Flyt

Jag antar att det kanske är tänkt att jag ska hålla på lite mer med triathlon, börjar det kännas som. Pusselbitar har faktiskt trillat ner på de mest behjälpliga sätt på sista tiden.

En supertrevlig kollega finns här på frivården, hon heter också Katarina. Hon har inte bara tävlingssimmat, utan även varit siminstruktör! Det låter ju nästan för bra för att vara sant, eftersom jag nätt och jämt lyckas hålla näsan över vattenytan när jag ska genomföra simmomentet i triathlon. Till råga på allt, så är hon en sån där jätteglad skit som understryker att hon mer än gärna följer mig till simhallen någon kväll, och lär mig lite grundträning. Jag har redan nu fått lite muntliga tips, och det har verkligen inspirerat mig! Det kanske blir slut på andnöd, kallsupar och oro om att jag kommer för mycket på efterslänt!

Terrängcyklingen borde inte heller vara något större problem. Min kära sambo Micke har nämligen tävlat i terrängcykling i sina yngre dagar. Jag har varit lite omotiverad att lära mig cykla terräng, trots att Micke insisterat på det, men nu blev jag inspirerad av terrängturen på Lidingö. Jag har bokat honom redan i kväll på ett terrängcyklingspass, så ska han gå igenom grunderna.

Det låter som ett livsval att börja inrikta sig på triathlon, men som med nästan allt annat är det ju en slump. Hade min nya supertrevliga kollega Katarina varit hästägare i stället, och kunnat hjälpa till med stallplats, så hade livet kanske tagit en annan vändning för mig, en annan vändning som jag också drömt om. Eller om hon varit inbiten skidåkare eller marsvinsuppfödare eller Gud Vet Vad. Men nu är hon inte hästägare, nu har simning varit en av hennes stora intressen, och då får man nypa tag i de nya möjligheterna som öppnas.


Livet fungerar faktiskt bäst om man försöker flyta medströms.