Livsbudget

Det är lustigt att det är när jag stirrar på mitt ständigt sinande bankkonto och kalkylerar siffror, som jag på allvar börjar fundera på vad som är viktigt i livet. Jag blir lika förvånad att det är varje gång jag tittar igenom min kontoinformation och upptäcker vad jag lägger pengar på, det är då jag undrar vad som är viktigast att leva för.

Jag och sambon lägger över 6 500 kronor i månaden på mat. Och nej, det är ytterst sällan färdigmat och restaurangmat. Det är den där stora vagnen som jag alltid fyller på Ica Maxi nästan till brädden med massor av frukter, färskvaror, fisk och allra helst dyrt bra kött. Vagnen utstrålar fräschet och sundhet, och den är färgglad som en karneval när jag stolt bogserar den till kassan. Med bra kött så menar jag kött från vilda djur som levt ute i skogen på djurs vis, och inte fötts upp i trånga bås där de levt utan stimulans, här nedlåter man sig minsann aldrig till korv eller köttbullar.

Ekologisk mat plockar jag utan att titta på prislappen, om någon undrar varför så säger jag att det är ett politiskt ställningstagande, och inte ett ekonomiskt. Vår fruktkorg i köket är stor och alltid full till brädden med lite olika frukter beroende på mitt humör när jag handlade. Ibland handlar jag frukter jag inte ens vet namnet på men som säkerligen funkar i köttgrytan. Eller härliga lyxiga onödigt dyra men ack så spännande granatäpplen.

Jo, mat är viktigt i livet. Förr åt jag mat för en mycket blygsam summa pengar varje månad, men då visste jag inte heller hur man åt ett granatäpple, och jag var alltid lite smått trött loj och sötsugen.

Bortser jag från mitt enorma matkonto så går pengar i onödigt hög grad till kläder, eftersom kläder har en tendens att bli utnötta så patetiskt snabbt. Jag försöker köpa dyra (=hållbara?) plagg men det är oftast något hål eller någon beständig fläck på dem inom tre månader. Jag hatar att handla kläder och ändå upptäcker man likförbannat att något är utslitet och måste köpas nytt. Senast förra veckan så upptäckte jag att den där sulan jag limmat igen på stövlarna börjar luckra upp igen, liksom ovansidan på stöveln, jag köpte skorna i oktober. Idag så var det hål i den tunna röda tröjan jag köpte i början på februari.

En liten summa går till hästkontot (Jag Köper Häst År 2020), en större summa till Centrala Studiestödsnämnden (jag är skyldig dem en kvarts miljon), en mindre summa till räkningar, till bilen, ett gammalt lån från en gammal vän betalar jag också tillbaka på. När allt är betalat så har jag någon eller några tusenlappar kvar. Utan att blinka har jag lagt den summan på motionslopp.

Nu har jag börjat undra om det är motionsloppen som är viktigast för mig i livet. Om det är värt så mycket pengar att kuska land och rike runt för ett diplom och en klapp på axeln. Jag undrar om det finns något annat i livet som är viktigt för mig, men som jag kanske inte tänker på.

Som att ha en ekonomisk buffert. Att veta att om något händer så har jag en buffert som kan ta emot mig. Hur mycket är jag beredd att betala för den?

Det bästa i livet är ändå gratis, för att komma med en klyscha. En kollega bad mig komma in på kontoret igår, och bad mig berätta hur det var med mig. Han sa att jag hade sett trött och sliten ut. Han la undan allt sitt arbete och lyssnade riktigt intresserat på mig när jag igentligen bara släppte iväg funderingar om livets svårigheter och möjligheter. Funderingar om livets livsbudget. Jag släppte kontroll över tid och rum och tog upp de där sakerna som jag inte alltid pratar om, men som plötsligt poppade fram när en vän ville lyssna. Jag missade bussen hem och Micke erbjöd sig att hämta mig. Jag var trött och somnade utan att äta middag eller borsta tänderna.

Det är det bästa i livet. Vänskapsbufferten som tar emot en när vardagen bara är så där sugande vardagsaktig som bara en vardag kan vara. Och en varm bil att kliva in i när bussen sedan länge passerat.