Hemliga Loppet

Midsommar blev lugn. Micke var taggad att springa Loppet Som Inte Vill Ha Publicitet på midsommardagen. Loppet Som Inte Vill Ha Publicitet är ett halvt hemligt lopp som inte vill ha så där vansinnigt många deltagare. Det är beläget lite i utkanten av bebyggelse och man måste parkera bilen efter en grusväg bredvid starten eftersom det inte finns några anvisade parkeringsplatser. Det var ca 250 deltagare i loppet. Det går inte hitta information på nätet utan man får mest leta information från någon som har sagt något till någon som sagt till någon om att någon hört att det går av stapeln just den dagen på den platsen på den tiden. Superhemligt. Nästan som Olaglig Streetracing fast lagligt och utan snabba bilar. Ungefär. När jag tänker efter så kanske det inte alls är nästan som olaglig streetracing.



Jag kände mig lite för lat för att orka vara med. Micke var på hugget så jag höll i vattenflaskan, stod för coachning och såg till att vänta på honom vid målgången. Jag blev också blodgivare till en miljard mygg. Annars var det trevligt. Micke höll en snitthastighet på 13,7 km/h och sprang gruvligt snabbt vid målgången. Imponerande!



.

Motionsklass Triathlon

"Motion, motion MOTION!" mässade jag tyst för mig själv i sängen i går kvälls.
"MOTIONSKLASS för MOTIONÄRER." fortsatte jag och fingrade nervöst på täckeskanten.

"Motionsidrott är idrott där huvudsyftet är att genom fysisk aktivitet vinna bättre kondition och hälsa"
-Wikipedia, den fria encyklopedin.

Nervöst fingrande på täckeskanten betyder bara en sak:

Jag har anmält mig på ett nytt triathlonlopp.

Och som vanligt är det jättejobbigt. Det är jättejobbigt eftersom jag var näst sist i förra loppet och att jag är lite rädd för att vara katastrofalt utmärkande jättedålig motför de andra motionärerna. Jag är rädd för ofrivillig uppmärksamhet för min kroknande klumpiga jogg och jag är rädd att målet är stängt och publiken gått när jag äntligen är framme. Detta scenario är inte helt omöjligt eftersom speakern tackade för sig och tog avsked till publiken just när jag kom i mål förra gången.

Men grejen är ju den att för mig handlar det inte bara om ett triathlonlopp. Det är så mycket mer än en motionssträcka att genomföra. Det är en manifestation och ett ställningstagande där jag försöker driva på min värdering att inte låta rädslor hindra mig från att göra det jag drömmer om. Jag har ju ansträngt mig för att kunna delta i triathlon och jag har samma rätt som alla andra att vara där och ha kul.

Det här är inte ett lopp. Det är ett budskap till alla tjejer som inte vågar delta i tävlingar och lopp för jag vet att det finns fler som inte vågar ta sig an utmaningar. Det är ett budskap till signatur blåbärstriathleten som skriver ibland på min blogg och till vänner som säger att de också vill men att de inte vågar genomföra något ännu. Någon måste ju bära fanan för de långsamma triatleterna, för de tvekande nybörjarna, och för de osäkra tjejerna, och det kan man inte låta proffsen göra. Det måste man göra själv.

För så länge som motionsklass heter motionsklass så bör den rent teoretiskt vända sig till vi som motionerar. Och säga vad man vill om min träning eller kvaliteten på min träning, men ingen kan säga att jag inte motionerar. Genom fysisk aktivitet försöker jag vinna bättre kondition och hälsa.

Så därför behöver jag inte vara rädd.


Hoppas jag.


.

Mirakel händer

Ibland händer det mirakel. Igår hände ett mindre mirakel.

Ni har säkert hört mig beskriva min jogg och med både glimten i ögat och med visst missmod. Jag har ju troget travat runt ett och annat pass, med jämna mellanrum. De sista veckorna har det varit större och större mellanrum mellan passen. Jag har gett upp, på ett sätt. Jag har märkt hur min kompis Kattis flygit fram mot tidtagaruret med ständiga framgångar och själv har mina krumma ben inte alls tagit till sig min träning speciellt bra. Jag har dålig hållning med hängande axlar och dåligt pendlande armar och med onödigt skruvad kropp i varje steg. Jag är lite för framåtlutad. Jag har tungt klampat fram på ett sätt som mest får mig att tänka på en fet Tyrannosaurus Rex.

