En platonisk relation

Jag red Ardennern Atlas i går, tillsammans med Karin. Jag har nämnt Atlas förut, han är en stor traktorhäst av timmerdragarmodell med en vikt på 1 ton. Jag och Atlas har en lite platonisk relation. Jag anstränger mig sådär halvmycket för att vi ska ha trevligt tillsammans, och Atlas anstränger sig också sådär halvmycket för att vi ska ha trevligt tillsammans. Båda av oss har halvtaskig ridkondition och båda av oss håller en artig och lite distanserad distans till varandra. Ibland ifrågasätter Atlas min auktoritet som ryttare så det blir alltid ett obligatoriskt moment av någon minuts groll och småtjafs under en kväll.

Men det blir lite skratt när vi väl är ute och Atlas fått igång farten på sina krumma ben. Han är faktiskt rätt så pigg för att vara timmerdragarmodell. Och visst går han att galoppera med, de krumma korta benen driver på i en bekväm och kort galopp och han är glatt med på noterna när vi ökar tempot. Vi hade trevligt tillsammans och att följa Karin på ridtur var ett skönt avbrott från min egen konditionsträning.

Oftast känner jag mig lite nere efter att ha ridit Atlas. Jag saknar hästen Ragnar i Arbrå som älskade mina besök och inte alls gillade när jag försvann bortom synhåll. Jag saknar banden vi hade och stoltheten när vi red ut tillsammans. Jag kommer på mig själv med att leta på internet över allt som kan locka tillbaka den där känslan när man inte bara satt på en häst och styrde, utan när den där extra länken av samförstånd gick från mitt hjärta ända ned till de fyra hovarna.

Det är med människor precis som det är med hästar. Vissa accepterar man, vissa trivs man med, vissa ogillar man, och andra älskar man. Atlas är en artig men lite ytlig relation som kanske skulle gå att fördjupa om vi båda la manken till. Min och Ragnars kärlek kom av sig själv utan någon riktig förklaring alls.



En hästförälskelse är speciell motför en människoförälskelse, men ändå nästan likadan.



.