(Onödigt) Duktig Flicka

Micke blir sjukare och sjukare. Febern är oförändrad. Nu kan han inte dricka kallt vatten eftersom det gör för ont i halsen att dricka. Vattentillbringare och juicepaket ligger ständigt utanför kylen så att de blir "drickbara". Jag får sköta det mesta av hushåll och städning och matlagning, när jag kommer hem från arbetet. Det känns ganska skönt. Det känns bra att få vara stark och duktig och ta hand om honom lite, oftast känns det tvärtom. Jag hoppas han blir bra snart, men jag trivs med att kavla upp ärmarna. Jag känner mig viktig när jag på eget initiativ klockan 22.15 på kvällen letar efter närmsta nattöppna affär, så att jag kan erbjuda honom en tidning, mackor med olika pålägg, lunch, småtugg och annat han kan behöva för morgondagen. Jag tror det kallas "Florence-Nightingale-komplex". Eller "socionom-syndrom". Eller "Riktigt Onödigt Duktigt Flicka".

I morse klev jag upp tidigare för att städa vardagsrummet, råttan Linus Residens, samt köket. Så det skulle se fint ut om Micke skulle råka snubbla ut ur sängen i feberyran. Det sista Micke bryr sig om just nu är troligen att Linus har diskade matskålar, salladsbuffé, fiberbröd, samt troligen i just detta ögonblick tuggar pastaskruvar med lax i sin lilla råttmun. Men ändå. Det känns bra. Åtminstone för Linus som har sin vrickade matte som lider av alla syndrom som innefattar en överdriven serviceinriktning.

Sedan försöker jag hinna med min egen träning också.

Och ja, det fungerar faktiskt.

Jag har funderat på om jag kommer att bli smittad av Micke, men jag kanske bara var sådär snabbsjuk den gången när jag försökte jogga och plötsligt blev sittandes på vägen i yrsel. Det kanske var jag som smittade honom? Jag pussar på honom som vanligt, i alla fall...