Halvvättern 2008

Jag åkte ensam de 40 milen till Motala i helgen. Jag lånade Mickes nya fina tält, jag såg till att det fanns pengar på mitt kort och puttrade iväg med bilen full med cykelutrustning. Mot äventyret!

Det är något speciellt med att åka ensam. Den där irrationella rädslan från när man var tonåring om att "inte ha några vänner" när man är själv på resa och camping, just den rädslan är sedan flera år helt borta. Det är skönt. Apropå vänner så hann jag med ett kärt återseende på min gamla fallskärmskompis Catta (som cyklat Tjejvättern! Way to go!) och hennes karl Stefan. Med rynkade pannor och förbryllade miner kom jag och Catta fram till att vi inte setts på hela två år. Det kändes mystiskt, allt var i princip som vanligt det första jag såg henne.

Jag och Catta 2006. Två år är en kort tid.

Sedan började förberedelserna, och tidigt morgonen därpå snubblade jag ut ur mitt tält och började peta i cykelutrustningen. Sedan följde en vild sörja av ostrategiska beslut som hade framkallat migrän hos vem som helst som annars deltagit i min morgonförvirring. Mycket tid gick åt att leta reda på rinnande vatten till vattenflaskorna, att leta reda på bajamajor, att ta på sig cykeltröjan utan att förstöra nummerlappen på ryggen som man redan krokat fast med säkerhetsnålar (tre försök) att smörja in hela kroppen med solkräm och givetvis glömma ansiktet, att fundera vart fan starten är, att leta bilnycklarna, att inse att däcken är alldeles alldeles opumpade, att neurotiskt tro att plånboken är väck, att få MENS just 20 minuter innan jag skulle iväg till starten och ta på och av den där jävla cykeltröjan igen så den sköra nummerlappen i papper sprack igen så att jag kunde dra av mig cykelbyxorna och kasta mig in i tamponghelvetet. Cykelbyxorna som väldigt opraktiskt för dagen hade mycket hög midja och hängslen som kräver att man ålar ur tröjan varje gång man ska på toaletten. Hängslena fick vara nere under cykelturen, så att jag prakiskt skulle kunna sköta intimhygienen. I bajamajorna efter cykelturen.

Kortfattat så såg jag ut precis som vilken cyklist som helst när jag väl kommit in i startfållorna. För ett tränat öga så skulle man dock upptäcka att lite av hängslena lite diskret hängde sidorna, att nummerlappen såg ovanligt förstörd ut, att jag anfådd kom till min startfålla exakt 2 minuter innan start, och att jag sneglade äcklat på bajamajorna.

Och det var ju som sagt bara början.

Sedan följde en cykeltur på 15 mil där mitt främsta mål var att skona mina stackars ömma knän och inte orsaka ytterligare inflammationer i dem. Det var lite dumt att cykla med smärtande knän men jag hade en teori om att det skulle gå bra och att jag skulle fixa det hela bara jag undvek hård belastning. Efter 1 mil var jag helt förstummad av glädje när jag långsamt cyklade genom ett oändligt vackert landskap och utsikt över den stora blå sjön. Efter 6 mil så hade jag värkande knän, benmuskler och rumpa. Jag höll på att börja gråta och längtade efter mamma. Då var det 9 mil kvar. Efter att jag passerat 10 mil så slutade jag ömka mig själv och kroppen och knäna accepterade liksom att jag troligen kommer att fortsätta en stund till. Smärtan i knäna försvann till och med nästan helt och jag kunde njuta av vädret i stället. Kanske tvingade smärtan i knäna mig att göra ett mer ekonomiskt rundtramp och verkligen sätta mig ned i sadeln så att jag inte småspände benen hela vägen. Det blev bättre i mina knän i alla fall.

En timme efter målgång så konstaterade jag att 15 mil är definitivt en lagom tuff sträcka för mig och jag ska INTE köra hela vätternrundan på 30 mil nästa sommar. INTE. ALDRIG I LIVET. NU ÄR FAN GRÄNSEN NÅDD FÖR MIN STACKARS NYTRÄNADE KROPP. Trots att mina knän definitivt är på läkning. I jämförelse med förra årets Tjejvättern där jag stoltserade med den enorma hastigheten av 21 km/h så hade jag nu med min nya racer avancerat upp till förbluffande 22 km/h när jag efter 6 timmar och 40 minuter kom i mål. Denna ökade hastighet berodde främst på att jag inte stannade och solade eller stannade för att titta på kossor efter vägen.

En bra Katta är en Glad Katta.

Fyra timmar senare låg jag förståss och kurade i mitt tält och med mitt kända korta minne och med min kända naivitet så smidde jag förståss planer om att jag minsann NÄSTA år ska cykla mycket snabbare och SJÄLVKLART blir det en full Vätternrunda på 30 mil.

Vad ROLIGT det ska bli!

Här, i mitt tält som jag egenhändigt rest, smidde jag onda planer för nästa säsong...

.