Mirakel händer

Ibland händer det mirakel. Igår hände ett mindre mirakel.

Ni har säkert hört mig beskriva min jogg och med både glimten i ögat och med visst missmod. Jag har ju troget travat runt ett och annat pass, med jämna mellanrum. De sista veckorna har det varit större och större mellanrum mellan passen. Jag har gett upp, på ett sätt. Jag har märkt hur min kompis Kattis flygit fram mot tidtagaruret med ständiga framgångar och själv har mina krumma ben inte alls tagit till sig min träning speciellt bra. Jag har dålig hållning med hängande axlar och dåligt pendlande armar och med onödigt skruvad kropp i varje steg. Jag är lite för framåtlutad. Jag har tungt klampat fram på ett sätt som mest får mig att tänka på en fet Tyrannosaurus Rex.

Klamp klamp klamp, flås flås flås.

Glädjen med joggingen har varit de rosiga kinderna. Den friska luften. Den vackra naturen. Tanken om att jag åtminstone kommer framåt. Känslan av välbefinnande när man stretchar efteråt, och den varma duschen hemma. Bara jag vägrar titta på klockan och vägrar tänka på min avsaknad av smidighet så har det varit rätt så okej, ändå. Men ändå har klumpigheten legat och tryckt i bakhuvudet och det har känts bättre att simma eller cykla, i stället.

Den här gången tittade jag dock på klockan. Jag har aldrig sprungit en halvmil under en halvtimme det här året, och jag har helst inte velat tänka på det. Tanken att jag vid ett tillfälle hösten 2007 sprang halvmilen på 27 minuter och 40 sekunder har känts overkligt långt borta, och mest varit ett svidande minne över hur snabbt jag hade sprungit om jag inte skadat mig. Men nu jävlar ska jag försöka klämma mig under halvtimmen. Det SKA gå att springa 5 kilometer under en halvtimme om jag så ska dö på kuppen! Massor av folk gör det varje dag! Massor av hobbymotionärer och fritidsjoggare tar sig över den magiska gränsen. Såklart det ska gå.

Jag trummar på efter rundan i Hemlingby. Upp och ned för backar. Under en liten stund får jag sällskap av en pudel som tyckte jag var festligare att springa med, än vad husse var. Sedan trummar jag vidare. Försöker hålla raska spänstiga steg. Försöker hålla upp axlarna som annars trillar framåt och ger mig en fånig siluett. Försöker skjuta ut med bröstet och slappna av i resten av överkroppen. Genom stigar och över trädrötter. Över kopparormar och mördarsniglar.

Till slut kommer jag i mål. Lite trött och flåsandes, men inte helt slutkörd. Klockan pekar på att jag sprungit 5 kilometer på 26 minuter och 30 sekunder. Ett nytt personligt rekord. Ett nytt personligt rekord som bara poppat upp från ingenstans, trots att jag knappt löptränat alls den senaste månaden.

Jag skuttar tillbaka till bilen och ler lyckligt under hela den tid jag står i duschen när jag kommit hem. Klumpiga Katta fick fart på sina små knubbiga ben.

Ibland händer det faktiskt mirakel.