Nu är jag inte road längre

Nu är det inte kul att vara sjuk längre. Från början var det lite lyx att äta glass och bli föremål för omsorg och ömkan, men nu har lyxperioden blivit ersatt av att jag ständigt hostar tills ögonen tåras ovanför handfatet. Huvudet bultar och jag har aldrig riktigt orkat tvätta håret ordentligt de här dagarna, så jag känner mig rätt så äcklig. Vissa perioder är man lite piggare och börjar hoppas på att man kan simma snart, eller åtminstone åka lite skidor inför halvvasan, men varje ljus punkt följs av en hostattack med äckligt segt gult slem som ska upp ur halsen med enbart hjälp av luftströmmen.

Micke är en riktigt ljus punkt just nu. Han ser till att kylen är överfull med mat och jag kan välja allt från onyttig självömkansmat, till ordentlig husmanskost. Ett spännande nyttigt granatäpple fullt med vitaminer. Lax och avokado. Och givetvis choklad och blommor på alla hjärtans dag. Jag känner mig som en bortskämd liten prinsessa med överflöd av omsorg och ömhet, samtidigt som jag känner mig som Jabba The Hut, vilket faktiskt sammanfattningsvis får mig att känna mig rätt så splittrad.

Så här känner jag mig framför Micke.


Så här känner jag mig framför spegeln.

Nu ska den lilla prinsessan trippa till toaletten på sina nätta små fossingar och vända ut och in på lungorna i ett försök att krama ut äckligt gult sjukt segt slem tills blodkärlen i ögonen sprängs.

So long!