About that rat...

För alla er som undrar:
Nej, han har inte blivit särskilt tam. Det var andra bullar i Enköping, när världen bestod av Han och Jag. När radion var avstängd och alla möbler tillåtna att klättra på. Då, i frånvaron av alla störningsmoment, och i närvaron av bara oss, då gjorde framstegen sig hörda. När jag var uttråkad och utan TV och kände mig ensam, DÅ var han en lite tamare liten fjant som värmde hjärtat.

Nu bor han i vardagsrummet. Monstertanten och Kiara tassar runt. TV:n står ofta på. Micke, som i Linus ögon mest betraktas som Monstret Med De Stora Labbarna (Monsterlabben) är det mest skrämmande hans pliriga små råttögon någonsin betraktat. Då är man helt enkelt inte lika tam. Till råga på allt så är matte inte lika ensam, utan har både ögon för hundar och pojkvän. Det blir mindre tid för råttan. Tacka tusan för att man inte blir tam i det kaoset! Micke försökte fota oss tillsammans lite, men det var lite läskigt, så bilderna fick tas i det brådaste laget. Lilla rädda Linus.



Micke blir mest irriterad över lukten, och kallar honom Stinky rent allmänt, och jag håller med om att han inte alltid luktar så gott. Dessutom så flyr han tillbaka till sin bur så fort han får chansen, om man vill klia honom lite, och buren finns inom räckhåll (det går bättre om han inte ser sin trygga bur, då kan man faktiskt ibland blunda och mysa lite...).



Men han får mig att le varje dag. Precis varje dag så ler jag åt den där lilla stinkande råttan som bor i sin bur, och trots att man ibland muttrar lite åt honom så skulle faktiskt hjärtat brista lite, om han blev sjuk eller skulle dö. För man behöver faktiskt inte vara en tam råtta för att fylla sin uppgift i ett Katta-hjärta. Ibland räcker det faktiskt rätt och slätt med att man helt enkelt bara är en råtta.