Klamp klamp klamp, flås flås flås.

Glädjen med joggingen har varit de rosiga kinderna. Den friska luften. Den vackra naturen. Tanken om att jag åtminstone kommer framåt. Känslan av välbefinnande när man stretchar efteråt, och den varma duschen hemma. Bara jag vägrar titta på klockan och vägrar tänka på min avsaknad av smidighet så har det varit rätt så okej, ändå. Men ändå har klumpigheten legat och tryckt i bakhuvudet och det har känts bättre att simma eller cykla, i stället.

Den här gången tittade jag dock på klockan. Jag har aldrig sprungit en halvmil under en halvtimme det här året, och jag har helst inte velat tänka på det. Tanken att jag vid ett tillfälle hösten 2007 sprang halvmilen på 27 minuter och 40 sekunder har känts overkligt långt borta, och mest varit ett svidande minne över hur snabbt jag hade sprungit om jag inte skadat mig. Men nu jävlar ska jag försöka klämma mig under halvtimmen. Det SKA gå att springa 5 kilometer under en halvtimme om jag så ska dö på kuppen! Massor av folk gör det varje dag! Massor av hobbymotionärer och fritidsjoggare tar sig över den magiska gränsen. Såklart det ska gå.

Jag trummar på efter rundan i Hemlingby. Upp och ned för backar. Under en liten stund får jag sällskap av en pudel som tyckte jag var festligare att springa med, än vad husse var. Sedan trummar jag vidare. Försöker hålla raska spänstiga steg. Försöker hålla upp axlarna som annars trillar framåt och ger mig en fånig siluett. Försöker skjuta ut med bröstet och slappna av i resten av överkroppen. Genom stigar och över trädrötter. Över kopparormar och mördarsniglar.

Till slut kommer jag i mål. Lite trött och flåsandes, men inte helt slutkörd. Klockan pekar på att jag sprungit 5 kilometer på 26 minuter och 30 sekunder. Ett nytt personligt rekord. Ett nytt personligt rekord som bara poppat upp från ingenstans, trots att jag knappt löptränat alls den senaste månaden.

Jag skuttar tillbaka till bilen och ler lyckligt under hela den tid jag står i duschen när jag kommit hem. Klumpiga Katta fick fart på sina små knubbiga ben.

Ibland händer det faktiskt mirakel.

Återhämtning och tillbakablick

Jag behövde uppenbarligen återhämta mig den här veckan. Både fysiskt och mentalt.

Någonstans i mitten av arbetsveckan så satt jag hemma på toaletten och grät över viktiga saker i livet, såsom att min bulgurcoleslaw innehöll för mycket senap och att vi alla kommer att dö någongång. Det var ledsamt. Micke antydde något i stil med att jag kanske behöver återhämta mig lite eftersom jag flängt runt på äventyr, arbetat övertid, samt deltagit på kurser de sista två veckorna. Jag var benägen att hålla med.

Så den här veckan har jag gjort helt normala lugna svensson-aktiviteter efter arbetet. Jag har gjort detta genom att läsa en pocketbok, handlat på IKEA, lagat mat och städat. Och så har jag gjort lite onormala svensson-aktiviteter genom att sova över 13 timmar på natten och sedan gråta lite till över bulgurcoleslawen.

I går var det lördag och godisdag så jag hade under lördagens lopp ätit Mickes tacopaj, en chokladboll, en vaniljmunk, några rutor riktigt mörk choklad, två nävar chips och avslutat dagen med en skål chokladglass med marsmallowsbitar inuti. Detta tyckte inte min mage var särskilt hälsosamt. Under natten så låg jag en halvtimme på toalettgolvet efter ett intensivt toalettbesök och undrade hur jag skulle kunna ta mig tillbaka till sängen. Då var det riktigt skönt att pipa efter hjälp. Micke vaknade och när jag höll på att svimma så höll han fast mig riktigt hårt i sina starka armar och lotsade tillbaka mig till sängen. Han la en spyhink vid kanten och en vattenflaska vid sängbordet.

Det var tryggt. Nästan som när jag var liten och min mamma stoppade om mig. Oftast brukar jag inte vilja visa mig sårbar kräksjuk och ful och illaluktande utan hålla mina fulare sidor för mig själv. Men den här gången var det riktigt skönt att få hjälp.

Ja, det var väl veckan. I korthet.

Nästa helg blir det ett nytt spännande äventyr...

