Monstertanten har fått sällskap av en Monstergubbe. Monstergubben var förut Micke. Efter alla sjukdagar som han haft nu, så har han förvandlats till en slags oberäknerlig manlig klimakteriekossa som uppenbarligen tycker att jag är dum som ett spån. Jag försöker undvika Monstergubben till varje pris, eftersom han är bakteriestinn och släpar sig runt lägenheten som en osalig ande, och spottar ur sig oförskämdheter med rosslig monsterröst. Han har en konstig monsterröst nu som nästan låter lite kvackande. Ungefär som en muterad monster-anka.
Jag funderar på att kasta vigvatten på honom om det här fortsätter över helgen. Problemet är ju att Micke kanske innerst inne ÄR en Monstergubbe och avlider av vigvattnet. Jag menar, jag kan ju inte ta för givet att det finns en snäll kille (eller söt anka för den delen) där innerst inne som blommar ut om han blir kvitt demonerna. Han kanske ÄR en liten demon där innerst inne som smälter till en grön gurglande sörja och aldrig återuppstår, om han får Guds Hand på sig.
Då skulle man ju sakna Monstergubben. Särskilt eftersom vi inte är gifta, vilket skulle innebära att jag förlorar huset och måste sitta i en trång lägenhet med råtta, hund och Monstertant och sörja.
Jag antar att jag får låta Monstergubben vara oförskämd och rassla ur sig nedsättande kvackanden, tills han blir frisk igen. Då kommer kvackandet med stor sannlikhet att återgå till en mer hanterbar nivå av oförskämdheter.
Det ska väl vara det som är kärlek...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment