Cykeltur med Gävle Cykelamatörer

Agne har fotat, från den här sidan.


En sisådär 60 minuter innan start så kom jag på att jag skulle cykla med Gävle Cykelamatörer. Jag kom på det när jag stod och trampade utanför spinningsalen och ingen dök upp. Så kunde jag plötsligt erinra mig att Agne faktiskt skickat ett mail om att det är utomhuscykling som gäller numer och diverse rutiner inför detta, såsom att man börjar en timme senare.

Jag kastade mig in i bilen, körde hem, ringde Micke i vild panik, startade datorn för att finna Agnes telefonnummer, letade efter en sexkantsnyckel för att ställa in sadeln, upptäckte Agnes telefonnummer efter djupt letande i mail nr 78, letade efter bilnycklarna som plötsligt försvunnit, insåg att min cykelhjälm var trasig, ringde Agne, slet isär cykeln, petade in cykeldelarna i bakluckan, letade bilnycklarna, bytte kläder, sprang runt i cirklar, letade bilnycklarna, fann bilnycklarna och kastade mig sedan iväg till cykelamatörerna.

Så jag hann inte direkt tänka på vad jag faktiskt gav mig in på. Vilket visade sig vara 53 kilometers cykling. Alltså över fem mils cykling. Vilket jag inte riktigt var medveten om. Vilket jag hade svårt att ta till mig eftersom solen sken och alla var så glada. Kanske skämtade dom igentligen. Kanske skulle de bara cykla till närmaste fik och äta lite semlor och sedan cykla hem igen. Första milen var riktigt uppiggande och jag tänkte att det här måste vara en av de roligaste och trevligaste sätt man kan tillbringa en helg på.

Två timmar senare var jag inte glad. Jag var totalt slut. Jag var yr, små prickar avtecknade sig framför ögonen. Jag var riktigt hjälplöst domnad i benen och övervägde att sätta mig efter väggrenen och titta på det fina vädret och de fina tussilagorna i stället, alternativt gråta. På något mystiskt vis så var alla övriga amatörcyklister väldigt glada och pratsamma. Ja, rent utav trevliga. Jag fick inte riktigt ihop denna ekvation eftersom mina ben skrek ut sin djupa förtvivlan över den misshandel jag utsatte dem för.

Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag kvittrade inte alls. Jag började snora av ansträngningen och fick svårare och svårare att ge trevliga gensvar på alla trevliga kommentarer.

Sedan kom en blåklädd cyklist som kallades Stickan, med en liten gloria över huvudet, eventuellt hade han pyttesmå strömlinjeformade änglavingar på ryggen också, som flaxade för fartvinden, och han sa att jag nog behövde lite vatten och en energybar. Jag hällde i mig så mycket vatten jag kom åt, varav hälften hamnade på kläderna, och efter några tuggor av energybaren så kom cykelglädjen tillbaka. Mina mentala moln sprack upp och jag förstod plötsligt varför alla var så glada och trevliga. Det här är ju skitkul.

Agne sa under början av cykelturen att det fanns så otroligt mycket framför mig att lära mig. Jättemånga fina cykelvägar väntar på att bli upptäckta, och när jag köper en riktig racercykel så kommer jag att cykla ännu snabbare. Han lovordade att jag till hösten troligtvis var i kanonform, och att jag skulle hänga med utan problem.

Man blir nästan rörd över vilket trevligt gäng man snubblat på. Nästa helg blir ska jag vara fullmatad med kolhydrater och ha med mig överflöd av vatten och energikakor. Jag längtar till den dagen jag hänger med i klungan och

jag längtar
till den dagen
då jag tycker fem mil
är en lätt runda.

Agne Berg har fotat, från hemsidan.