Så här ser det ut här hemma när jag skriver min blogg.


Jag kanske skulle ha legat där i stället för att glo framför dataskärmen...?


.

Halvvättern 2008

Jag åkte ensam de 40 milen till Motala i helgen. Jag lånade Mickes nya fina tält, jag såg till att det fanns pengar på mitt kort och puttrade iväg med bilen full med cykelutrustning. Mot äventyret!

Det är något speciellt med att åka ensam. Den där irrationella rädslan från när man var tonåring om att "inte ha några vänner" när man är själv på resa och camping, just den rädslan är sedan flera år helt borta. Det är skönt. Apropå vänner så hann jag med ett kärt återseende på min gamla fallskärmskompis Catta (som cyklat Tjejvättern! Way to go!) och hennes karl Stefan. Med rynkade pannor och förbryllade miner kom jag och Catta fram till att vi inte setts på hela två år. Det kändes mystiskt, allt var i princip som vanligt det första jag såg henne.

Jag och Catta 2006. Två år är en kort tid.

Sedan började förberedelserna, och tidigt morgonen därpå snubblade jag ut ur mitt tält och började peta i cykelutrustningen. Sedan följde en vild sörja av ostrategiska beslut som hade framkallat migrän hos vem som helst som annars deltagit i min morgonförvirring. Mycket tid gick åt att leta reda på rinnande vatten till vattenflaskorna, att leta reda på bajamajor, att ta på sig cykeltröjan utan att förstöra nummerlappen på ryggen som man redan krokat fast med säkerhetsnålar (tre försök) att smörja in hela kroppen med solkräm och givetvis glömma ansiktet, att fundera vart fan starten är, att leta bilnycklarna, att inse att däcken är alldeles alldeles opumpade, att neurotiskt tro att plånboken är väck, att få MENS just 20 minuter innan jag skulle iväg till starten och ta på och av den där jävla cykeltröjan igen så den sköra nummerlappen i papper sprack igen så att jag kunde dra av mig cykelbyxorna och kasta mig in i tamponghelvetet. Cykelbyxorna som väldigt opraktiskt för dagen hade mycket hög midja och hängslen som kräver att man ålar ur tröjan varje gång man ska på toaletten. Hängslena fick vara nere under cykelturen, så att jag prakiskt skulle kunna sköta intimhygienen. I bajamajorna efter cykelturen.

Kortfattat så såg jag ut precis som vilken cyklist som helst när jag väl kommit in i startfållorna. För ett tränat öga så skulle man dock upptäcka att lite av hängslena lite diskret hängde sidorna, att nummerlappen såg ovanligt förstörd ut, att jag anfådd kom till min startfålla exakt 2 minuter innan start, och att jag sneglade äcklat på bajamajorna.

Och det var ju som sagt bara början.

Sedan följde en cykeltur på 15 mil där mitt främsta mål var att skona mina stackars ömma knän och inte orsaka ytterligare inflammationer i dem. Det var lite dumt att cykla med smärtande knän men jag hade en teori om att det skulle gå bra och att jag skulle fixa det hela bara jag undvek hård belastning. Efter 1 mil var jag helt förstummad av glädje när jag långsamt cyklade genom ett oändligt vackert landskap och utsikt över den stora blå sjön. Efter 6 mil så hade jag värkande knän, benmuskler och rumpa. Jag höll på att börja gråta och längtade efter mamma. Då var det 9 mil kvar. Efter att jag passerat 10 mil så slutade jag ömka mig själv och kroppen och knäna accepterade liksom att jag troligen kommer att fortsätta en stund till. Smärtan i knäna försvann till och med nästan helt och jag kunde njuta av vädret i stället. Kanske tvingade smärtan i knäna mig att göra ett mer ekonomiskt rundtramp och verkligen sätta mig ned i sadeln så att jag inte småspände benen hela vägen. Det blev bättre i mina knän i alla fall.

En timme efter målgång så konstaterade jag att 15 mil är definitivt en lagom tuff sträcka för mig och jag ska INTE köra hela vätternrundan på 30 mil nästa sommar. INTE. ALDRIG I LIVET. NU ÄR FAN GRÄNSEN NÅDD FÖR MIN STACKARS NYTRÄNADE KROPP. Trots att mina knän definitivt är på läkning. I jämförelse med förra årets Tjejvättern där jag stoltserade med den enorma hastigheten av 21 km/h så hade jag nu med min nya racer avancerat upp till förbluffande 22 km/h när jag efter 6 timmar och 40 minuter kom i mål. Denna ökade hastighet berodde främst på att jag inte stannade och solade eller stannade för att titta på kossor efter vägen.

