när vi väl är ute och Atlas fått igång farten på sina krumma ben. Han är faktiskt rätt så pigg för att vara timmerdragarmodell. Och visst går han att galoppera med, de krumma korta benen driver på i en bekväm och kort galopp och han är glatt med på noterna när vi ökar tempot. Vi hade trevligt tillsammans och att följa Karin på ridtur var ett skönt avbrott från min egen konditionsträning.

Oftast känner jag mig lite nere efter att ha ridit Atlas. Jag saknar hästen Ragnar i Arbrå som älskade mina besök och inte alls gillade när jag försvann bortom synhåll. Jag saknar banden vi hade och stoltheten när vi red ut tillsammans. Jag kommer på mig själv med att leta på internet över allt som kan locka tillbaka den där känslan när man inte bara satt på en häst och styrde, utan när den där extra länken av samförstånd gick från mitt hjärta ända ned till de fyra hovarna.

Det är med människor precis som det är med hästar. Vissa accepterar man, vissa trivs man med, vissa ogillar man, och andra älskar man. Atlas är en artig men lite ytlig relation som kanske skulle gå att fördjupa om vi båda la manken till. Min och Ragnars kärlek kom av sig själv utan någon riktig förklaring alls.



En hästförälskelse är speciell motför en människoförälskelse, men ändå nästan likadan.



.

Sesamfrön över hela köket

Jag har äntligen piggnat till från min dramatiska förkylningskoma och försöker fortsätta min målsättning att lära mig laga mat. Det kändes förjäkla tråkigt så jag försökte muntra upp mig genom att sprida ut eländet på internet.

Nu ska jag förklara ett krångligt sätt att sprida sesamfrön över hela köket.

Sesamlax med bulgurgegga. Det tar ungefär en timme att genomföra

Starta med fullkornsbulgur och följ enkla anvisningar på förpackningen. Koka en sisådär 3 dl eller mindre.


Sedan skapar du en kompletterande gegga av dessa ingredienser.


Närmare bestämt
2 morötter
3 dl strimlad vitkål
1 dl gräddfil
2 msk majonäs
2 tsk dijonsenap
1/2 dl salladslök
salt & peppar

Det blir alltid över lite grönsaksstumpar som Du kan mata Din råtta med. Har du ingen egen råtta hemma så rekomenderar jag att du skaffar en.




Ladies and gentlemen. Tillåt mig presentera Gegga I Bunke. En hyllning till husmanskosten.





Det är här helvetet börjar braka lös. Jag ska doppa saltade och pepprade laxbitar i ett lättvispat ägg. Detta leder givetvis till förödelse. Allt salt och peppar rinner ned i skålen med ägget. Laxen går sönder när jag petar på den, och sesamfröna skvätter åt alla håll.




Jag får ihop något slags vettigt till slut.




Och resultatet blir ätbart. Kanske godkänt med ett minus i kanten. Lyckligtvis ser all mat bättre ut om man serverar med gurka och en citronklyfta. Jag måste nog göra om det ett par gånger så det blir lite mer välkryddat och så jag får in rutinerna. Rekomenderas till någon som med matvana tillräcklig att kunna uttala "bulgurcoleslaw" utan att låta konstig.



.

Snor och lösa skisser

Efter att ha bitit ihop i fyra timmar på arbetet, så kunde jag gå hem och samla mig inför morgondagen. Jag köpte pocketen "en sorts kärlek" av Ray Kluun och snörvlade och grät mig igenom den. Riktigt förlösande, faktiskt. Ibland behöver man helt enkelt gråta. Det är skönt. Samtidigt som jag är pigg så är tröttheten påtaglig. Jag behöver vila. Fyra timmars arbete till i morgon, och sedan ska jag ta helg. Micke fixar och trixar med mat, hundskötsel och hushåll och jag vankar runt och känner skuld samtidigt som jag inte har något som helst intresse av att sköta något överhuvudtaget. Eller höra ljud. Fågelkvitter är vad jag på min höjd tolererar. Jag tror förkylningen har lagt sig på hjärnan.

Projektet är min källa till förnöjsamhet. Jag är så glad. Jag lyder pappas råd att bara hålla på 45 minuter om dagen med det, och inte stressa. Så jag håller mig till mina 45 minuter. I dag ägnades 45 minuter åt att skissa obegripligt och småfnissa för mig själv. Det kändes så glädjande i brevet från handläggaren att det var helt okej med lösa skisser. Så utan varken prestation eller överdrivenhet ritar jag vad jag menar.

Det är så lätt och det gör mig så glad.