Ja, jag kan faktiskt crawla nu.

Jag vet att jag har tjatat om det här i flera inlägg, men det är helt sanslöst vad min simträning går framåt! Så fort jag mentalt har vant mig vid förra lektionens framsteg så kommer nya direkt vid nästa träning. Självklarhet på självklarhet rullar som en röd matta framför fötterna på mig. Jag som alltid känt mig koordinationsmässigt klumpig, skär smidigare och smidigare genom vattnet.

Min ena instruktör Uffe säger att han inte riktigt fattar hur det är möjligt att jag plötsligt utvecklats så snabbt efter jul. Min andra instruktör Ove säger glatt att jag "måste ju hålla med om att det är helt fantastiskt vad bra det går". Jag är sprängfärdigt stolt över mina framsteg. Min ena simkompis frågar om jag börjat ta privatlektioner utöver den reguljära simträningen. Uffe säger att jag inte längre passar i gruppen som behöver instruktioner, och att jag borde ha en egen bana att träna på.

Så fort en bana blir ledig så söker jag mig dit och fortsätter träna crawl på egen hand. Tekniken blir bättre och bättre. Vändningarna är bedrövliga, och jag orkar inte med att crawla mer än 50 meter åt gången, sedan måste jag vila någon minut. Men vad gör det, när jag för bara en vecka sedan slängde min flythjälp, och senast förra gången bara klarade 25 meter åt gången? Jag är dubbelt så bra nu som jag var förra gången!

Det här med att bli bra på något som man förut varit dålig på, det är ungefär som att inleda en förälskelse med sig själv. Man ser sig själv med nya ögon, man tittar sig stolt i spegeln, man dagdrömmer om vem man är och vart man står om ett år. Det är fantastiskt. Man är formbar och föränderlig, man är aldrig konstant.

Jag kan bli den jag vill vara. Det finns ingen färdig "mall" om vem jag är, utan det är bara fantasin som sätter sina begränsningar.

Sedan har vi ju förståss den där lagen om alltings jävlighet och en Gud som tycker att glädje och njutning ska blandas med sorg och martyrskap, så man vet vad man ska uppskatta. Så jag har givetvis blivit sjuk. Halsont och värk i hela kroppen. Jag misstänkte att det var illa när jag satt i bastun efter simträningen och inte kunde bli kvitt min gåshud.

Men till och med det är rätt så skönt. Att vara sjuk. Jag har haft minimalt med semester de senaste tre åren (typ fyra veckor sammanlagt, på tre år)och på helgerna sliter jag för att få ut allt jag vill ha av de lediga dagarna, för att inte bara låta livet passera. Nu erbjuder livet mig en paus. Nu får jag ligga stilla och bara vara. Kroppen hindrar mig från att streta vidare mot nya mål, och Micke kallar mig kärvänligt för sin lilla stackars gumma, och kramar om mig så länge jag vill. Han serverar mig The med honung i, jag får ostkaka, och det finns en skål med grädde och bär i kylen. Monstergubben lyser med sin frånvaro och kvar står bara en drömprins och Räddaren I Nöden.

Visst är det skönt att vara sjuk. Att tillåta sig att vara sjuk. Utan dåligt samvete.

Såklart man borde ta en voltarentablett till, glömma huvudvärken, halsonten och nackvärken, och njuta lite.