En bra Katta är en Glad Katta.

Fyra timmar senare låg jag förståss och kurade i mitt tält och med mitt kända korta minne och med min kända naivitet så smidde jag förståss planer om att jag minsann NÄSTA år ska cykla mycket snabbare och SJÄLVKLART blir det en full Vätternrunda på 30 mil.

Vad ROLIGT det ska bli!

Här, i mitt tält som jag egenhändigt rest, smidde jag onda planer för nästa säsong...

.

Cykeldejt

Jag har varit på cykeldejt. Jag träffade en tjej som heter Marie som fått kontakt med mig på underliga villovägar.

Det vill säga: Jag deltog i ett diskussionsforum om varför så få tjejer cykeltränar och jag beklagade att jag hade svårt att finna någon tjejkompis som cykeltränade. Då nappade en cyklist från Tierps Cykelklubb och tipsade om en kvinnlig cykelentusiast som verkade passa in bra på vad jag var ute efter. Han var mycket skicklig i sin kontaktförmedling och trollade fram telefonnummer i ett nafs.

Helt plötsligt ringde telefonluren och en kvinnoröst som lät som en glad skit ville att vi skulle ta en cykeltur ihop nu på en gång.

Innan jag visste ordet av så cyklade jag plötsligt med en främmande tjej glatt småpratandes i det varma sommarvädret. Eller främmande och främmande. Vissa människor är mindre främmande än andra. Hon var en sådan tjej som omedelbart börjar kännas ganska bekant och inte alls särskilt främmande efter bara några minuter. Hon var en före detta hästtjej, och även en före detta fallskärmshopperska som precis som jag flugit i det gula planet "Kozzan" och sett Mohed uppifrån, flertalet gånger. För att inte nämna hennes väldigt bekanta inställning till cykellopp, motionslopp, upplevelselopp och triathlon. För att inte nämna att hon träffade sin man precis som jag träffade min, och att de har samma yrke.

Men det bästa är att hon är en tjej som CYKLAR. Hon har en jättefin nyköpt racercykel och hon har liknande drömmar som jag har. Förhoppningsvis får jag med henne på flera turer och förhoppningsvis så kommer detta leda till att jag får bättre fart på min snygga racer Pinta.


.

Hallstahammar Triathlon!

Vårens första riktigt stora och spännande äventyr. Jag hade anmält mig till Hallstahammar Triathlon och hade som målsättning att inte dra skam över mig själv eller någon annan.

Det gick faktiskt riktigt bra!


Micke följde med som fotograf och coach. Min träningskompis Bengt-Göran var med som medtävlande och representant för Gävle SS Triathlon. Vi var måttligt kaxiga.



Den där vaga obligatoriska "vad-har-jag-gett-mig-in-på"-minen var inte lika påtaglig den här gången. Det kändes mest roligt och spännande att delta.



Simningen gjorde jag bort mig ganska bra i. Till att börja med startade jag för långt bak och fick fullt med folk som blockerade simningen, sedan försökte jag hantera situationen genom att spurta om dem, vilket ledde till mjölsyra. Mjölksyran ledde till andfåddhet. Andfåddheten ledde till halv panik. Den halva paniken ledde till att jag glömde ganska precis allt jag lärt mig under året. Jag bestämde mig för att ta det med en klackspark.



Efter 400 meter så kravlade jag mig upp som en dränkt, blöt, hund.



Efter ett ofattbart ohyggligt trasslande med min nummerskylt vars gummiband (som skulle sitta runt midjan) bestämt sig för att trassla ihop sig så kom jag avsevärt mycket senare iväg med min cykel, och nummerlappen hafsigt fastnålad på ryggen av tack-du-som-räddade-mig-från-gummibandshelvetet. Sedan var det full fart iväg på 2 mils cykling. Fasiken vilka snygga bilder Micke tar med kameran...



Jag kroknade som väntat under löpningen på en halvmil...



MEN JAG KOM I MÅL JAG OCKSÅ!!!!



Det var en helt sanslös dag. Solen sken. Micke tog bra bilder. Bengt-Göran och jag kom i mål hela och ren.. hela och glada. Helt suverän dag!



JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL! JAG KOM I MÅL...


(Näst sist i mål... men ändå...)