Ingen jul utan fårvältning

Hur firade ni julen? Släkt och glögg? Det skulle vi också ha gjort med Mickes släkt i Orsa, men vi adderade även julfirandet med lite gammal hederlig fårvältning. Några får behövde klippa sina klövar, och Micke anlitades som fårvältare. Det roliga med får är att de gör ett otroligt motstånd mot att bli välta, när man väl har fått undan klövarna så att de sitter på rumpan så... ja, de liksom ger upp. De ger inte upp i någon samvetstyngande form av dödslängtan, utan snarare blir de bara lite lugna och avslappnade (snudd på gosiga), åtminstone som det ser ut. Någon beteendevetare i djurvetenskap som kan förklara detta?

Det var ju det där med att få omkull dem...



Åh, vilket spännande liv jag har, som dokumenterar får-manikyr...

Micke berömmer gammeltackan