Sunday, June 10, 2007
Tjejvättern
Så var andra delen av Tjejklassikerns fyra delar genomförd. 9 mil på cykel var ingen större utmaning, och det var inga svårigheter att orka banan runt, men det var ett skönt och trevligt sätt att ägna en lördag på. Jag åkte själv de 22 milen till Motala och trivdes gott i mitt eget sällskap. Det jag var lite orolig över var om jag skulle hitta till Motala utan att köra vilse, men så fort jag lämnat Enköping så var det bara att följa bilarna med damcyklar fastmonterade...
Ju närmare Motala man kom, ju tätare blev karavanen...
Väl i Motala hittade jag en liten enslig plats att parkera på, vid utkanten av mass-parkeringarna, vid en nyslagen äng och strategiskt utplacerade BajaMajor. Jag hade två timmars marginal innan starten och cyklade runt lite i centrala Motala med min Bonk, för att hämta nummerlapp och spana på alla träningsprylar. Sedan blev det choklad och äggmackor innan starten.
Jag kan verkligen konsten att se FULSÖT ut, ibland...
Nu tog jag inte med mig kameran på själva cykelturen. Men det var väldigt varmt väder! Solen gassade på riktigt ordentligt och svetten lackade! Starten började som vanligt med att jag blev omcyklad och hamnade aningens efter, och sedan så gjorde jag min sedvanliga uppryckning, som givetvis ganska snart urartade till ren och agressiv tävlingsinstinkt. Det som gjorde mig mest förbannad var att alla vätskedepåer var någon kilometer avsides och att man förlorade mycket tid av att stå i kö bland alla svettiga tanter och fröknar som pratglatt ville förfäras över solskenet, i väntan på vatten. Nästa år tar jag med mig egen vätska. På grund av den stekande solen så var man ju tvungen att tålmodigt köa i all evighet, eftersom vattnet inte liksom gick att snåla på. Jag försökte påminna mig om att det var ett NÖJESLOPP när jag röd av ilska och ansträngning träffade på dagens fjortonde Trio Med Feta Fröknar som glatt cyklade i bredd och omöjliggjorde omkörning. Min Bonk gick som smord i sommarhettan.
Men annars var det mesta coolt. Små orkestrar och sånggrupper kantades här och var efter vägen. Kossor glodde nyfiket på oss, hästar betade efter ängarna, och hjärtat fick pumpa på i uppförsbackarna samtidigt som nedförsbackarna lovade ren glädje och fritt rullande genom landsbygden. Livet var gott, och jag påmindes om att det är när jag rör på mig, som jag mår som bäst.
Det var skönt att få medalj också, efteråt... I mål efter 4 timmar och 17 minuter.
Fånig solbränna blev det också. Trots Mickes förmaningar om att använda solkräm så... tja, jag tog det bara inte riktigt på allvar...
Och på väg hem så övergick den gassande hettan till hällregn....
JA, jag fick blodad tand om att cykla flera cykellopp...!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
ag cykalde faktiskt halvvägs till jobbet häromdagen. Halvvägs eftersom cykeln gav upp innan jag gjorde det. minst en mil var det säkert;)
David: Ang, din cykelrunda: Alla äventyr börjar med Ett Steg. Och det där var Ett Steg. :)
Post a Comment