Lidingö Triathlon 2007

Japp, jag kom mig iväg i alla fall! Ett liten summa från skatteverket som jag glömt bort trillade in på kontot och pengarna räckte precis till bensinpengar, matpengar och "utifall-något-skulle-hända"-pengar. Så på söndagmorgonen tuffade jag ensam iväg med bilen till Huvudstaden för att ställa upp på Lidingö Triathlon.

Någon timme senare grät jag okontrollerat eftersom jag råkade köra över en ekorre på vägen, och övervägde att åka hem och tänka över varför ett sött fluffigt djur måste dö bara för att jag vill motionera under mer högtidliga former än vardagsvis. Men jag beslutade mig uppenbarligen för att köra vilse på Stockholms gator i stället. Jag hann med lite sevärdheter, och nästan glömma ekorren för ett tag, innan en vänlig själ pekade mig i rätt riktning mot Lidingö.

Ytterligare någon timme senare stod jag i mina träningskläder på strandkanten. Över mina träningskläder hade jag dragit våtdräkten, för uppenbarligen så ska man simma med träningskläderna på när man kör triathlon. Jag trodde att de skulle ha mysiga ombytestält eller annat, men det här är ju en sport för hårdingar, och inte för folk som gråter över överkörda ekorrar.

Någon gång efter startskottet gått så pustade jag och frustade under astmaliknande omständigheter och hamnade bland de sista. Det började blåsa på litegrann och vågorna blev större ju längre tid man simmade. Att uppleva lite större vågor, än vad man var van vid, var en upplevelse blandad med spänning och halv panik. Särskilt när man simmade mot vågorna och upplevde sig åka mer baklänges än framlänges. Sista 50 metrarna av de 750 metrarna så lossnade andningsbesvären, eller så var det jag som började slappna av, och det gick plötsligt riktigt lätt. Man blev lite lagomt optimistisk fram tills man skulle vingla upp på stranden och upptäckte att allt blod ansamlats i armarna, att inget blod alls fanns i varken ben eller hjärna, och att man vinglade i små "S" fram till cykeln.

Att cykla gick heller inget vidare första 10 minutrarna, sedan hade kroppen insett att jag skulle använda benen en stund framöver och det gick lite lättare. Jag pustade mig lite ovant igenom 2 mils terrängbana, vilket var lite nytt och ovant, innan det återstod löpning.

Löpningen gick bäst, efter några hundra meters vinglande och okordinerat klampande så fick jag fart på fötterna och föll in i ett bra joggingtempo. Jag kände direkt skillnaden och kroppens gensvar på löpningen i förhållande till simningen och cyklingen som jag inte tränat så mycket på. Jag löpte på, tryggt förvisad om att jag åtminstone hade NÅGON medtävlare bakom mig och inte var HELT sist, och slog faktiskt personligt rekord genom att springa sista sträckan på 5 km på 27 minuter och 14 sekunder. Inte illa pinkat att slå personligt rekord just efter att man simmat som en dåre och frustat och snorat sig igenom 2 terrängmil på cykel! *stolt*

Slutligen kom jag i mål. Jag hurrade och tjoade på upploppet, vilket publiken verkade uppskatta, så jag fick ivrig påhejning sista metrarna.

2 timmar och 14 minuter tog det mig att ta mig igenom hela banan. Det finns två resultatlistor, och den trevligaste resultatlistan visar på att jag hamnat på 19:de plats av 26 motionerande damer (annars 21:a plats). Stolt var jag i alla fall!

Jag var så glad att jag nästan kunde glömma ekorren, för en stund...