Inte nu, men nästa vecka.

Jag tänkte att det kanske skulle bli mindre träning ett tag nu när jag ska flytta till min nya lägenhet och allt (Kom igen nu! Inte gråta som Lille Skutt. SVÄLJ. SVÄLJ. SVÄLJ nu!). Men det kanske inte är så dum idé att fortsätta försöka prioritera träningspassen. Jag gjorde ett avbrott i att flytta genom att åka till simhallen. Jag kände mig ungefär som en klump gelé. Om jag ska vara riktigt ärlig så betedde jag mig nog också som en klump gelé. Både mentalt och fysiskt. Sista 20 minutrarna av passet så hängde jag mellan en lina och en flytplatta och typ gjorde en mjuk variant av "kaffepannan" dvs blåste ut lite luft i små tankfulla bubblor och kände efter om mina ben flöt eller sjönk om jag slappnade av med dem. Sedan försökte jag dyka ned till botten ett par gånger. Sedan så pratade jag om att jag och sambon ska separera. Till precis vem som helst som råkade befinna sig i närheten.

Sedan, när jag klev upp, hängde jag tafatt efter min siminstruktör Ove och kunde inte komma på något vettigare att säga än "Ja. Det är som det är." så då körde jag på med den meningen ett par gånger med tankfulla tystnader däremellan. Jag väckte uppenbarligen empati så jag får äppelpaj av Ove om jag kommer och hälsar på. Jag var just på väg att säga att jag minsann håller ordning på mina matvanor och minsann inte äter sådana där söta grejer men sedan kom jag på att jag ätit kladdkaka med glass till middag under söndagen. Och att jag ska avsluta simkvällen med att äta all kladdkaka och glass som är kvar.

Det var ganska skönt, faktiskt.

Alltså att vara någonstans där alla känner till mig men inte känner till min relation och där alla verkar tycka att jag är en trevlig prick och inte bryr sig nämnvärt hur jag lever i övrigt.

Eller att jag tröstäter enorma mängder kladdkaka och snyltar från kakbordet på arbetet efter att alla gått därifrån. Det är skönt. Att skita i perfektionen en stund och bara skopa i sig de stackars sötsaker som råkar komma i min väg. Och att Gråta som Lille Skutt så fort jag ser mannen som jag ska flytta ifrån.

Nu har jag inte tänkt skärpa mig. Men nästa vecka. Då skärper jag mig.


.

Att gråta som Lille Skutt

Jag gråter som Lille Skutt i Bamse. Minns ni de barnprogrammet? Lille Skutt kunde böla så att dropparna flög som en fontän ur honom när han hamnade i knipa.

Så mycket gråter jag.

På toaletten.

I duschen.

På ICA Maxi.

Ja, det är sant. Jag stod i kön på ICA Maxi och svalde och svalde och till slut så rullade stora Lille-Skutt-tårar ned efter kinderna som jag diskret försökte stryka bort.

Jag gråter för att MIN FAMILJ inte är MIN FAMILJ längre. Min familj är halv nu. Micke och Monstertanten väljer sin egen väg och jag flyttar ut ur hans hus. Jag är halv. Mitt liv är halvt. Det enda som är fullt och flödande är mina tårkanaler. Jag älskar ju MIN FAMILJ. Jag älskar ju MICKE och jag älskar MONSTERTANTEN. Ändå så står jag där med min nya lägenhetsnyckel och ska flytta in någon helt annanstans.

Därför gråter jag som Lille Skutt. Stora väldiga rullande tårar. Och så tycker jag att jag är världens mest patetiska och omöjliga varelse i hela världen och att det är något stort fel på mig. Och så gråter jag lite till. Storgråter.

Tills jag plockar mig samman och ser glad ut en stund till. Bara en liten stund till. Innan jag gråter igen. För Micke.

Och för Monstertanten.


.

Kosten och lasten

Jag har infört en ny matrutin, sedan slutet på Juli. Med ny matrutin menar jag:
Inte äta godis, glass, tårta, muffins, bullar, kladdkaka, chips eller annat sött överhuvudtaget, förutom en helg i månaden.

Alltså: Tre veckors hälsosam mat, en helg sockerfrossa.

Det går riktigt bra. Första sockerfrossan var i slutet av augusti och den blev en mycket stor besvikelse. Jag åkte hem med Micke efter att han deltagit i Sala Silverman, och jag tänkte öppna upp med en festis och en dajm, för att fira att jag äntligen var fri från matrestriktioner.

Festisen var bedrövligt äcklig. Den fastnade i halsen, nästan. Det kändes som att dricka rinnande socker. Sliskigt. Kroppen var avgiftad från socker och det kändes inte alls befriande att dricka upp den där sockerbomben. Dajmen var inte heller någon höjdare. Den smakade illa. Som festisen fast i en annan konsistens. Sliskig.

