Vildmarksmilen 2007

Ibland så vill man uppnå något slags taget beslut, innan man genomför något. Ibland så måste man försöka genomföra något, trots att man kanske inte känner att man tagit beslut i frågan.

När jag stod med träningskläderna i hallen och ynkligt sa "hej då" till min sambo (som råkade befinna sig i en "pencilin-situation" och därmed inte kunde närvara som moraliskt stöd på tävlingen)så hade jag inte tagit beslutet att medverka i loppet. När jag körde bilen till Hemlingby för att efteranmäla mig så hade jag inte heller tagit beslut i om jag skulle vara med i loppet eller inte.

Det var väl först när jag stod där i startfållan och kände mig halvvilsen, med nummerlapp fastsatt i träningslinnet, som jag insåg att jag faktiskt ska delta i loppet. Anledningen till att jag fattade detta beslut just då, var att det blir besvärligare att vägra löpa inför publik och funktionärer, än att faktiskt trava sig igenom spåret och följa med strömmen, utan att väcka oönskad uppmärksamhet. Så framför mig hade jag 1 mils terränglöpning, med avslutande 700 meter uppför en slalombacke, innan målgång.

Så jag sprang, och sprang. Det tog 30 sekunder för alla vältränade löpare att totalt försvinna utom synhåll. Sedan var jag ensam på spåret. Tungt flåsande och med skyhög puls, och tunga ben. Men jag klarar ju faktiskt att trava på, och trots motståndet så kunde jag faktiskt ganska snart skymta några andra motionärer, långt där framme bland buskar och träd. Efter fem kilometer och lite saft så försvann det värsta obehaget av andfåddhet och tunghet, och det gick plötsligt lite lättare att lufsa på. Med stolthet i blick så kunde jag faktiskt, till och med:

1. Springa om en mycket trevlig herre som inte löptränat förrän förra månaden, som dessutom var bakis efter gårdagens 40-års kalas (ja, jag frågade).

2. Springa om en tjej i min ålder som stukat foten.

3. Springa om en tant (otroligt söt och trevlig dam) som tidigare nämnt att hon var i 60-års åldern.

Så jag kom alltså inte sist, den här gången. Trots att jag befarade det värsta. Jag kom faktiskt på stolta 13:de plats av 18 löpare i min motionsklass.

Stoltheten låg kanske inte i min långsamma flåsiga jogging, den riktiga stoltheten låg i att våga vara bland de sista i mål och ändå känna sig nöjd. 71 minuter tog det mig att knalla banan runt. 71 spännande minuter. Jag kan ju säga att jag småpratade med två andra mycket trevliga löpare som sprungit samma sträcka på 41 minuter, samt 51 minuter.

Det måste ju betyda att jag fick ut mer av anmälningsavgiften, eftersom jag sprang 20-30 minuter längre tid än vad de sprang.

Mer valuta för pengarna, liksom.