Tävlingsmänniskans bikt

Jag upptäckte en sak vid simträningen igår. Det väckte både eftertänksamhet och lite ängslighet. Jag pratar nämligen knappt med de andra "nybörjarna" på simträningen. Förut har vi pratat massor, men just igår kvälls kändes det tydligt att kommunikationen begränsades till ett "Hej" och inte så mycket annat. De andra "nybörjarna" pratade ivrigt sinsemellan, men på något sätt har jag tagit ett kliv utanför.

Och jag förstår dessutom precis varför. Jag har inte alltid varit en tävlingsmänniska, men gudarna ska veta att jag utvecklats till en.

Jag dras ohjälpligt till de erfarna veteranerna. Jag lyssnar imponerat på deras förberedelser i SM om två veckor. Jag vill veta allt om simteknik och andningstakter. Jag redogör mina planerade mål och lopp, och får feedback på vad jag behöver arbeta på. Det är en lättsam men allvarlig dynamik i samtalen. Vi jämför oss. Jag blir riktigt glad om jag får beröm eller tips från Maggan som simmat i hela sitt liv. Om en som slagit sverigerekord i sin åldersklass tycker att jag blivit bättre på något, så MÅSTE jag ha blivit bättre! Jag drömmer om att bli riktigt bra om några år. Jag vill helst inte bli gravid.

Jag känner mig missplacerad bland de som bara simmar för att det är trevligt och uppfriskande. De som lika gärna pratar recept eller undrar varför man liksom ska ha bråttom när man simmar. Jag vill helst passa in överallt. Jag vill helst vara en sådan som alla kan vara med. Men allt efter åren går så blir jag mer och mer utmejslat intresserad av att prestera, och då är det falskspel att låtsas vara någon annan.

Så därför blir det ett "Hej" och inte så mycket annat till de som är i min specifika simgrupp, simgruppen för "nybörjare". Därför blir det ett steg från vissa människor, för att ta ett annat steg till andra. De i min grupp gillar kanske inte riktigt att jag ger dem försprång och sedan jagar dem längden ut. De gillar kanske inte riktigt att jag tar något så lättsamt som en vanlig simkurs på blodigt allvar.

Det borde vara enkelt och naturligt, men det är det inte. Jag vill ju vara bästis med allihopa. Men ibland krockar det helt enkelt med den jag är. Att börja veta vem man är, är både uppfriskande och lite vemodigt på samma gång. Ju mer specifika karaktärsdrag jag utvecklar hos mig själv, ju mindre chans blir det att jag passar ihop med alla.