Lyckligtvis släppte ovanan och efter två timmar hade festisen orsakat ett tillräckligt starkt blodsockerfall för mig att girigt slita i mig dajmen som jag inte kunnat äta upp tidigare under dagen. Men den var inte sådär himmelskt jättegod. Den var bara god. På ett sliskigt sätt. Men helt okej.

Sedan åt jag kladdkaka med glass på kvällen och fick ont i magen och låg i halvkoma och var inte alls särskilt lycklig. Kände mig mest spänd i magen, dåsig och trött.

Det var liksom inte så märkvärdigt det där med kladdkaka, längre.

Nu är jag inne på min tredje vecka utan sötsaker igen. Och det går rätt så bra faktiskt. Förutom en lite nedstämd lördagkväll har jag inte saknat godiset. Dessutom får man liksom andra perspektiv på maten och börjar längta efter andra saker. Exempelvis ljust mjukt polarbröd med jordnötssmör. DET har jag inte förbjudit. Det äter jag på lördagkvällarna. Med ett stort glas mjölk. Gud vad gott. Eller de vita varma pizzabröden man kan få i folie tillsammans med salladen jag beställer på den lokala pizzerian på lördagarna. Det måste vara massor av smält smör i dem. De bröden är ljuvliga. Jag behöver inte ens ha pålägg. Älskar att tugga i mig dem precis som de är.

Någon last måste man ju få ha.

Det är ju liksom en RÄTTIGHET.


.

Skitmycket ännu mera pay off!

Jag hittade den här bilden på internet från Stockholm triathlon. Tillsammans med elva andra bilder på mig. På de andra bilderna så såg jag ut lite mer som jag uppfattade mig: lite klumpig, långsam, oekonomisk. Men cykelbilderna... jag menar... man KAN inte se så värst klumpig ut på en cykel. Det är liksom givet vart armarna ska befinna sig och skorna är ju faktiskt fastklickade i pedalerna. Jag känner mig fortfarande helt upprymd av att titta på fotot. Jag känner mig lite häpen och tänker "Är det där JAG?! Är det JAG som cyklar i Stockholm?! Jag ser ju ut att inte ha gjort något annat!" samtidigt väller stoltheten fram och jag inser inte bara att jag faktiskt GENOMFÖRDE loppet utan även att jag är under förändring. Jag är under utveckling. Från att jag skämts lite över mina insatser på motionsloppen så börjar kroppen och sinnet långsamt anpassa sig för uppgiften.

Lite i taget.

Ett halvår i taget.







.

Ännu Mera Pay-Off

Det är mycket som faller på plats den här hösten. Denna gång har framgångarna mött min klumpiga tyrannosauriusrex-jogg. Min T-rex jogg känneteknas av tunga steg och hängande axlar med jättefåniga underarmar som hålls högt med slaka handleder, precis som på bilderna av en sån där T-rex. Jag brukar gallra bort de bilderna som ser mest bedrövliga ut och lägger ut de bilderna som ser någorlunda värdiga ut på min blogg. Men faktum kvarstår ändå att jag joggar klumpigt som en dinosaurie. Verkligeheten är ändå där, trots att jag sorterar bort bilder på bloggen. Det ser inte särskilt bra ut. Trots ett och etthalvt års träning har jag inte gjort särskilt stora framsteg.

Tills nu då.

För en månad sedan fick jag hjälp att förstå de underliggande mekanikerna bakom min mindre smickrande joggingteknik. Och inte nog med detta: I samma veva har Micke påpekat min totala avsaknad av intervallträning samtidigt som Kattis rent praktiskt förklarat vad som behöver göras genom att ta med mig på ett intervallpass. Jag kombinerade vad Bengt-Göran i sitt ämbete som kiropraktor förklarat i kombination av hur jag ska strukturera ett bra intervallpass som passar just mig. Då föll pusselbitarna på plats.

Och nu börjar det hända grejer. Redan efter en månad.

Visst är det dinosaurievarning på mig fortfarande men något börjar hända. På löparbandet så kan jag släppa min fjolliga armhållning som inte fyller något annat syfte än att stjäla energi (och stjäla värdighet). Benen börjar arbeta bättre och jag har stadigare tryck i uppförsbackarna när jag springer utomhus. Jag orkar betydligt längre och betydligt snabbare utan att bli överdrivet anfådd.

Det börjar bli riktigt roligt. Jag börjar drömma om att vara märkbart snabbare om jag fortsätter så här i ett halvår. Det kryper i kroppen av löparglädje och jag har svårt att slå av på farten för att varva ned när jag kommer hem. Jag vill bara spurta, öka, känna fart. Ha kul.

Helt underbart.

Ett och ett halvt års träning och en polett har trillat ned.

Det gäller att inte ge upp...


.

Att investera rätt

Nu har det gått ett år sedan min första simlektion. Jag minns det solklart.

Visst var jag optimistisk inför träningen men GUD VAD JOBBIGT DET VAR! Det var ju inte bara simträningen som var jobbig utan att TA SIG DIT som var superjobbigt. Jag ville inte vara i vattnet. Jag frös och kände mig omotiverad samtidigt som jag hade lust att fatta själva poängen med det här med att simma. Vattnet kändes obehagligt kallt. Jag kände ingen av instruktörerna eller de andra simmarna. Jag kände mig missmodig i att försöka ta mig fram i vattnet. Jag fick oerhört många kallsupar. Jag klarade inte mina åtaganden. Men det som var absolut värst var att jag inte ville iväg. Samtidigt som jag hade lust att lära mig något nytt så skrek en sida hos mig att jag faktiskt INTE VILLE. Klockan 19.00 var det så gott som läggdags för mig och jag ville inte alls iväg på någon ny utmaning. Jag låg ofta i sängen och kände en stark motvilja.


Kallt kakel mot blöta nakna fötter. Jag hade alltid gåshud vilket alltid gick ut på humöret när jag inväntade att få hoppa i vattnet. Och allt klorvatten som gick genom näsan och frätte bakom ögonen och fick lungorna att nästan vända sig ut och in. Den enorma tröttheten efteråt som var blandad med en upprymdhet över att jag faktiskt klarade en simlektion till. Men det var en ständig känsla av att sjunka. Känslan av att inte fatta. Att inte ha kontroll över kroppen. Men jag försökte driva fram kamplustan och skrev om alla positiva upplevelser i stället.

Idag, ett år senare:
Jag längtar till simträningen. Simningen är en av mina största källor till energi. Ibland är jag lite trött innan jag åker men aldrig så trött som jag var förut. En häftig grej är att kroppen har vant sig vid kylan. Jag fryser inte alls på samma sätt. Jag fryser knappt överhuvudtaget. De gånger jag fryser innan jag hoppar i, så påverkar det inte humöret utan känns helt ok. Jag tänker knappt på det längre. Att hoppa i vattnet är inte längre obehagligt och det överraskar inte kroppen som en chock. Jag känner de flesta som simmar. De flesta är glada att se mig. Jag får glada hälsningar och hejjar på nästan alla.

Jag går inte i nybörjargruppen längre, utan simmar med de erfarna masterssimmarna. Vi börjar känna varandra rätt så väl och det är uppsluppen stämning nu efter sommaruppehållet. Jag ser de nya "nybörjarna" med nostalgi och kommer ihåg hur svårt det var i början.

Tänk att så mycket kan förändras på ett år.

Det känns ungefär som om jag INVESTERAT i simträning under ett år och nu kan ta ut hela kontot och upptäcka att jag har fått mycket högre kvalitet på min fritid efter ett års fritidsinvestering.

Det är häftigt. Och riktigt skönt.


.

6 saker som gör mig glad

Jamen såklart jag blev nojjig av att skriva ett blogginlägg på 6 saker som gjorde mig förbannad. Gårdagen ägnade jag åt att finna lika många saker som gjorde mig glad, för att liksom hitta en balans i livet. Jag vet inte vad man ska kalla det men jag tror väldigt hårt på att ord kan styra hur man mår och att negativa ord behöver en balans av positiva ord för att man inte ska sluta som en bitter kärring som kastar stenar på katter och försöker skuldbelägga sina barn för att de inte hälsar på tillräckligt ofta.

Ungefär.





1. En sak som gör mig glad är att mitt intresse för triathlon uppenbarligen verkar smitta. Micke har blodad tand och efter lördagens tävling så slog han på stort och skaffade sig en riktig RIKTIG tävlingscykel för triathlon. Way to go!





2. En storstädad lägenhet. Gud vad det behövdes. Kvalmig luft och en veckas totalt förfall byttes ut mot nyskurade skinande golv och fria ytor. Underbart.





3. En svart, skön fin kofta som jag köpte. Jag brukar sällan ha åtsittande kläder på fritiden utan lufsa runt i flufsiga kläder men nu föll jag för det här plagget. Den passar perfekt till mina andra plagg och jag har en känsla av att jag kommer att ha den ofta, ofta...





4. Jag använder nästan aldrig parfym men NU hittade jag en parfym som jag föll för från Puma. Nu går jag omkring och myser och luktar på mig själv hela tiden. Underbart.





5. Nya löparskor. Ibland skäms jag för att jag köper nya saker eftersom vi lever i ett konsumtionssamhälle som förbrukar jordens resurser och att folk om 200 år kommer att spåra upp den här bloggen och tänka att jag är en stor idiot som konsumerar för att bli glad. Jag tror att folk som läser min blogg i framtiden kommer att muttra att om jag bara visste att mänskligheten nästan blivit utrotad på grund av mitt konsumtionsintresse så skulle jag vara SÅ LAGOMT GLAD.

Men ändå.

Nya löparskor.

Jag blir glad.

Jag blir jätteglad.





6. Min råtta. Jag älskar min stinkande lilla råttkille. Han har öron som små rosenknoppar och gillar att lukta kiss. Kan det bli bättre?! Om jag fick bestämma mer här hemma så hade det funnits en liten råtta i varje hörn i huset. Linus är världens snällaste, goaste och matgladaste.


.